Raka vägen in i bröllopsmysteriet!
De flesta äktenskapsrådgivare, och parens pastorala beledsagare, börjar sin verksamhet i fel ände. De går den pastoralpsykologiska vägen över personlighetsanalyser och relationspedagogik. De vill tala om hur man löser oundvikliga konflikter i äktenskapet och talar om andra pars erfarenheter. Allt det kan vara bra men det är inte den religiösa vägen till äktenskapet som ett bröllopsmysterium.
De utgår från att mannen och kvinnan som vill gifta sig har en naturlig rädsla för att få för många barn om de enligt Kyrkans lära inte ska använda moderna preventivmedel som till exempel p-piller. De inleder gärna med förklaringar om den naturliga familjeplaneringen och med talet om det ansvarsfulla föräldraskapet. Med pedagogisk ”försiktighet” undviker man läran om den moraliska regleringen av barnens födslar enligt encyklikan Humanae Vitae (1968) av påven S:t Paulus VI.
De som förbereder de förlovade paren gör bättre i att börja i två grundläggande lärosatser.
I Det legitimt ingångna äktenskapets oupplöslighet.
II Den äktenskapliga aktens öppenhet för nytt mänskligt liv vid varje tillfälle
Varför ska man som pastoralt undervisande gå direkt till mysteriet den äktenskapliga kärleken? Det finns flera goda skäl till det.
Paren som undervisas om Kyrkans kontinuerliga undervisning om den sexuella etiken kommer att få en djupare respekt för vad som sker mellan man och hustru i deras mest intima förhållande till varandra. De som får lära sig att den äktenskapliga akten har två från varandra oskiljaktiga betydelser, den förenande och den barnalstrande, kommer i kontakt med livets verkliga hemligheter och dess grund i Gud Faderns skapelsevilja.
De som undervisas om det äktenskapliga förbundets oupplöslighet i ”nöd och lust” kommer att se sin kärlek som ett livsprogram och en kallelse som ger dem ett sakramentalt liv med Gud i hela livet. De växer i respekt för Guds bud och lag.
De som börjar i sanningen om det äktenskapliga livet och inser sitt ömsesidiga ansvar för kärleken och barnen, om barn kommer, kommer att förstå de psykologiska sanningarna och sina personlighetsfrågor i ljuset av sin kristna religion.
Hela deras kristna liv ligger framför dem som evangeliets väg till helighet och fullkomlighet, även när stora svårigheter och kanske lidanden, beströr deras väg till det slutliga målet. Målet för de kristet gifta är föreningen med Kristus i Hans uppståndelse. För att nå dit skall döden, ingenting annat, skilja makarna åt.
Livet i äktenskapet kan troget levas som en efterföljelse av Jesus Kristus som präst, profet och konung.
Livet i äktenskapet kommer för de döpta troende att beröras av Guds Moder Marias särskilda moderliga kärlek och stå under den helige Josefs särskilda beskydd. Makarna lever i Kristi kyrka vars skyddspatron är S:t Josef.
Mannen och kvinnan är sedan de döptes Guds sanna barn och genomsyrade av den Helige Andes nåd. De är aldrig övergivna av Gud men de kan frestas att själva lämna Gud genom synden, särskilt synderna i äktenskapet.
Den föräktenskapliga undervisningen ska alltså inte börja i det humanvetenskapliga perspektivet utan i det sakramentala perspektivet som fördjupar den kristna tron och moralen som Kyrkan genom sitt läroämbete förklarar. Den ska peka på ett val mellan äktenskap och ordenskallelse eller till den celibatära prästkallelsen. Båda vägarna är Guds!
Allt annat, som det moraliska i den naturliga familjeplaneringen, kan komma senare – men inte först! Om präst, gift diakon eller lekmän börjar i den psykologiska ändan, har de lämnat det område där de har kyrklig auktoritet och får göra sitt bästa i områden där de är mer eller mindre väl utbildade relationsrådgivare. De är rådgivare utan att förklara den religiösa sanningen.
Den sanna och rätta vägen är bröllopsmysteriet! Präster, gifta diakoner och trogna lekmän är då i sin undervisning mer än äktenskapsterapeuter, de är vittnen för Kristus och Kyrkan. Gå därför raka vägen in i bröllopsmysteriet inte genom den samhällshumanistiska sex-och samlevnadsundervisningen!
diakon Göran Fäldt
