Sagan om rödluvan och vargen - del 2

En kort historisk överblick av familjelagarna - före 1965 och efter – där rödluvan är familjen och vargen är samhället.

Rödluvan, målning av Albert Anker, 1883

Också från Kyrkans sida betonades jämbördigheten mellan man och hustru i takt med den politiska utvecklingen. Edith Stein är en till kyrkan konverterad judinna som utformat en katolsk feminism som är för alla tider. Hon är martyr för rätten att tillhöra en ras och ett vittne om korsets vishet och förlösande kraft.

Problemet med den gamla traditionella familjesynen i praktiken var att kvinnan på olika sätt skulle frigöras från hemmets uppgifter för att ha arbete utanför hemmet och överlåta barnens uppfostran allt mer till samhället som satsade på att inrätta förskolor med kvalificerad personal och med delad föräldraledighet under ett antal år.

Det fanns här – och finns fortfarande – uppfattningen att barnen varje dag skulle se sina föräldrar gå till arbete eller utbildning medan de själva blandades med många andra barn i olika socialt uppbyggande aktiviteter. Föräldrarna skulle sedan hämta sina barn för att på kvällen och under helgerna umgås med sina barn.

Samhället skapade ett försörjningssätt som krävde två inkomster för att sedan med barnbidrag och bostadsbidrag stärka familjens ekonomi men på bekostnad av hemmets betydelse som första gemenskap och som ”hemmets kyrka”. Till slut hade de gifta inte tid eller möjlighet att fostra barnen i den kristna traditionen och inte heller genom barnbegränsningsmetoderna tillät flerbarnsfamiljer. Att Kyrkan då skulle förvänta sig att familjerna regelbundet gick till söndagsmässan och regelbundet tillsammans gick till bikt var orealistiskt och pastoralt föråldrat.

De gifta fick kämpa först med nya levnadsomständigheter i samhället men också med den kyrkliga traditionen som blev allt svårare att upprätthålla. I förskolorna påverkades också barnen med socialt budskap som stod långt från det kristna budskapet. Det innebar att också normalt troende föräldrar fann det allt svårare att ge barnen den tidiga kunskapen om Gud och meningen med livet. Det är då orättvist att kritisera dem för att barnen ofta inte kan göra korstecknet eller be de vanliga bönerna utantill när de kommer till första kommunionsundervisningen. Det är inte barnens fel och föräldrarna är rädda att bli sedda som dåliga kristna föräldrar.

Den stora förändringen från tiden för det stora kyrkomötet 1962 – 1965 under påvens och hierarkins ledning med förverkligandet under de lokala biskoparna med deras präster och diakoner är alltså familjens förändrade roll där hemmet och ”och hemmets kyrka” förlorat sin stora och viktiga betydelse och ersatts med samhällets religionsneutrala och i grunden kristendomsfientliga institutioner som ingen kunde komma undan. Samhället är den till mormor förklädda vargen i sagan som vill lura lilla rödluvan till sig för att äta upp också henne. Men den sagan slutar ändå lyckligt.

Idag talas det om personalbrist inom BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och om det känsliga könstillhörighetsproblemet. Det talas om upp –  eller nedgång i statistiken kring psykisk ohälsa. Man upptäcker och konstaterar den nedbrytande effekten av internetpornografin och dess dolda och sjukliga barnpornografin som är beroendeskapande som en drog.

Antalet döda unga på grund av tungt narkotikaberoende ökar. Olyckliga ensamma människor blir ännu olyckligare genom att begå våldtäkter. Det hamnar i utanförskap och kan inte gifta sig och bilda familj. Många dör i ensamhet.

Det talas om tidiga samhällsinsatser för att hindra rekrytering till organiserad brottslighet – skola, bibliotek, ungdomsgårdar har ett framtida uppdrag. Ingen skulle få för sig att det är brist på hemkultur eller mammor som älskar mer att vara med sina barn än att ha 8 timmars arbetsdag utanför hemmet som är orsaken till de allvarliga problemen samhället upplever idag.

Man menar att felen ligger i välfärdssamhällets struktur och organisation. På det sättet kommer man aldrig närmare en lösning. Det är ju så att hemmet, familjen och äktenskapet är den ordning Gud har gett oss. Förkastar man den, förkastar man enheten i samhället.

När hemmet med modern som centrum var samhällsmodellen fick alla barn de vanliga barnsjukdomarna men vårdades i hemmet och spred inte sjukdomarna bland andra som i dagens förskolor. Mammorna gick till barnläkaren regelbundet som följde upp barnets sjukdomar.

Mödrarna möttes dagligen när de var ute med sina barn och de följde varandras livsöden på nära håll. Det fanns alltid någon eller några som ställde upp när det behövdes. Den inre och yttre gemenskapen samverkade.

Finns det något samband med hemmets och hemmafruarnas samhällsmodell och välfärdssamhällets schackbräde av sociala insatser och skattefinansierade bidrag – mellan varuproduktionens krav på kvinnan som arbetskraft och hemmets och närsamhällets oöverträffade plantskola?

Den familjepastorala uppgiften för Kyrkan är alltså också den radikalt förändrad vilket syns tydligt i ett nytt intensivt kateketiskt arbete och i identitetsstärkande aktiviteter som ungdomsläger och lekmannautbildningar och andliga reträtter.

Allt sådant bra i sig men ersätter inte den gamla familjegemenskapen som mödrarna byggde upp i ständig närvaro och omsorg om makarnas barn. En liten del av Kyrkans familjer upptäcker detta svåra dilemma och försöker – i strid med myndigheterna – kombinera med ”home schooling” för att vara nära sina barn så länge som möjligt under deras uppväxttid.

Samtidigt blev det svårare och i praktiken omöjligt att prioritera det kristna hemmet med familjen som vardagslivets normala form. Samhällets krav att båda föräldrar skulle gå till arbete eller kurser på morgonen slog sönder familjelivet som samhällsgrund. Marxismen-leninismens målsättning var att bekämpa Kyrkan och medlet var att socialisera familjerna.

Ingen förstod utmaningen bättre än S:t Johannes Paulus II. Han byggde upp en pastoral teologi kring boken ”Kärlek och ansvar” och stärkte personbegreppet och livets okränkbara värdighet (medan socialismen talade om människors ”lika värde” som betonande de kollektiva och samhällets övertagande av Kyrkans roll).

Om vi vill förstå vår egen samtid måste vi börja och sluta med familjefrågan. Kyrkan har alltid hävdat att familjen är samhällets minsta och viktigaste cell. Kristendomen är dess upphov. Om samhället tar på sig rollen som vargen i sagan om rödluvan då måste det komma en modig jägare som hindrar vargen att äta upp både gamla mormor i sängen och flickan som sänts med små gåvor av sin egen mamma men med många varningsord på vägen.

                                                                                                     diakon Göran Fäldt