Sagan om rödluvan och vargen - del 1

Sagan om rödluvan och vargen - del 1

En kort historisk överblick av familjelagarna före och efter 1965 där rödluvan är familjen och vargen är samhället.

Sagan om Rödluvan och Bert-Åke Varg

Sagan om Rödluvan och Bert-Åke Varg Bild: frokensissi.com

 

Människor i Kyrkan, även i ansvarsfull ledning, har alla påverkats av det samhälle de växt upp i och formats av. Först genom studier av kyrkohistorien och samhällsutvecklingen står det full klart hur de lagliga förändringarna i relationen stat – familj påverkat det kristna vardagslivet och de troendes möjligheter att leva sin kallelse i äktenskapets sakrament med fostransanvaret för barnen. Hela den nya situationen inverkar också på det pastorala arbetet för familj och äktenskap.

Vi kan försöka se förändringar i ett antal tidsbilder i katolskt perspektiv. Under 1900-talet fram till tiden för Andra Vatikankonciliet 1962 - 1965 gick de katolska familjerna regelbundet till mässan på söndagar och helgdagar och till bikten tillsammans – framförallt i länder som var ganska heterogena.

De katolska kristnas deltagande i söndagsmässan och sakramenten varierade naturligtvis från land till land och från landsbygd och stad men sannolikt handlade det om mellan 30 - 70 % trohet mot söndagsbudet.

De protestantiska söndagsskolorna var ofta väl besökta och många församlingsmedlemmar gick flera gånger till kapellet på söndagarna för att lyssna till Guds ord och predikan. Katolikerna deltog ofta frivilligt i olika andakter och deltog i processioner efter den heliga mässan.

Ser man på gamla katolska länder, som till exempel Belgien idag, räknar Kyrkan där med att kanske 3 - 4 % av de döpta går till söndagsmässan. När jag var på Irland 1971 hörde jag att biskoparna var alarmerade av rapporter som sa att bara 70 % av de äldre ungdomarna gick i mässan.

I hela Katolska kyrkan har mässdeltagandet minskat dramatiskt och antalet katolska skolor i stiftens eller församlingarnas regi har hela tiden fallit tillbaka. I Colombia i Latinamerika säger en ärkebiskop sommaren 2022 att familj och äktenskap är i fritt fall och att man vill börja med äktenskapsförberedande kurser på minst ett år före vigslar och med flera år av uppföljning efter vigslarna. Folket ser inte längre sambandet mellan de gifta och Kyrkan och de flesta unga vill inte ens gifta sig fast de kallar sig katoliker, säger ärkebiskopen Tobón i Medellin, Columbia, som hämtat stöd för arbetet från ett kateketiskt program utarbetat av Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet i Rom.

Miljömedvetna välutbildade kvinnor, med okänd religionstillhörighet, bestämmer sig i våra dagar för att aldrig ha barn, inte ens genom surrogatmödrar, och publicerar sina beslut.    

Vad är förklaringen? Den gamla bilden av familjerna säger att Kyrkans lag om äktenskapet fungerade ganska bra. Det var ett livslångt förbund i livsgemenskap och normalt med många barn. Man behövde inte frukta ensamhet på ålderdomen eller sakna ekonomiskt stöd när det behövdes.

Den kyrkliga hållningen som utmanades av  den artificiella barnbegränsningen som började anta nya former på 1920-talet var fortfarande helt i samklang med naturlagen och den traditionella etiken inom äktenskapet. Den anglikanska kyrkans beslut någon gång före 1930 att överlåta hela frågan om barnbegränsning till de troendes bedömning och samvete föranledde påve Pius XI att försvara traditionell katolsk lära, och inte minst den naturliga regleringen av antalet barn i äktenskapet, genom encyklikan Casti connubii – om det kristna äktenskapet, 1930. (Den finns för första gången på svenska i utgivning av stiftets äktenskapsorgan, Katolska utskottet för äktenskap och familj, Stockholm 2016).

Det fanns på denna tid före tiden för Andra Vatikankonciliet 1962 – 1965 också ett fungerande hem med modern som hemmets hjärta. Juridiskt var kvinnans situation i stora delar emellertid beroende av mannen, som på flera olika sätt var familjens överhuvud. Ojämlikheten i lagens mening sågs redan under Upplysningstiden som en orättvisa och ett hinder för kvinnans emancipation.

Under 1900-talet kom situationen att långsamt ändras till allt större jämlikhet mellan makarna i juridisk mening och därigenom också socialt. Starka krafter drev på utvecklingen för att göra kvinnan mer oberoende av mannen, ekonomiskt och utbildningsmässigt. Juridisk kunde kvinnan till slut själv begära skilsmässa och få den vårdnad om barnet som tidigare med automatik gått till pappan, även om det var han som felat i äktenskapet.

