Utan rättvisan, ingen helighet
Frågan om rättvisans nödvändighet för människans helighet besvaras i uppenbarelsen av Guds egen rättvisa. Gud är den ende rättvise domaren och har den Yttersta domen i sin hand på den Yttersta dagen (läs gärna Matteusevangeliet, 25:31 – 41 om domen). Gud är själv all rättvisas heliga ursprung. Ingen annan rättvisa kan vara en helig rättvisa utan bara en ofullkomlig rättvisa.
När vi som kristna ber bönen Fader vår, ber vi att Guds namn skall vara ”helgat”. Det är samtidigt en bön att vi själva genom Guds nåd ska bli ”helgade”, så att det beslut Gud fattat från början (Efesierbrevet 1:9) förverkligas och vi kan ”stå heliga och fläckfria inför Honom i kärlek” (Efesierbrevet 1:4). I Tredje Mosebok säger Herren till sitt folk, ”Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig” (20:26). De orden riktar sig också till oss, döpta i Kyrkan, i vatten och helig Ande och bekräftade i Helig Ande i ett sakrament. ”Heliga” i biblisk betydelse är just ”att vara avskilda för att höra till Gud”.
Kyrkan lär oss att Gud är barmhärtig. Det förstår vi på det sättet att Gud förlåter våra synder när vi bekänt dem och ångrat dem och gjort bot. Boten är ett erkännande av Guds rättvisa. Det är nämligen inte möjligt att tro att onda gärningar och deras verkningar blir förlåtna utan straff. Det onda är otillåtet och Gud straffar det. Straffet för synden är egentligen den sanna barmhärtigheten, eftersom den begångna synden är en form av orättvisa mot andra eller mot oss själva. Straffet upphävs genom barmhärtigheten och botgöringen. Straffet finns, men tas bort.
Vi måste först älska oss själva. Därför måste vi tänka på vår egen yttersta frälsning först, sedan andras. Den kärleken till den egna frälsningen är nödvändig. Den betyder att ge Gud äran för att han skapat oss som människor till sin Avbild. Den kärleken är ett erkännande av Guds herravälde över sin skapelse. Ett erkännande av Gud utan kärlek är något abstrakt som bara finns i människans teori och är därför högmod.
Människan har fått samvetet för att skilja på ont och gott i sina tankar och handlingar och för att veta om hon varit rättvis eller orättvis. Den högste domaren av vad som är rätt och vad som är orätt, gott och ont, är Gud. Därför måste vi förstå Hans barmhärtighet på det sättet att vi i barmhärtigheten hos Gud också ser rättvisan. Alltså måste vi som människor och kristna eftersträva rättvisans dygd. Det kan vara svårt, mycket svårt, beroende på om vi i vårt liv har erfarit orättvisa och blivit kärlekslöst behandlade, kränkta, sårade. Den skadan gör oss benägna att söka Guds barmhärtighet först, och Hans rättvisa därefter, när vi mognat i andlig mening. Jesu undervisar och säger att vi ska vara ”fullkomliga som Fadern är fullkomlig” (Matteusevangeliet 5:48). Det kan vi bara vara och bli, därför att vi är skapade till Guds avbild. Vi är en bild av Gud vår Skapare.
Här måste vi vara fullständigt uppriktiga och säga, och förstå, att vår fullkomlighet kommer från Gud i hans skapelseakt, inte genom att vi själva gör oss fullkomliga. Det betyder att vi i vår strävan efter helighet måste börja med rättvisans dygd för att sedan kunna tacka Gud för Hans barmhärtighet mot oss.
Vi ska alltså inte sträva efter att bli helgonförklarade utan att bli helgon, alltså människor som helgats av Gud och som kallas att stå inför Honom ”heliga och fläckfria”. Den kyrkliga helgonförklaringen är något helt annat. Det är en högtidlig förhoppning att någon nått målet i Gud efter sin död och att underverk skett på den dödes förbön. Helgonförklaringen är alltså samtidigt en trosbekännelse att den som dör i Kristus får uppstå med Honom och inte känna döden. Miraklet är ett andligt bevis att någon är hos Gud och är förenad med Gud.
Utan rättvisans dygd alltså ingen helighet och ingen helighet utan rättvisa. Rättvisan kan bara blomstra i ett upplyst förstånd. Förståndet i sin tur är utsatt för denna världens alla jordiska manipulationer och har genom viljans försvagande genom synden ett gränslöst behov av den gudomliga upplysningen. Förståndet är både vår dyrbaraste gåva och samtidigt det största hotet mot vår helighet. En förvriden och självupptagen vilja hotar balansen och försvårar strävandet efter heligheten, eftersom en försvagad vilja gör oss mer eller mindre blinda för rättvisan. I värsta fall leder viljan oss till allvarlig synd.
Vi kan ha stor hjälp på vår väg om vi reflekterar i lugn och ro över vad fader Servais Pincaers o.p. säger i sitt studium av rättvisans dygd (se Intressanta texter, Katolsk Horisont). Samsynen mellan den bibliska uppenbarelsen av rättvisan och den ”grekiska” filosofins slutsatser ger oss ett socialt och även politiskt instrument som möjliggör vårt bidrag till rättvisans utveckling i samhället. Här har vi som kristna fördelen av två källor: den bibliska uppenbarelsen och den sekulära filosofins – eller samhällsfilosofins – rationella bidrag.
”Om vi vill komma ifrån olägenheterna i en sådan legalistisk juridik, både i moralen och rättsläran, bör vi ompröva vår syn på rättvisan och särskilt komma tillbaka till vad dygdens egenskaper för med sig, vare sig den vunnits genom eget initiativ eller ingjutits, om den alltså är av naturen eller andlig. Om det är rätt att urskilja rättvisan inför Gud enligt Bibeln och rättvisan gentemot de andra enligt den grekiska filosofin, är det samtidigt lämpligt att visa hur den ena sidan kan samverka med den andra. Det är ofrånkomligt att behöva se närmare på en sådan samsyn därför att det konkreta handlandet engagerar oss som ansvarsfulla personer både i förhållande till Gud och till människor. Vi kan inte redogöra för vår erfarenhet av rättvisan utan att denna tvåfaldiga relation finns påtagligt med i sammanhanget” (Kapitlet ”Rättvisans dygd” ur boken Plaidoyer pour la vertu).
Heligheten kan bara komma i en efterföljelse av Kristus. När det gäller rättvisan måste vi alltså säga: ”Det är bättre för oss att bli utsatta för andras orättvisa än att begå orättvisa mot andra”. Vem hade rätt att döma Jesus? Ingen. Men det har ändå hänt. Domen över Jesus är mänsklighetens eget justitiebrott – utan myndighet. För att gottgöra synden måste människan be om rättvisans dygd som hjälper henne till helighet.
Diakon Göran Fäldt
