”Saliga är ni när man skymfar och förföljer er”!
”Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull”, säger Jesus. Hans ord i slutet av Bergspredikan talar om förföljelserna i alla tider, också vår. Som kristna tror vi på Skapelseberättelsen och på människans skapelse som man och kvinna. Vi har ansvaret för att våra barn döps och fostras enligt Guds vilja och Kyrkans lära.
Det är inte bara vår tro på Skapelsen som förföljs genom genusideologin i skolan utan vi själva som personer. Varför ska människor som inte kan ta ansvar för oss eller våra barn ha inflytande över vår tro och vårt ansvar som föräldrar, gudföräldrar och mor- och farföräldrar?
Det är en typ av modern förföljelse från statens sida. Än så länge kan vi fullfölja vårt uppdrag och vår kallelse utan att kränkas öppet. Men, säger Jesus, ”Var på er vakt. Man ska utlämna er åt domstolar och ni ska pryglas i synagogorna och ställas inför ståthållare och kungar för min skull, som vittnen inför dem” (Markus 13:9).
Unga lärare i låg och mellanstadiet berättar att genusideologin ska ha en plats i undervisningen, på ett eller annat sätt. Betoningen tillåts variera för att påpekanden om tvång ska kunna avfärdas.
Lärarna är också olika och har olika uppfattning, men de är anställda med skyldighet att genomföra en skolplan. Genusideologin ligger med i planen men metoden att genomföra den ska inte vara alltför tydlig och strikt. Den kan ju inte heller vara annat än löst tillämpbar, eftersom ideologin själv inte är biologiskt verifierbar. Planen genomförs då i stället som en tendens eller som ett undersökande projekt. Läraren ska bara antyda att könstillhörighet inte behöver uppfattas som förutbestämd.
När förutsättningarna är inbjudande kan läraren ta ett ”pedagogiskt” steg framåt i sina exempel och sin dialog med barnen. Finns ett outtalat motstånd kan läraren skjuta talet om könstillhörighet på framtiden, men inte helt ta bort momentet. Det betyder att den falska läran ”smygs” på våra barn och oss själva som ansvariga för deras fostran. När och hur får vi inte veta.
Med tanke på lärarnas intellektuella överlägsenhet i förhållande till de yngre barnen blir det läraren gör och säger alltid rätt. Det handlar då inte om faktiska kunskaper utom om beteenden och åsikter.
Läraren kan gå till väga på många olikas sätt för att införa det genusideologiska programmet. Man kan visa bilder av personer av samma kön med trevligt utseende som håller ett adopterat barn i famnen. Man kan visa olika vigselpar som kysser varandra och blanda med samkönade par. Man kan ha diskussionslektioner om till exempel olika familjetyper eller om gemensam skoltoalett för pojkar och flickor.
Läraren skapar ett åsiktstorg i klassrummet. Det har 4 hörn. Hörn för ¨ja’, hörn för ’nej’, hörn för ’kanske’ och hörn för ”vill inte diskutera frågan”. Barnen väljer sina hörn. Sedan ber läraren varje grupp att redovisa vad gruppen sagt. Därefter släpps frågan.
På så sätt ger skolan inga klara och färdiga svar men barnen har fått vissa minnesbilder som formar deras attityder. Skolan har gått ”försiktigt fram” och inte påtvingat åsikter men inte heller undervisat i biologiska fakta. Barnen vet inte vad de ska säga hemma till föräldrarna.
Skolministern bör sätta stopp för en sådan ”smygande” och långsiktigt påverkande genusideologisk skolplan. Vi kan säga det på föräldramöten i skolan eller till skolchefer. Vi kan vittna om sanningen men kan bli ”överkörda” och betraktas som osolidariska med skolplanen.
Genusideologin utgör en allvarlig risk för förvirring och framtidstro för barnen. Vi har rätt att beskydda dem. Vi kan försöka. Men vi kan bli hårt behandlade för föräldrarätten är försvagad.
Barnens ställning enligt riksdagens partiers familjepolitik handlar framför allt om att ”stärka” barns rättigheter och öka vårdnadshavarnas inbördes jämlikhet. Det finns då olika maktmedel för att utöva påtryckningar.
Den människosyn som genomsyrar genusideologin har dock inget stöd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller i barnkonventionen.
Redan nu är barns ”rättigheter” utformade så att föräldrar, som kallas vårdnadshavare, inte kan ha tillgång till hälsojournaler upprättad av skolhälsovården. 16-åringar och äldre kan utan föräldrars medgivande ansöka om ändrad könsidentitet.
Den av staten stödda familjeideologin fråntar föräldrar en del av deras naturliga relation till sina barn. Historiens dom kan bli hård över ideologin men domen kan falla för sent.
Ideologin är skadlig för barn och den är skadlig för familjer. Det kan bara öka risken för könsdysfori bland unga och för sorg och bestörtning i de vuxnas relation till sina egna barn. Riksdagspartierna är överens om den här ideologiska utvecklingen. De har byggt upp en ideologisk ”Berlinmur” mellan staten och familjerna till nackdel för båda.
Vi kan alltid be för att den pågående, smygande och otillbörliga indoktrineringen av barn i skolorna, upphör! Vi kan göra vår röst hörd och framför allt undervisa barnen om Sanningen. Men då kan vi komma att lida förföljelse. Då vet vi att det är för Jesu namns skull.
Skolan och samhället ska aldrig kunna ta ifrån barnen deras identitet som Guds älskade barn. Vi själva som vuxna har inte vår första identitet i vår yrkesroll utan som män och kvinnor älskade av Gud. Då kan vi också lida ett oblodigt martyrium.
diakon Göran Fäldt