I många mindre steg upphörde kvinnan genom lagstiftning att vara underställd mannens auktoritet med egen rätt till högre utbildning och till ägande. I sig behövde inte dessa förändringar vara till nackdel för det kristna äktenskapet och inte ett hot mot oupplösligheten (Matteus 19: 6; Markus 10:9 - 12). Det skulle dock visa sig vara början till upplösning av själva familjen som social institution.

Det som var avgörande för enheten i familjen och för kontakten med den kyrkliga gemenskapen var det oundvikliga dubbelarbetet för kvinnorna och hemmets förlorade roll som samhällsbyggande. På några årtionden förvandlades Europas arbetande befolkning från att till 20 % vara en landsbygdsarbetande befolkning till att bli en storstadsarbetande befolkning. Idag arbetar högst 5 % av befolkningarna på landet. Det hade stor betydelse för de folkliga traditionerna och sederna som inte på samma sätt höll ihop familjerna i staden som i bygemenskaperna.

Familjerna hamnade in en ekonomisk fälla som tvingade dem att prioritera kvinnans lönearbete utanför hemmet. Det kollektivistiskt tänkande politiska samfundet visste hur viktigt det var att inte släppa taget om familjerna och kom att politiskt söka förhindra, så långt möjligt, valfriheten att välja hemmet och att söka försvåra för existerande förskolor och skolor med konfessionell grund, som den katolska och att hindra bildandet av nya.  

Den gamla samhällsmodellen hade också sitt samtida stöd i tidiga katolska media, främst genom tidskriften Hemmet & Helgedomen som först utgavs år 1926 och hade prenumeranter fram till tidigt 1960-tal men som bytte namn till Katolsk Kyrkotidning som i sin tur på 1990-talet bytte namn till dagens Katolskt magasin.

Namnändringarna speglar den förändrade samhällssynen den lokala katolska kyrkan i Sverige arbetar för. Katolskt magasin vill informera alla katoliker i Sverige om vad som händer i de över 40 församlingarna men också ge allmänheten och biblioteken i kommunerna en god inblick i vad Kyrkan står för idag.  

Också från Kyrkans sida betonades jämbördigheten mellan man och hustru i takt med den politiska utvecklingen. Påve S:t Johannes Paulus II har som ingen annan under senare delen av 1990-talet förnyat och fördjupat hela den katolska äktenskapsteologin, inte minst försvaret av giltigheten i S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968) om ”Regleringen av barns födelser” (jubileumsutgåva till rundbrevets 50-årsjubileum 2018). Hans skrifter Familiaris consortio (1981), Mulieris Dignitatem (- om kvinnornas värdighet och kallelse, 1987) och Gratissimam Sane (Brev till familjerna), 1994, understryker kvinnans oersättliga roll som livets förvaltare i kyrka och samhälle.

Det skulle – trots påvarnas undervisning – visa sig att det nya p-pillret skulle inleda vad som kallats den sexuella revolutionen i vår tid och som ändrat synen på sexualitet och alstrande av barn.

Problemet för den gamla traditionella familjesynen i praktiken var att kvinnan på olika sätt skulle frigöras från hemmets uppgifter för att ha arbete utanför hemmet och allt mer överlåta barnens uppfostran till samhället som satsade på att inrätta förskolor med kvalificerad personal och med delad, lagstadgad föräldraledighet under ett antal år.

 Det fanns här – och finns fortfarande – uppfattningen, uttalade av utbildningsminister Anna Ekström i media under 2022, att ”barnen varje dag skulle se sina föräldrar gå till arbete eller utbildning” medan de själva blandades med många andra barn i olika socialt uppbyggande aktiviteter och i ekonomiskt blandade strukturer.

Politiken gjorde förskolan till en moralisk sak! Omställningen till samhället som huvudman för familjerna blev en medborgarförpliktelse. Det är själva kärnan i ”programmet för ett bättre Sverige” men den undergräver samtidigt alla möjligheter att leva i en familjekultur som prioriterar livet framför levnadsstandarden.   

Föräldrarna ska alltså först arbeta – eller studera – sedan hämta sina barn för att på kvällen och under helgerna umgås med sina barn.

Samhället skapade ett försörjningssätt som krävde två inkomster för att sedan med barnbidrag och bostadsbidrag stärka familjens ekonomi – men på bekostnad av hemmets betydelse som första gemenskap och som ”hemmets kyrka”. Den skulle till slut inte ha tid eller möjlighet att fostra barnen i den kristna traditionen. De ”obligatoriska” barnbegränsningsmetoderna skulle sedan inte heller tillåta flerbarnsfamiljer. Hela denna politisering av sexualiteten skulle snart också kunna avläsas i sina konsekvenser: födelsetalen hamnade lång under befolkningarnas reproduktionstal och ålderspyramiden förlorade sin naturliga balans. Det börjar gå upp för politikerna att en åldrande allt äldre befolkning inte bärs upp av en motsvarande ökning av den yngre och arbetsföra delen av befolkningen. De ser problemet men inte att de själva har skapat det genom sin radikala familjepolitik under flera decennier.

