Katolska pappor och mammor! Läste ni?

Brottsförebyggande rådet har i januaris 2019 gått ut med en rapport om grovt sexuellt utnyttjande bland kvinnor i åldrarna 20 - 24 år i Sverige. Det är inte unikt för vårt land. Nationella trygghetsundersökningen 2018 pekar på en 40 % ökning av sexualbrott på ett år.

I olika insatser för barnens skydd mot övergrepp ligger Sverige däremot enligt The Economist i topp bland 40 länder. Vårt stift har varit mycket förutseende i dessa frågor och också inrättat en särskild tjänst, Barnskyddsombudet, som nu sköts av diakon Björn Håkonsson, som är biskopsdelegat i dessa frågor. Stiftet har också sedan lång tid tillbaka en föredömlig, särskild beredskapsplan mot sexuella övergrepp mot minderåriga (https://www.katolskakyrkan.se/barnskyddsombud/beredskapsplan-mot-sexuella-overgrepp-pa-minderariga).  På båda dessa områden har forskarna fördelen av att kunna arbeta med faktiska siffror och redovisa tydliga resultat. Annat är det med forskning kring förändringar i sexualfrågorna bland tonåringarna och bland yngre men myndiga män och kvinnor. Här är mörkertalen oroväckande. 

Det så kallade metoo uppropet har inte förändrat bilden av det som sociologiskt är känt som ”den fria sexrevolutionen” som började som en omedelbar konsekvens av p-pillret och akutpillret. Följderna av denna ”revolution” är upprörande därför att den inte hade behövt hända.

Amerikanska undersökningar bland ungdomar, och särskilt unga på universitet och högskolor, visar på än mer förskräckande siffor än de svenska sifforna när det gäller sex under inflytande av alkohol (och andra droger). Det är framför allt i gängen som avslutar sina dagliga studierutiner med nattliga katastrofer i berusning och oplanerat sex som livslånga problem uppstår. De amerikanska ungdomarna vet att de kan förlora sina studieplatser om de upptäcks men är listiga nog att berusa sig minst till den grad att den kan kalla sig ”omedvetna” om vad de velat göra och vad de gjort.

I Sverige saknas undersökningar av vad som händer under festerna i ungdomsåren. De flesta sexualbrotten verkar ha begåtts utomhus på nattens första timmar.  Men är det hela verkligheten? De amerikanska undersökningarna visar på ett annat sammanband som de svenska forskarna inte redovisar. Självmordsbenägenheten ökar tydligt efter olyckliga händelser med tidigt sex i unga år. Hos oss alarmeras alla över noteringar om psykisk ohälsa bland unga. Hur uppstår det? Ingen säger något om bakgrunden. Vad ska man göra åt det? Öka antalet kuratorer på skolorna och antalet psykologer på vårdcentralerna?

Vi har som katoliker alltid tendensen att lyfta fram kyskhetens och renhetens andliga ideal som den främsta ”brottsförebyggande” insatsen. Vi ber om helgonens förböner, vi drar nytta av exemplen från martyrerna för renhetens dygd och ber för våra ungdomar. Men framför allt litar vi på våra unga. Min dotter skulle aldrig… min son skulle aldrig någonsin… allt det där är så främmande och fjärran för dem att vi inte ens vill prata om det. Sant! Men bakom alla de flickor och pojkar som råkat katastrofalt illa ut finns pappor och mammor som också litat på sina unga. Vem skulle kunna tro dem om något så fullständigt otänkbart? Visst! Men hur ser det ut i skolmiljön och inom de fina gängen? Hur ser det ut på skärmen där hemma med den smygande pornografin? Hur ser det ut med alkotestet? Flickorna är värst utsatta. Om man utsätter unga pojkar och flickor för kontrollerat alkoholdrickande visar alla resultat att flickorna blir mycket mer berusade och fortare berusade av samma mängd alkohol än pojkarna. Sådant måste alla föräldrar känna till.

Katolska mammor och pappor måste inse att tiderna förändrats och att den ökade hotbilden av sjukdom, ångest och självmord bland unga inte är som förr. Det är värre. Det visar undersökningarna. Men i Sverige döljer man orsakerna och upprörs över det konstaterbara. Man ser på ytan men orkar inte gå på djupet. Sedan talar man om organisationsfrågor, samordningsfrågor i kommun, skola och samhälle i stort. Sedan lägger man fram nya lagförslag som förpliktar skolor, kommuner och samhället i stort att skydda de unga genom lag. Visst, så moget och erfaret! Men för sent! Det är bara den inre fostran som pappor och mammor har Guds uppdrag att ge sina barn som är räddningen. De måste bara se sanningen i ögat och ta hela sitt uppfostransuppdrag på största allvar och börja i tid med inre motivation och kärlek i konkret mening. Det räcker inte att kasta ett lyckomynt i Rom och be en bön.

Man måste också vara konkret i sin uppfostran. Barnen älskar sina föräldrar och ser upp till dem. Man får aldrig svika dem. Inte ens då en katastrof inträffar. Kyrkorna tillsammans i Sverige gör mycket som är värt att efterfölja lokalt: stöd för rätten till religion och rätten till konversion, satsning på mer kommunikation i viktiga frågor och mindre av projekt som hamnar i arkiven. Bra, mycket bra! Men hur och när kan kyrkorna tillsammans verka för den hälsa och harmoni alla ungdomar så innerligt väl behöver för sin framtid med familj och barn och inkomstbringande arbete? Det behövs en ”God too” rörelse som alla kan gå med i.

Vi behöver som pappor och mammor aldrig vara rådlösa när det gäller föräldraskapet, dess välsignelser och förpliktelser. Katekesen säger om mysteriet Guds skenbara maktlöshet: ”Det finns alltså ingenting som bättre passar vår tro och vårt hopp än den djupa övertygelse som finns inpräntad i vår själ att ingenting är omöjligt för Gud. Ty så snart som vårt förnuft har tagit till sig föreställningen om Guds allmakt, så går det med lätthet och utan någon som helst tvekan med på allt som trosbekännelsen lägger fram för oss att tro – det allra största och obegripligaste liksom det som är allra mest upphöjt över naturens vanliga förlopp” (KKK 274).

                                                                                                         diakon Göran Fäldt