Två slags befolkningskris – vilken är värst?
Är ett förväntat lägre födelsetal i de unga familjerna ett kommunalt problem, ett nationellt, eller ett globalt problem? Demografiskt sett ligger födelsetalen i de högindustrialiserade länderna under återväxttalen. Är det i grunden positivt eller negativt? Det beror på vem man talar med. Unga kvinnor är ofta nöjda med utvecklingen, äldre med få eller inga barn, mindre. Männen finner sig i det mesta.
Det hela kan dock inte bara vara en privat fråga eftersom det lilla perspektivet har stora konsekvenser i det större. Att det berör det lilla livet i byn och det stora i världens städer har alltid debatterats. Thomas Robert Malthus (1766 - 1834) hör till de tidiga förgrundsgestalterna i ekonomisk demografi.
Sverige hade två röster som banade vägen för både världsekonomiska frågor och familjepolitik, Alva och Gunnar Myrdal, som utgav boken ”Kris i befolkningsfrågan”1935. Med en ökande världsbefolkning efter Andra världskriget och brist på rättvis fördelning av livsmedelsresurserna, skulle man kunna tro att Myrdals såg lösningen i befolkningskontroll. I själva verket var det tvärtom. Efter Första Världskrigets katastrofala förlust av människoliv syftade Myrdals politik till att få upp födelsetalen genom en statligt stödd familjepolitik hemma och få ner de högre födelsetalen i ”utvecklingsländerna” (ett typiskt postkolonialt uttryckssätt).
Trots ambitionen blev bland de yngre paren barnbegränsning i praktiken vad det kom att handla om. Medlen var preventivmedlen, tidig statlig barnomsorg, längre utbildningstid för kvinnorna vilket innebar högre ålder som förstföderskor.
I stället för de förväntade höga födelsetalen kunde samhällena konstatera motsatsen, något som idag bekräftas i tydliga demografiska underskott, och i förlängningen minskat underlag för till exempel kommunala förskolor. På vissa orter innebär det att unga familjer flyr bort till storstadsmiljön.
En bok av barnmorskan och professorn vid Karolinska Institutet, Ulla Waldenström, talade som kontrast till makarna Myrdal om att ”Vänta med barn? Kris i befruktningsfrågan”, 2008. Att Waldenström kallade det kris, var politiskt inkorrekt – men värt att ta på allvar.
Frånvaron av flerbarnsfamiljer – alltså familjer med fyra barn eller fler – måste då utvärderas. Var det positivt – klimatsocialt, jämställdhetsfrämjande – eller negativt – konsumtionsorienterat, materialistiskt, extremt individualistiskt, att gå från 4 - 5 barn till 1 - 2? Nobelpristagaren 1982 i ekonomi, Gary Becker (1930 - 2014), menade att förändringen hade större betydelse på samhällsnivån och i det internationella samspelet, än vad man normalt insåg. Flerbarnsfamiljerna är inte de som drabbas i första hand av fattigdom och skilsmässor därför att de genererar liv, arbete och meningsfullhet. Ensamstående, övergivna, mödrar med barn har det sämst. Den gruppen har växt. Globalt och hälsomässigt har p-pillret försämrat kvinnans ställning och har varit en förutsättning för prostitution och trafficking. I en sådan mänsklig misär blir tillgången på abort, hur tragiskt den än är, för många ett nödvändigt ont. Många lever på denna blodiga verksamhet och gör sig skyldiga till överlagt mord. Människor med stora ekonomiska resurser stöder aborterna.
En svårsmält slutsats är då samtidigt att ett - två barnsamhällena utarmas och går bakåt. Det som ser ut att vara bekvämt på individnivå är problematiskt i det större socioekonomiska perspektivet. Om det alltså inte finns incitament till ett mer levande familjeliv i samhällena, drabbar det samhällena själva. I hur många europeiska länder är inte födelsetalen nu så låga att de par som utbildat sig lämnar hemlandet och söker sig till länder som inte är ideologiskt barnbegränsande? Där barnfamiljerna har ett starkt och positivt mottagande, finns dynamiken och framtiden, men naturligtvis också problem av olika slag.
I Kina finns sedan länge diktaturen och obligatorisk barnbegränsning (inklusive aborttvång). Kina har ett stort framtida problem framför sig med den kraftiga obalansen mellan åldersgrupperna. Den fria världen är inte förutbestämd att hamna i samma återvändsgränd.
diakon Göran Fäldt
