Olyckliga följder av vuxnas svårigheter att integrera sexualiteten i fasta förhållanden

De visar sig att vuxna som ser sexualiteten som ett problem gärna gör sig till talespersoner för ungdomssex som en friskhetsfråga. Det är för dem inte längre – eller överhuvudtaget – en moralisk fråga. Sex har med friheten att göra och moralen tillför sexualiteten mening och värden utöver utlevelsen av ”naturliga behov”. Man väljer bort den viktiga moralen för att leva efter sina egna lagar, alltså sexuell frihet.

Det är den egna sexualerfarenheten på ont och gott som sedan ett par generationer bildar skola på hela området sexualitet. De flesta med moraliska utgångspunkter, som har med frågan att göra, upphör inte att förundra sig över den position som RFSU fått ikläda sig i förmedlandet av en ”modern sexualsyn” i Sverige.

           RFSU är inte en myndighet och inte en av riksdagen tillsatt organisation. Men den fungerar med hjälp av statliga medel och kan ha anställd och avlönad personal. Det är lätt för vem som helst att göra sig en bild av vad denna organisation anser om sex bland unga. Vi behöver inte upprepa deras väl kända ståndpunkter.

I svensk skolundervisning om ”sex och samlevnad” har skolans lärare i biologi och samhällskunskap haft uppdraget att undervisa om fakta, men inte om den övergripande frågan om sexuella relationer eller tidiga erfarenheter, alltså en väl grundad moralundervisning. Ungdomssex anses inte olämpligt om det bara följer ”reglerna” om så kallat säkert sex, det vill säga samtycke över åldersgränsen 15 år och preventivmedel och – i fall av misslyckande – fri abort.  

Nu har bilden av ofrivilligt och brutalt sex bland unga blivit en riksfråga sedan barnmorskor och psykologer gått ut i pressen med alarmerande upplysningar om mycket allvarliga konsekvenser av den så kallade friskhetssexualiteten (RFSU, RFSL). Särskilt unga flickor har slagit larm och sökt hjälp men tyvärr och egentligen, när det redan är för sent.

Informationen ”från fältet” har fått högskoleminister Matilda Ernkrans att vilja snabbinföra en ny sex- och samlevnadsundervisning för blivande lärare – från lågstadiet och framåt.

Här tycks alla vara överens om att något behöver göras för att skydda de unga från kanske livslånga problem genom olyckliga sexuella erfarenheter i så kallade fria förbindelser – oftast utan föräldrarnas vetskap.  Det är ”politiskt oacceptabelt” för samhället att stå med tomma händer när det gäller delar av befolkningens försämrade sexuella ”hälsa”.

Det är naturligtvis lätt att vara kritisk mot sexualundervisningen i skolorna i efterhand. Uttrycket ”som man bäddar får man ligga” passar exakt in på den situation vi fått i Sverige.  Nu ser man konsekvenserna av ”frittsexideologin”.  Problemet har varit att vuxna – i den freudianska traditionen ansett och anser att sexuella impulser inte bör förtryckas eller anses fel – utanför äktenskapet – och att på ett ansvarsfullt sätt anpassa åtgärder som blir nödvändiga när sexualiteten inte bara är en god, ”frisk”, sak, utan kan ha allvarliga biverkningar som skadar de unga både fysiskt och andligt.

När nu dessa åtgärder inte håller måttet för att säkerställa en harmonisk ungdomstid griper sig paniken omkring sig på den politiska scenen. Något måste göras! Om man nu konstaterar att den preventiva undervisningen, genom skolan och RFSU, misslyckas måste nya riktlinjer tillskapas och läggas till grund för framtidens undervisning i skolorna. Mer fokus måste läggas på de känslomässiga relationerna, och mognaden, än på de ”tekniska” frågorna och nödvändigheten att tidigt bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar av vilka den värsta i vår tid är HIV/Aids.

Det som framkommer från lärarhåll är i grunden helt avgörande för en framtida planering. Lärarna är unisont övertygade om att föräldrarna till dagens ungdomar känner sig mycket trygga i det faktum att det är skolan som skall undervisa deras barn om allt som rör sexualiteten.

De kan ha svårt för frågorna själva och vet inte hur de ska uttrycka sig eller när de ska ta upp frågan. Finns frågorna på skolschemat och ingår de i skolplanen, så känner de sig mer eller mindre befriade från ansvar och anser att de inte ska ”störa” skolans och lärarnas pedagogiska och naturvetenskapliga undervisning.