Att Kyrkan då skulle förvänta sig att familjerna regelbundet gick till söndagsmässan och regelbundet tillsammans gick till bikt som förr var orealistiskt och pastoralt föråldrat även om förpliktelsen kvarstod i hela den katolska kyrkan.

Det hela leder till ett slags glapp i förtroendet mellan familjerna och prästerna. På samma sätt uppstår ett förtroendeglapp mellan de gifta och biskopar och präster om prästerna inte längre vill uttala sig bindande i frågor kring sexualmoralen i äktenskapet. Säger de ingenting i så viktiga frågor kommer de kristna inte heller att lyssna på dem när de betonar andra aspekter av det kristna livet. Det uppstår ett slags ”ingen mans land” i det kyrkliga landskapet som är till stor skada för allt evangeliserande arbete.

Det är ett av vår tids största och allvarligaste problem att det moraliska ledarskapet från Kyrkans sida verkar ha fragmentiserats och ersatts av andliga övningar som passar de enskilda mer än familjerna och de gifta. Dock fortsätter många kardinaler och biskopar att säga sanningen och visa förmåga till andligt och moraliskt ledarskap.

De gifta fick kämpa först med nya levnadsomständigheter i samhället men också med den kyrkliga traditionen som blev allt svårare att upprätthålla. I förskolorna påverkades också barnen med socialt budskap som stod långt från det kristna budskapet. Idag är det obligatoriskt att i förskoleklasserna med pedagogisk fingertoppskänslighet ta upp extrema fall som könsidentitet och samkönade parbildningar. Barn är inte så långt komna i sin utveckling att de kan förstå vad som sägs till dem. De påverkas och indoktrineras vilket är ett övergrepp från myndigheternas sida.

Det innebar att också normalt troende föräldrar funnit det allt svårare att ge barnen den tidiga kunskapen om Gud och meningen med livet. Vad ska föräldrar säga i hemmet under den lilla tid de har till förfogande med barnen när de inser att skolplanen ersatt skapelseberättelserna i Bibeln med utvecklingsläran och att barnen kan känna sig för om de är pojke eller flicka oavsett deras biologiska anatomi?

Den stora förändringen från tiden för det stora kyrkomötet under påvens och hierarkins ledning med förverkligandet under de lokala biskoparna med deras präster och diakoner är alltså familjens förändrade roll där hemmet och ”och hemmets kyrka” förlorat sin stora och viktiga betydelse och ersatt den med samhällets religionsneutrala och i grunden kristendomsfientliga institutioner som ingen kunde klara sig utan.

Idag talas det om personalbrist inom barn och ungdomspsykiatrin och om det känsliga könstillhörighetsproblemet. Det talas om upp eller nedgång i statistiken kring psykisk ohälsa. Man upptäcker den nedbrytande effekten av internetpornografin och dess dolda och sjukliga barnpornografi som är beroendeskapande som en drog. Antalet döda unga på grund av tungt narkotikaberoende ökar.

Det talas om tidiga samhällsinsatser för att hindra rekrytering till organiserad brottslighet – skola, bibliotek, fritidsgårdar och frivilligorganisationer har fått ett framtida uppdrag.

Ingen skulle idag få för sig att det är brist på hemkultur eller mammor som är orsaken till det sociala kaos som råder överallt. Mammor som älskar mer att vara med sina barn än att ha 8 timmars arbetsdag utanför hemmet betraktas inte som de samhällsbyggande huvudaktörerna. Den rollen ska de inte längre ha eftersom det skulle föra hela samhället tillbaka till tiden före 1965 när den gamla familjebilden fortfarande var den normala.    

När hemmet med modern som centrum var samhällsmodellen fick alla barn de vanliga barnsjukdomarna men vårdades i hemmet och spred inte sjukdomarna bland andra som i dagens förskolor. Mammorna gick till barnläkaren regelbundet som följde upp barnets sjukdomar.

Finns det något samband mellan hemmets och hemmafruarnas samhällsmodell och välfärdssamhällets schackbräde av sociala insatser och skattefinansierade bidrag – och varuproduktionens krav på kvinnan som arbetskraft?  Finns det skäl att återinföra hemmet som närsamhällets oöverträffade plantskola? Kan man utveckla den nuvarande familjelagstiftningen så att den på nytt kan skapa trygghet och meningsfullhet i människors vardagsliv? 

