Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd

De som kanske kommer att se filmen Aniara som i dagarna får mycket beröm av kritikerna behöver inte ta budskapet bokstavligt och andligt sett följa rymdskeppet på dess resa till en avlägsen kosmisk grav. Det kommer inte att hända! Ett sådant rymdskepp som tar ombord de enda överlevande från jorden och för dem bort från en ekologisk katastrof kommer aldrig att byggas och aldrig att lämna vår jord.

Som troende kristna har vi stöd för våra förhoppningar i Bibelns berättelser om syndafloden och Noaks ark som tar människor och alla levande arter i säkerhet undan floden som sveper över hela Guds skapade jord.

Floden var straffet för människornas onda gärningar. Men Gud ångrade sitt beslut att fördärva människan som han skapat efter sin avbild och i sin faderliga kärlek. Duvan med den gröna kvisten i sin näbb återkom till Noaks ark med beviset att vattnet dragit sig tillbaka och att träd och blommor åter har mark under sina fötter för att växa och gro. Gud gjorde ett nytt förbund med människan genom Noa. Han satte en regnbåge som ett tecken på himlen på sin eviga kärlek till människan.

Men i Martinsons diktverk finns inget lyckligt slut. Det är ett evigt mörker som väntar och rymdskeppet kan därför tolkas som det sekulära, gudsförnekande, samhällets dödssång. Skeppet är en sarkofag i stål driven av atomkraft på en ändlös resa i ett sterilt kosmos. Aniara – och andra dystopiska diktverk och romaner – är ren fiktion, inte av Gud inspirerade texter. Guds ord i Bibeln ger hopp och glädje i alla våra tvivelsmål och ångestladdade drömmar. Vi tackar Gud dagligen för den sanning han uppenbarar för oss i den Heliga Skrift. Visserligen kan vi inte tolka den, men med Guds nåds hjälp och Kyrkans tolkning kan vi förstå att det är Sanningen. ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta och havet fanns inte mer.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt” (Uppenbarelseboken 21:5). I stället för Aniaras hopplöshet talar Uppenbarelseboken om livet och Guds närvaro i allt: ”Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad och trädens blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom” (Uppenbarelseboken 22:2-3).

De som växte upp och fick sina värderingar på 1950-talet och 1960-talet ”drabbades” på djupet av Harry Martinsons diktverk Aniara, som sedan blev både opera och film. Vi som var unga då kan aldrig glömma känslan av undergång i skuggan av det kalla kriget och effekterna av ett möjligt kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA. Våra föräldrar slöt ögonen. De hade bevittnat två världskrig och kunde bara tänka sig en evig fred bland alla folk. Vi som var unga fruktade det värsta och sökte tröst där den stod att finnas. Litteraturhistorikerna vill peka på just atomvapnen som bakgrunden till Martinsons pessimistiska civilisationssyn sådan den uttrycks i Aniara. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki 1946 påverkade allas framtidssyn. Den sovjetiska vätebomben 1953 – Malenkovbomben – var den kraftigaste explosion världen någonsin bevittnat. Den var ett experiment med maktpolitisk sprängkraft för alla oss som var unga då. Men Martinson var egentligen ute tidigare än så med sin civilisationskritik. Han såg faran med industrialismens påverkan på naturen och urbaniseringens utbredning som ett allvarligt fjärmande från våra gemensamma överlevnadsmöjligheter. Han var den fine iakttagaren av de små naturliga miraklerna som han fångade i ord. Min egen favoritdiktsamling under många år var ”Gräsen i Thule” från 1958, året då jag tog studenten. Han talade om ”Skogskällan som håller sig dold bland ormbunk”, han talade om ”Sländan som vilat på lugnande stenar” och som sedan ”I den svartnande julinatten söker sig bort över kolnande vatten”. Enkla, vackra iakttagelser, tillgängliga för var och en. För oss som var unga då var det stor poesi och vi gladde oss åt att Martinson talade om poesi på den stora världskongressen för de döva i Stockholm det året. Han led med dem i deras isolering och med teckenspråkshjälp ville han förmedla det han såg i naturens minsta mirakler. Det var rörande att förstå hur mycket han betydde för de döva – ändå bara förmedlad genom teckenspråk. I vårt katolska stift har vi haft en präst, fader Gene, som lärde sig teckenspråk och predikade evangeliet för döva i mässan.

Hur kunde denna förundran och djupa uppskattning av de jordiska tillgångarna hos Martinson slå över i så nattsvart pessimism som den i diktverket Aniara? Bland slutraderna kan man ana ett förtvivlat rop av protest mot människans förstörelseförmåga – inte bara genom kärnvapenkriget utan i miljöförstöringen:

Bisatta i vår stora sarkofag

vi fördes vidare i öde hav

där rymdens natt oändligt skild från dag

en glasklar tystnad välvde kring vår grav. 

Harry Martinsons svenska mästerverk i 103 dikter från 1956 är och kommer, trots avståndet i tiden, fortsätta att vara en civilisationsvarning. Det är ”en revy om människan i tid och rum” enligt diktverkets underrubrik.

I vår tid känner människor stor oro – inte bara över sig själva – utan över planetens framtid. Många får panikångest när de ser sig själva som absolut oförmögna att påverka en utveckling av globala mått. Hur ska ”lilla jag”, för att använda ett uttryck i vår biskops predikan under avslutningen av visitationen 3 söndagen under året – kunna göra någon skillnad. Ändå är det många ”små jag” som faktiskt gör skillnad, kanske i det lilla och obemärkta, men just därför så mycket viktigare. Små, viktiga insatser som bygger upp gemenskap och vågar tro på nådens liv i det vardagliga. Vad vi kan göra är faktiskt att se filmen, kanske låna diktverket på biblioteket och läsa det. Men vi bör inte stanna vid de intryck det kommer att lämna efter sig.

Bibelns budskap om skapelsen och de yttersta tingen är levande ord som förmår befria oss från den ångest samtiden ibland ger oss. Vi kommer alla att vara närvarande i den Nya Skapelsen efter uppståndelsen på den Yttersta dagen. ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd”. Vår tro övervinner otrons mörker.

                                                                                                                 diakon Göran Fäldt