Påsken och den kommande världens liv

”När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten”.

                   Vad menade de då med ”evigt liv”? Budskapet som apostlarna förde ut (Apostlagärningarna, 14:3) först i Jerusalem, manade av Kristi befallning, ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet”, skilde sig väsentligt från den grekiska filosofins förgrundsgestalter Sokrates och Platon, som diskuterades och studerades i hela den antika civilisationen . 

Hos dem var verkligheten en form av icke materiella idéer. Idéerna var verkligheten och dit hörde också människans själ.

Liksom idéerna var den mänskliga själen alltså en verklighet och evig. Men apostlarnas budskap hade sina rötter i judendomen – i Gamla testamentet och Talmud. När rabbinerna talade om det eviga livet menade man inte en definition av människans själ utan delaktighet i en kommande värld, en framtid i Guds rike. Vår trosbekännelse avslutas just med den orden som är den judiska trons och den kristna trons förståelse av själens evighet. Vi tror ”på den tillkommande världens liv”.  

Hos Lukas finns den judisk-kristna definitionen av ”själens evighet” när han skriver ”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen” (10:20). Det är den förklaring traditionen ger oss och som vi känner igen som vår.

I brevet till Filipperna skriver Paulus ”Hjälp mina medarbetare som har sina namn i livets bok” (4:3). Livets ”bok” är Guds bok där hans barns namn finns. Boken och namnen talar om en relation mellan människan och en personlig Gud, inte ett begrepp eller en symbol. ”Hedningarnas” tro (grekernas och vår tids agnostikers tro) är däremot en tro på idéer som står högst i tillvaron, medan judars och kristnas tro är en tro på en gemenskap med Gud i framtiden som genom Guds evighet också bara kan vara evig, det vill säga levande, utan slut.  

Det är i det trosperspektivet vi kan förstå kroppen. Den förklaras – ”rör inte vid mig ty jag har inte än stigit upp till Fadern” – och uppstår i en förhärligad verklighet genom Kristus Jesus som är Faderns evige och enfödde Son i vilken vi alla som människor blivit skapade och räddade undan synden och döden. I det perspektivet kan vi se allt mänskligt liv, från konceptionen till den naturliga fysiska, men inte andliga, döden. Livet finns här och nu för att vi genom att vörda det och respektera dess värdighet kan bekänna vår tro på Gud den Allsmäktige och evige, den barmhärtige Fadern. Vår tro är något mer än ”pro life” – den är ”pro God”.

  ”Kroppens teologi” kan alltså kallas en form av tillbedjan av Gud som skapat allt och bestämt människan att vara inskriven i livets bok. I denna bok kan människan bara vara inskriven om hon hör till Kristus genom tron och gärningarna och genom att äta ”hans kropp och dricka hans blod”, det vill säga i ödmjukhet delta i eukaristin som Kyrkan på Herrens befallning, genom sina vigda präster, firar varje dag. Eukaristin har ”en enastående ställning i egenskap av ’sakramentens sakrament’ och därför ”har alla andra sakrament sin inriktning på detta sakrament”, säger Kyrkans katekes (1211). Här finns alltså en levande relation mellan människan och Gud som genom Inkarnationen öppnar en Livets bok för alla Guds barn. Det kan aldrig någonsin på något sätt jämföras med den grekiska filosofins hierarkier av idéer. ”Grekerna” och vi förstår evigheten på helt olika sätt.

Vördnaden för livets gåva och värdighet säger oss att inte skada eller döda det spirande ofödda livet, och inte heller döda de som är födda, ty vad vi då skulle göra är att reducera livet till en upphöjd idé utanför vårt ansvarstagande och kärlek. Vårt namn skulle inte längre vara skrivet i himlen och vi skulle inte ha någon plats i den ”kommande världens liv”. 

”Den kommande världens liv” – rabbinernas ord om att vara förutbestämd till den kommande världens liv – återkommer alltså i den kristna tron och i teologin som vi ser i trosbekännelsen. Det är därför viktigt att vi inte låter platonska begrepp om evigheten komma in i kristen lära och tro. Martin Luther visade med rätta på det bibliska språket som det enda vägledande för tron och ville rensa bort alla eventuella platonska begrepp i teologin. På den punkten hade han rätt även om han i nästan allt annat förkastade katolsk lära som vi vet genom det som blev den protestantiska reformationen. Dessa våra åtskilda bröder och systrar arbetar nu med problemet att återinföra katolsk doktrin i den Heliga Skrifts källor, ungefär som vi måste arbeta med att återupptäcka Guds Ord i allt, i läran och liturgin och evangelisationen. För kristna är skriftens ord inte en definition av själen som evig idé utan ett löfte att ha sitt namn inskrivet i livets bok (Luk 10: 20; Filipperna 4:3).  Påskens budskap talar om vad evigheten  är och vilken plats människan har i denna evighet.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt