Nej till den nya pelagianismen?

Ordet oroar, vem var Pelagius egentligen? Ja, vem var Arius?  Är Augustinus verkligen svaret? Blir man inte jansenist på kuppen?

 I Kyrkan i dag oroar man sig för ”protestantifiering”. Det låter oekumeniskt! Men ingen oro för ekumeniken: våra evangeliska bröder och systrar vill gärna vara ekumeniska men varnar ibland för ”katolicering” eller ”sakramentalisering”.

Alla är över gränserna överens om att splittringen är smärtsam mellan troende kristna men mindre överens om vad som kan göras. Påvens besök i Sverige 2016 var en vitamininjektion som ingen glömmer. Men hur reagerar patienten egentligen? Martin Luthers diagnos var både klar och oklar: i en predikan talade han om en ”evig skilsmässa” med den katolska kyrkan. Konciliet svarade med uppmaningen till teologin att alltid grunda sin forskning på Bibeln. Vad betyder det i dag? Närmanden - men till en gräns?  

Andra verkliga orosmoln – som berör alla sidor – är den nya pelagianismen. Pelagius var en munk från de brittiska öarna som var känd som bibelkommentator och som spred en lära som förnekade arvsynden som sådan och dess konsekvenser för människans andliga liv. Frälsningen blev tillgänglig genom att människan förverkligade sig själv genom egna andliga krafter. Låter det bekant?

Man kan se vart det leder idag: kraftigt minskad biktfrekvens, även i grupper av präster, försvagad tro på kroppens uppståndelse, den ”dubbla utgången” som ersättning för himmel, skärseld och helvete. Osäkerhet om den egna frälsningen. Allt mindre tal om djävulen, allt mer tal om miljön och planeten, om den nya sexualiteten. Sidesteppning av alla andakter till Guds Moder Maria!

Alltså, nej till den nya pelagianismen som vilar på högmodet och ja till den nödvändiga omvändelsen och boten för synderna. Synder kan inte vara enkla ”misstag” att uppvägas med social aktivism eller andlig hänförelse. Synder måste förlåtas. Avlösningen fås genom prästerna. Varför bygger man då kyrkor utan synliga biktstolar?

Ja, ja, ja till den befriande sanningen i Kristi efterföljelse och nej, nej, nej till den individualistiska relativismen som tycks kunna sluta i tron på reinkarnation.  ”Ända från apostolisk tid”, säger Katolska kyrkans katekes, ”har den kristna tron betonat Guds Sons sanna människoblivande, ’han som kom i mänsklig gestalt’” (1 Joh 4:2-3; 2 Joh 7).  Det kommer vi aldrig att sluta tro på.

                                                                                                      diakon Göran Fäldt