Kärnvapnen och den opålitliga avskräckningseffekten

Oron i världen över våld, död och förstörelse ökar för varje dag. Tankesmedjorna går på högvarv. Påven Franciskus varnar i sitt jultal för den globala ökningen i vapenindustrin och dess följder i den okontrollerbara vapenhandlingen och AI. Med över miljarden katoliker måste man tillmäta påvens uttalanden betydelse i sättet att tänka, frukta och hoppas. Nyåret är dessutom alltid en tid av kraftsamling. Men vart leder den? Kärnvapnen har som politisk fråga under en ganska lång tid varit tabu. Vad som däremot under en längre tid inte varit tabu är förtroendekrisen inom Kyrkan. Det ser ibland ut som om ett nytt 1500-tal hotar. Kyrkohistorien visar att Djävulen låter andra göra grovjobbet och vi alltid måste med kraft svara ’ja’ på Påsknattens fråga ”Tar ni avstånd från djävulen och alla hans bländverk”? Vi måste som troende ta på allvar alla Jungfru Marias himmelska budskap, från Guadalupe i Mexiko redan 1531, från Fatima, från Akita i Japan, Garabandal i Spanien och Medjugorje i Bosnien-Herzegovina, och många andra platser där Guds Moder uppmanar till tro, omvändelse och gottgörelse för allvarliga synder. Bönen och Kristi kärlek är våra enda vapen men dessa vapen är oförstörbara.

När det gäller kärnvapen säger Franciskus att ”en säkerhetsordning som bygger på rädsla och avskräckning inte är hållbar”. Det är en tankeställare eftersom de flesta tagit sin tillflykt till den förhoppningen. Det finns anledning att sätta sig in i detta avgörande perspektiv.

Det som är på väg att ifrågasätta avskräckningseffekten är den geopolitiska situationen i öst, Asien och nu Mellanöstern. Vilka oförutsedda händelser skulle kunna utlösa ett kärnvapenkrig som ingen kan vinna och som skulle betyda slutet av vad vi kallar civilisation – och kanske liv på jorden? Det är perspektiv man inte längre kan blunda för.

Fjärran från oss rent geografiskt, registrerar vi allvarliga motsättningar mellan Indien och Pakistan, Kina och Taiwan. Alla, utom Taiwan, har kärnvapenarsenaler och Kinas senaste långdistansmissiler kan nå vilken plats som helst på jorden.

Alla har genom FN undertecknat förbud mot provsprängningar och icke spridningsavtal. USA och Ryssland har, efter Sovjets upplösning, varit överens om nedrustning av kärnvapen, levt upp till överenskommelser men likväl behållit mängder av missiler och ersatt äldre system med moderna.

Både Johannes Paulus II och Benedikt XVI var under sina pontifikat djupt engagerade i målinriktat nedrustningsarbete och har förbjudit användande av kärnvapen i avskräckande syfte. Frågan är om inte avskräckningseffekten har blivit en illusion?

Kärnvapnen kan inte göras icke existerande utan finns där de finns. De finns i sådana mängder att effekten av ett krig där kärnvapen skulle ingå kan få minnet av Hiroshima och Nagasaki att blekna.

Franciskus har fortsatt samma arbete men kunnat konstatera att en önskvärd avveckling av existerande kärnvapen till och med kan hindras av förändringar i balansen mellan kärnvapenländerna. Maktbalansen har hittills varit åtminstone temporärt fredsbevarande.

Jag tror vi ska vara tacksamma av flera skäl att vi i de nordiska länderna aldrig påbörjade ett utnyttjande av kärnkraften i försvarssyfte under det kalla kriget. Det fanns starka krafter för det, i alla fall i Sverige, men det var aldrig politiskt genomförbart. Bara ett potentiellt kärnvapenutrustat land har lyckats avbryta sitt program och nedrusta, Sydafrika.

I förhållande till tidigare påvars uttalanden i kärnvapenfrågan har Franciskus’ tydliga ställningstagande i budskapet 2017 till FN:s konferens om förhandlingar om kärnvapensförbud, och senare i budskapet till konventionens första statspartskonferens i juni 2022, fört in Katolska kyrkan på en ny linje, nämligen den att själva innehavet av kärnvapen är omoraliskt. Vilken innebörd uttalandet har för nationerna och för biskopskonferenserna i kärnvapenländerna är nu föremål för intensiva diskussioner.

Franciskus’ linje är djärv, kanske kontroversiell, men med stort symbolvärde. En förklaring till detta modiga förslag kan ligga i det faktum att påvens hemkontinent är den första som avtalat om kärnvapenfri zon för hela Latinamerika med Karibien. Avtalet undertecknades 14 februari 1967 i Mexiko City (Tlatelolco Treaty), fem år efter Kubakrisen.

Ett liknande förslag för Östersjön som kärnvapenfri zon framlades utan resultat av Nordiska rådet 1993. De ursprungliga initiativtagarna var Urho Kekkonen, Gro Harlem Brundtland och Olof Palme. Krafter finns idag för att ta upp förslaget igen. Palme ville också se en europeisk kärnvapenfri zon.

Intrycket man kan få är ändå att den senare skärpningen i Kyrkans policyarbete hör till samma tidigare helhetssyn, att användning av kärnvapen är absolut förbjuden och att också nedrustning måste leda till total avrustning av kärnvapen. Det är en skärpning inom ramen för samma tidigare deklarerade grundsyn från katolsk sida. Det här stora steget som Franciskus tagit innebär emellertid nya och mycket komplicerade utmaningar, särskilt för biskoparna i länder som innehar kärnvapen och till slut politiskt.

Även om en total avrustning skulle vara möjlig, återstår ändå allvarliga problem med försvunna kärnvapen från kärnvapenbärande u-båtar och bombflygplan som inte återfunnits på havsbottnarna. Nu finns planer på en industriell schaktning av havsbottnar för att söka mängder av mineraler som kan användas i den globala klimatomställningen och bidra till att ersätta fossila bränslen. Vilka planer på säkerhetsarbete kommer i så fall att behövas?

Nyåret måste i alla avseenden innehålla stora delar fredsbevarande arbete, politiskt, kyrkligt och socialt. Vi i Sverige kommer med vårt Natomedlemskap i framtiden att skapa oss en helt ny Sverigebild, både inåt som identitet, och utåt som ansvarsfull diplomatisk aktör. Vilken roll i Norden kommer vi att ha? Vilket nytt ansvar har vi som katolska lokalkyrkor i Norden efter påve Franciskus’ skärpning av Kyrkans syn på kärnvapnen?

Vi måste prata mer om allt detta – medan det finns tid.

diakon Göran Fäldt