Kolet, klimatet, AI och dubbelarbetande familjer. En samtidsbild
Nationalekonomen Gunnar Myrdal (1898 – 1987) hävdade på sin tid som forskare att Afrikas framtidsproblem skulle bli ett världsproblem.
På hans tid delades världen in i industriländerna och utvecklingsländerna vilket satte igång en väldig rörelse av så kallad ekonomisk solidaritet med ”fattiga länder”. Om nämligen västmakterna skulle ”hjälpa” kontinenten ur sin relativa fattigdom (enligt västerländska mått) skulle industrialiseringen kräva ett ständigt ökande energibehov vilket i sin tur skulle påverka både naturen och klimatet. Teorin har besannats i dagens mätningar av planetens höjda temperaturer, om nu mänsklig industri är den enda orsaken. Vi har nämligen också mätningar som pekar på ökad temperatur i havsdjupen som knappast kan förklaras av vad som händer på planetens yta.
Överfört till vår egen tid, med de högt uppsatta målen att hejda uppvärmningen i atmosfären, hävdar vetenskapen att alla fossila energiformer måste fasas ut till klimatsmart energiproduktion med sol, vind och vatten inom en snar framtid. Varken brunkol eller kärnkraft kan godkännas för ett ”hållbart” samhälle.
I Sverige har man svårt att få ekvationen att gå ihop när man menar att moderniteten behöver höghastighetståg. Vad kostar det egentligen ur klimatsynpunkt att bygga dessa nya stambanor med markarbeten i aldrig tidigare skådad omfattning. Vilket är klimatpriset? Den andra frågan är tågens egentliga nytta för sina exklusiva kunder men också för andra, ”det vanliga folket”, som får betala med skatt på sina inkomster.
Framtidens barn får ärva en skuldbörda som bara kan betalas med mer arbete. Framtiden måste alltså kräva allt fler arbetstillfällen. Kommer de att finnas? Ändå ”måste man ha snabbtågen”! Man kan vara säker på att det blir en nationell kostnad – men för vilka och för hur många förmånstagare? Den tredje frågan är pålitligheten för restiden i ett klimat som vårt och med redan nu besvärande underhållsproblem av järnvägen? Det blir till slut ett politiskt beslut under påtryckningar från olika och motsatta håll och därefter kan ingen längre framlägga sina åsikter i hopp om inflytande.
Alla dessa stora infrastrukturfrågor går djupt in i det sociala medvetandet. Vilken utveckling gagnar det gemensamma bästa? Katolsk sociallära har utvecklats under lång tid men dragit viktiga slutsatser, bland annat den om subsidiaritetsprincipen, som säger att beslut ska fattas med hänsyn till närsamhällets verkliga behov. Det är en nagel i ögat på politisk konsensuspolitik som beslutar på toppnivå, på ”elitnivån”.
Men vad är det som hela tiden driver på utvecklingen mot större och högre materiell och ekonomisk standard för alla?
Man kan se det på ett sätt i förändringarna familj och lönearbete, kvinnans heltidsarbete i samhället och frågan om barn, med eller utan syskon, eller barn överhuvudtaget. De hårt dubbelarbetande familjerna – med sina ”moderna” interna hälsoproblem (utbrändhet, ohälsosam tröstkonsumtion, relationsproblem) – har förmodligen, i nivå med inkomsterna och förväntade inkomstnivåer, ökat kraven på materiell standard. Det är de inbyggda faktorerna i en förändrad syn på familj och ekonomi som driver på utvecklingen mot högre materiell produktion. Det kan inte, och får inte, finnas en tillbakagång till ett familjeliv där modern är moder för sina barn också i det dagliga, och papporna står för arbetsinkomsten för hela sin familj. Kvinnan skall vara helt självständig ekonomiskt i förhållande till sin man. Det är norm i det postindustriella samhället.
Samhället har löst problemet med en kvalitativ och pedagogisk förskola. Men när jag ser de små barnen väl påbyltade på förskolans lekplatser omgivna av en aktiv ”personal”, ser jag bara deras tomma blickar. De ser ut som ”övergivna barn”.
Kraven på materiell standard har blivit ett ”måste” och kan bara organiseras av samhället. Men samhället skulle ändå kunna byggas upp och integreras i ett uppbyggande av den egna familjen i harmoni, om än med mindre löneinkomster. Det är inte en absolut lag att lite lägre inkomster leder till fattigdom och kvinnans otillfredsställelse.
Man kan naturligtvis inte ställa om samhällena till äldre tiders ekonomiska villkor och förhållanden. Det är fel att romantisera om hantverksyrkenas och lantarbetets återkomst. Det är en slags elitism i sig som är utopisk. Men man kan se på familjerna och deras liv i den moderna tiden med realism. Det är viktigt och till och med avgörande. Allt hänger på familjernas förmåga att hålla ihop samhället och utveckla det på ett realistiskt sätt – utan överproduktion av varor och tjänster. Familjerna bygger i sin tur på äktenskapen och äktenskapen på en verklig kärlek mellan makar och mellan makar och deras barn och mellan barnen och deras föräldrar. Äktenskapen måste vara väl förberedda eftersom de skall bestå hela livet. Gud binder dem i trofasthet och kärlek.
Om nu inte tiden i familjen finns därför att den har utvecklats till ett produktionsförfarande som tar alla krafter, så kommer man på sikt att undergräva hela samhällets förmåga att vara till för människorna och inte som nu – för produktionen med de högre inkomsterna som lockbete. Ju mer produktion ju mer välstånd, har marxismen sagt.
Ju färre munnar att mätta, ju bättre levnadsförhållanden, har Malthus sagt. Han blev ideologisk föregångare till 1900-talets födelsekontrollmetoder och många i våra dagar resonerar som han i frågan om ökande världsbefolkning.
Ingen blir egentligen lycklig av pengar. Pengar får man genom normalt arbete under normala villkor och dessa pengar kan räcka till hela familjer om bara familjerna satsar på det vardagliga livet tillsammans, med allt vad det innebär i både glädje och bekymmer. I dag är det så att många makar knappt har tid för sig själva. När helgen (?) kommer måste båda fortast möjligt ut i olika riktningar för barnens (hur många?) alla (kostsamma) aktiviteter och sedan hämta dem på olika tider. I lyckliga fall får makarna några timmar tillsamman sent på kvällen – eller inte alls. Chanserna för Gud att möta sitt troende folk på vilodagen minskar hela tiden. Och vem kan klandra de vuxna som uttömt sina krafter till max?
Det är dessa moderna ekonomiska förhållanden som är den starkaste drivkraften i ekonomin. Kraven har blivit dubbelt så höga, ingen kan vara oberörd. Man måste följa med strömmen. Vi måste tjäna ihop till resan till Thailand eller till skidbackarna i de snöiga fjällen. För det behövs två löner, goda löner, annars klagar man. Man kan ha det enkelt och leva enkelt men ändå var tillsammans med både skratt och gråt. Finns leendet på allas ansikten – ja då är framtiden räddad. Saknas det har vi sorg!
För att parafrasera påven Franciskus i början av hans pontifikat: ”Jag tar bussen i Rom” (i stället för att köras i limousin), skulle jag säga med tanke på snabbtågen: ”Jag tar hellre häst och vagn”!
diakon Göran Fäldt
