Vad betyder den protestantiska skepticismen för oss katoliker?

Om man med skepticism i det andliga och religiösa livet menar en mer återhållsam, eller disciplinerad, hållning i troslivet, skulle man kanske tycka att vi katoliker är mer skeptiska än våra protestantiska bröder och systrar. Vi förknippar ju gärna den protestantiska kristendomen med en ofta smittande lovsångstradition och ett ivrigt bibelläsande som är känslomässigt förenande.

Vem är ivrig?

Är då inte de protestantiska kristna ”ivrigare” än vi och mer ”aktiva” i församlingslivet än vi katoliker? Det kan ju tyckas så. Om protestanter å sin sida betraktar oss utifrån så gör de det inte i första hand som katolskt troende utan som ”aktiva” i katolska församlingen.

Vem är skeptisk?

I själva verket är det inte vi katoliker som är ”skeptiska” utan troende i en omfattning som är helt främmande för den protestantiska inre trosuppfattningen. För oss katoliker finns det ett obrutet band mellan Guds hela skapelsetanke och mänskligheten vilket leder till att vi hämtar vårt mänskliga moraltänkande ur vad vi kallar naturlagen eller den ”eviga lagen”. Vi förhåller oss till den med både förnuftet och tron i enhet. Förnuftet är oss givet i skapelsen och tron genom dopet i Treenigheten med vatten och bön.

Vad formar samvetet?

Vi upptäcker då att vi är kallade att forma vårt samvete efter både den eviga lagen och tron på Jesus Kristus som konung, präst och profet. Vårt liv är att låta Kristus som lagens fullhet forma oss och hjälpa oss att bära frukt i lydnaden och gärningarna. När vi faller i allvarlig synd vet vi att vi måste omvända oss eller gå evigt förlorade i helvetet som är den eviga skilsmässan från Gud vår Skapare och Frälsare. I förhållande till den Sanningen är vi som katoliker inte skeptiska, utan troende. Det är tron som förenar oss i Kristi kyrka, hans kropp. Det är inte säkert att vi ”brinner”, men det kan hända, fastän det inte är nödvändigt för frälsningen. Det är tron och det är Kristi efterföljelse som är frälsningens väg. Tycker vi att lagen är hård, vet vi att den ändå är lag, Guds lag, och alltså god.

Ja till Skriften och Lagen.

När de som ska gifta sig får frågan om de vill leva som katoliker i äktenskapet säger de ja, både till att följa Guds lag enligt Skriften och lagen men också till Kyrkans lära om äktenskapet som inte i sina detaljer kan utläsas i Skriften. Det finns en etik i äktenskapet som gör det till sakrament. Protestantisk teologi är ”skeptisk” till äktenskapet som sakrament med oupplösligheten. Det måste vi som katoliker känna till!

Som katoliker kan vi inte vara ”skeptiska” till vad Kyrkan lär genom sitt läroämbete utan skall vara moraliskt aktiva och trogna.

De katolska normerna är för allas bästa.

För de protestantiska kristna är tron det enda man behöver. Det måste dock vara en helhjärtad tro, inte en urvattnad och sekulariserad tro. Man är ”skeptisk” till att det skulle finnas en kontinuitet mellan Skaparen och mänskligheten som skulle förplikta människan till lydnad mot normer som Gud nedlagt i varje människas hjärta. Dessa normer som Kyrkan lär ut är universella och är till för varje människa. De måste alltså vara integrerad del i hela Kyrkans missionsuppdrag.

Inställningen till detta uppdrag och denna kallelse är aldrig ”skeptisk” men den kan vara ofullkomlig och svag men ändå finnas inpräglad i själen som ett sigill efter dopets heliggörande av människan. ”Sigillet” är outplånligt.

Andlig makt och auktoritet och ”tron allena”

Protestantismen är principiellt ”skeptisk” mot den andliga makt och auktoritet som Kyrkan genom Kristi missionsuppdrag är förpliktad att förvalta och utöva. Det som överbryggar gapet mellan Gud och människan är tron, ”tron allena”. Det leder till en kristen existensialism, som hos till exempel den store filosofen Sören Kirkegaard. Den kännetecknas ibland av andlig hänryckning som söker sprida en väckelserörelse. Den kan vara stark men är i förhållande till naturlagen eller den eviga lagen, som konciliefäderna kallade den, ”skeptisk”. Med den andliga utblicken kan vi som katoliker förstå att det som är helt främmande för oss, som gifta manliga präster eller kvinnliga, samkönade ”äktenskap”, abort och preventivmedel, inte för dem nödvändigtvis strider mot den kristna tron.

Biskoparna är apostlar, inte myndighetspersoner.

Ansvaret för läran och lagen vilar dock alltid på de katolska biskoparna främst som apostlarnas efterträdare och prästerna som deras medhjälpare och diakonerna som deras medtjänare. De är såningsmännen och folket är den bördiga marken där trons sädeskorn faller ner.

Fasta och orubbliga i tron.

Att andra kristna inte delar vår uppfattning i dessa frågor ändrar inte vår inställning till ekumeniken men det ändrar heller inte vår uppfattning om Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Vi katoliker kan vara mycket som inte är rätt och bra, men vi kan inte vara ”skeptiska” till vår kristna tro.

                                                                                                                    diakon Göran Fäldt