Vad man än kan tycka om en sådan ansvarsfördelning mellan hem och skola kommer man alltid tillbaka till frågan ”vems barn är det som skall undervisas”?  Är det föräldrarnas barn eller är det ”samhällets barn”?

I den äktenskapsförberedande undervisningen jag har haft under många år i Kyrkan som gift man med egen familj och diakon med rätt och plikt att undervisa om den katolska etiken i det kristna äktenskapet, har jag alltid påpekat att föräldrarna har det första och av Gud givna ansvaret att undervisa sina barn om livets alla hemligheter. Katolska föräldrar lovar också vid sina barns dop att fostra dem enligt Herren Jesu Kristi lag och att vara barnens föredömen i tron och moralen. Till sitt stöd har föräldrarna – och barnen – dopfaddrarna. Gud ger både föräldrar och barn sin nåd och kärlek genom sakramenten och genom livet i gemenskap med Kyrkan. Det visar med all tydlighet att barnen är föräldrarnas och att de aldrig kan överlåta grunderna i den kristna fostran till andra och själva hålla sig tillbaka.

Kyrkan och skolan skall vara föräldrarna till stöd i deras föräldragärning men inte överta ansvaret i dess helhet.

När det gäller undervisningen i den svenska skolan reagerar många katolska och kristna föräldrar mot det som deras barn får höra och se från tidig ålder. Med rätta frågar man sig med vilken rätt skolorna och staten kränker religionsfriheten, inte kanske rätten till en religion, men väl hur etiken formuleras och skall efterlevas.

Det är egentligen omöjligt att komma till rätta med denna problematik eftersom religiösa skolor motarbetas och vissa delar av sex-och samlevnaden måste ingå i alla skolors skolplaner. Det innebär att de kristna, framför allt de katolska och de ortodoxa, måste informera sig om sina skyldigheter som kristna och katoliker och ha ett genomtänkt program för sin undervisning.  Sker det på rätt sätt kommer barnen att behålla sin kristna identitet även om omgivningen talar ett helt annat etiskt språk. Görs det på rätt sätt har föräldrarna ändå inte samtidigt vänt barnens inställning ”mot samhället”. De kan leva och verka i båda världarna.

Katolska föräldrar undervisar sina barn i ord och förebild om kyskheten som svaret på den naturliga sexualitetens utveckling under ungdomsåren. Sexualiteten är en Guds gåva för livet och för människosläktets utveckling på jorden. Föräldrarna talar om att deras barn är födda i kärleken mellan mamman och pappan som lovat varandra trohet och kärlek så länge de lever tillsammans. De berättar för dem att den sexuella föreningen bara är tillåten inom äktenskapet och att meningen denna heliga förening är tillväxten i kärlek och barn som kärlekens frukt. Sexuella handlingar utanför äktenskapets heliga förbund är alltid ovärdiga Guds barn.

De bygger sin undervisning på kyrkans katekes som under ”Sjätte budet” (Du skall inte begå äktenskapsbrott) i avdelningen ”Kallelsen till kyskhet”, § 2337, undervisar om kyskhetens dygd: ”Kyskhet innebär att en människa lyckas integrera sin sexualitet i sin person och därigenom också att hon uppnår en inre enhet till kropp och själ. Sexualiteten med vilken människan uttrycker att hon tillhör den kroppsliga och biologiska världen blir personlig och sant mänsklig när den integreras i den andra, i mannens och kvinnans fullständiga, ömsesidiga och tidsmässigt obegränsade hängivelse åt varandra”.

Dessa ord är rika till sin innebörd och fordrar bön och eftertanke. Bibeln ger inte konkreta svar på vår tids etiska frågor men tolkningen av Guds ord genom Kyrkan ger sådana autentiska svar.

 Både för föräldrar och barn är biktens sakrament en verklig välsignelse. Särskilt i skolstarten är det viktigt att församlingarna erbjuder bikten som vägledning i en tid då den kristna och katolska religionen förföljs på det ideologiska planet. Vi kristna förstår att vi bara kan övervinna det onda med det goda.

För den som vill lära mer om föräldraskapets ansvar i dessa allvarliga frågor finns till exempel ”Sanningen och meningen med den mänskliga sexualiteten”, Riktlinjer för uppfostran inom familjen, från Påvliga familjerådet, 8 december 1995.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt