Möjliga och omöjliga nyårslöften

Du funderar kanske ibland över dina närmaste vänners sätt att vara och agera. Vad ligger egentligen bakom? Det är också personer du känner förhållandevis väl. Du sätter in dig själv i ditt galleri av bekanta ansikten och du inser samtidigt att andra ställer sig samma fråga om dig själv.

Du frågar: Hur har vi blivit sådana vi nu är? Har svaret någon betydelse? Ja, det måste det ha, eftersom vi lever i ett visst bestämt nätverk av relationer, vare sig vi vill det eller inte och är beroende av varandra.

För att på något meningsfullt sätt lova sig själv något inför ett nytt år, och kanske anförtro andra löftet, måste man känna sig själv. Kan man verkligen genomföra ett allvarligt menat löfte att förbättra sig själv som människa? Är det ett villkor att veta vad som ska hända oss i framtiden? Under antiken var vägen till självförståelse ofta orakler, föregångare till vår tids olika ”spågummor”.

Blir det i bästa fall något mer än ett skämt att roa sig själv och andra med? Ett litet avslöjande av sina vanligaste brister som bemöts med vänlighet och självironiskt erkännande av egna brister – som naturligtvis alltid är värre?

De flesta skulle nog säga att försöket i sig är positivt. Det kanske viktigaste resultatet av nyårslöftena är självkännedomen.  

Men frågan är egentligen viktig. Vilka är vi och hur har vi blivit det vi är? Det har betydelse på många olika sätt, socialt, professionellt och inte minst – religiöst. För många är nog nyårslöftena en variant av bikten.

Den som börjar svara med åsikter om arv och miljö hamnar snart i en slags personlighetslabyrint. Här slipper man utlämna sig själv åt sig själv och åt andra. Man har blivit den man är genom faktorer man inte påverkar. Det amatörmässiga, pseudovetenskapliga resonemanget bortser helt från det personliga ansvaret för sitt handlande och ursprunget i Guds skapande.

Människan, vi alla, är först och främst Imago Dei, Guds avbild. Vi är någonting innan vi blir någonting genom våra handlingar i relation till medmänniskor. Avbilden formas genom vad vi beslutar oss för att göra. Handlar vi upprepade gånger på ett visst sätt blir vi en slags typ av människa utifrån det vi är från början som Imago Dei, Guds avbild.

Det som avgör vad vi blir som människor ligger i två grundförutsättningar, säger S:t Johannes Paulus II, och det är personen och handlandet. Hans bok, på polska, Osoba i Czyn (1969), är viktig för att förstå personen Karol Wojtyła inifrån. Personen är en skapelse avsedd för frihet och handlandet är varje mänsklig aktivitet som rör sig inom den gudomliga lagen för människan eller utanför skapelseordningen.

Människan kan alltså inte skapa sig själv som person och formas genom självförverkligande. Hon upptäcker inom sig själv en potential till utveckling inom ramen för den givna skapelsen. Hon upptäcker genom sitt av Gud givna samvete att hon har ett moraliskt ansvar för varje handling hon beslutar sig för att genomföra.

Vissa handlingar måste alltså ske genom naturen och vissa handlingar genom medvetenhet om konsekvenserna. S:t Johannes Paulus II, som var och förblev personen Karol  Wojtyła, började sina studier av människans natur som skådespelare. Som påve hade han, enligt vad han själv sagt, stor nytta av erfarenheterna som skådespelare.

Genom att genomföra olika roller på scenen inför publik, lärde han sig grunderna av människan som Imago Dei med ett samvete som avgör hennes handlingars betydelse, om de är goda eller onda, om de bidrar till det gemensamma goda eller, tvärtom, släpper ut onda gärningar i det som skall vara en kärlekens kultur och gemenskap. Han upptäckte att Shakespeares hela dramatiska verk var ett studium av människan som person med ansvar.

Nyårslöftena, som vi känner dem, kommer från en invandrarkultur och en kultur av nybyggartraditioner, de flesta från den Nya världens Amerika redan på 1700-talet. Det blev populär tradition i Europa och i Sverige under mitten av 1900-talet. Från USA fick vi julgranen, som var en tysk amerikansk sed, och många andra populära seder, som Halloween och Alla hjärtans dag, Sankt Valentin, som är av amerikanskt ursprung.

Seder kommer och går och intensiteten kan variera. Men bakom dessa folkliga yttringar, till exempel nyårslöftena, finns alltså något av verkligt allvar, nämligen frågan hur vi blir det vi är och varför vårt handlande ibland för andra är så förutsägbart.

                                                                                      diakon Göran Fäldt