Den familjepastorala uppgiften för Kyrkan har också den i anpassning till samhällsutvecklingen radikalt förändrats vilket syns tydligt i ett nytt intensivt kateketiskt arbete. Kyrkan har tvingats prioritera identitetsstärkande aktiviteter som ungdomsläger och lekmannautbildningar och andliga reträtter.

Det görs mycket gott arbete i de kyrkliga organen som skapar en positiv anda och bär fram det kristna budskapet. Ändå är det svårt att säga att det faktiskt hjälper familjerna att leva sin kallelse som ”hemkyrkor” eftersom ingen kan ändra det politiskt genomförda religionsneutrala programmet. I det har både samkönade relationer och rätt till aborter eller in vitrofertilisering en roll att spela som aldrig tidigare varit önskad eller möjlig. Här står vi som Kyrka inför en pågående social revolution vi inte kan undvika att dras in i.  

Den nuvarande situationen har föregåtts av en lång filosofiskt-politisk utveckling som börjat under 1800-talet i både Europa och i Nordamerika. Författaren och familjefadern John Witte jr skriver om hela denna historiska förändring i sin bok ”From Sacrament to Contract – Marriage, Religion, and Law in the Western Tradition”, Westminster John Knox Press, 1997, utökad version 2012, bland annat:

”Upplysningstidens företrädare förordade att mycket av det som ansågs rätt och riktigt i den västerländska lagliga äktenskapstraditionen skulle överges. Enligt deras mening behövdes inte föräldrars samtycke, kyrklig ceremoni eller vigselvittnen som formalitet.

De satte frågetecken för heterosexuell monogami med baktanken att den sortens fråga inte borde ha så upphöjt status utan mycket väl kunde regleras privat. De krävde fullständig jämlikhet mellan makarna så att båda på lika villkor skulle kunna förvärva, förvalta och avyttra fast egendom och underteckna kontrakt i affärssyfte och att på lika villkor göra sig hörda på arbetsplatserna och i det offentliga rummet.  De kritiserade staten för att annulleringsprocesserna av ingångna äktenskap överläts till Kyrkan och krävde att lagarna för annullering och skilsmässor slogs ihop och utökades till att enbart ligga under statens jurisdiktion. De ställde krav på att föräldrar som utnyttjade eller förgrep sig på sina barn skulle dömas till kännbara straff och att staten skulle tillse att alla barn fick rätt näring för sin ålder och en skolgång anpassad till barns behov vare sig de var legitima eller inte. Det glada budskapet om kontraktet som en reformation på äktenskapets område var alltför radikalt för att i någon högre grad omstöpa amerikansk juridisk tradition på 1800-talet, men förutsåg en hel del av de planer för omskrivning av den amerikanska äktenskapslagen som blev aktuella på 1900-talet”.

Vi kan alltså som slutsats säga att mycket gott görs i Kyrkan men att det ändå inte löser de grundläggande problemen. Det fungerar till en del men ersätter inte den gamla familjegemenskapen som mödrarna byggde upp i ständig närvaro och omsorg om makarnas barn. En liten del av Kyrkans familjer upptäcker detta svåra dilemma och försöker – i strid med myndigheterna – kombinera med ”home schooling” för att vara nära sina barn så länge som möjligt under deras uppväxttid. Inte heller det löser de större allmänna problemen. Det gäller också det inre arbetet i Kyrkan och dess andliga centrum, firandet av mässan och sakramenten. Gör vi det inte på rätt sätt, det apostoliska och katolska sättet, tappar vi snart hela vår inre kompass. Historien varnar oss!

Efter konciliet kom ett antal missgrepp att slå igenom i församlingarna. Barnen skulle från slutet av 1960-talet inte behöva gå till bikt före första kommunion – enligt stiftet och kakekescentrum. Jag minns barn som grät när det sas att barn inte behövde bikta. Konfirmander skulle inte gå fram till kommunion med sammanförda händer utan med frimodigt svängande armar – det hade prästen sagt till dem och så gjorde de. De skulle inte heller böja knä vid förvandlingen i mässan utan stå upp – som ”fullvärdiga kristna”. Det hade prästen sagt till dem och så gjorde det. Om preventivmedlen sas ingenting eller gicks förbi med lösa antydningar.

Det här sagda visar alltså att förändringar i Kyrkans liturgiska firande hängde ihop med de större förändringarna i samhällslivet och med de konsekvenser det fick i familjelivet. I den synodala processen som nu pågår bör man inte försumma att på rätt sätt ta upp de moraliskt viktigaste frågorna och sätta in dem i sitt viktigaste sammanhang: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet och lär alla folk att hålla de bud jag har gett er” (Matteus, 28: 19-20).

                                                                                                             diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.