Kära mamma!
Jag skriver det här brevet till dig med många minnen. Varför just nu, efter Alla Själars? Jag frankerar med många tacksamhetens tårar och lägger det på den himmelska brevlådan. Jag hoppas det når dig. Jag vet inte var du är där borta, och jag vet inte själv heller var jag en dag ska vara, där borta. Gud utser platsen.
Men kanske skriver jag därför att tiden närmar sig då vi kan mötas igen. Inte fysiskt som förr, utan andligt i Guds förunderliga försyn. Under morgonens timmar har nästa hela vår livshistoria spelats upp för mitt inre öga. Är det en särskild nåd som kommer med Alla Själarsavlaten?
Kära mamma, vad har jag förstått? Du har alltid betytt mycket för mig men hur mycket, tycker jag att jag förstår bättre nu än någonsin. När vi går till graven under Allahelgonaoktaven för att be för själarna och i den helige Faderns intentioner, passerar vi alltid en polsk mammas grav. Jag minns henne väl och döttrarna. Det är något alldeles extraordinärt med hennes betydelse för döttrarna och deras familjer. De älskade verkligen sin mor, och gör det fortfarande. Graven är så vackert underhållen och jag vet att de låter läsa mässan för henne varje år, minst.
Det får mig att tänka mer på modersrollen, hur viktig den är. Vid pappas och din grav står vi stilla och ber. Jag tänker mer på dig som du var, än hur du är nu, hos Gud. Tänk så mycket du har gjort för mig som mamma, utan att jag vetat om det! Tänk vad alla mammor betyder. Utan dem skulle det inte finnas några pappor. Alla kan ju inte vara både jungfru och mor!
Gud måste ha välsignat alla moderskap med tanke på Jungfru Maria. Ditt också, kära mamma! Nu får det snart vara slut på det här brevet till dig. Nästa år, om jag lever, skriver jag igen. Förmodligen med ännu fler tårar.
Vi ber för alla i familjen var de än bor, här eller hos Gud. Kärleken är stor eftersom Gud är kärleken.
Kära mamma! Idag förstår jag bättre hur du alltid tänkte på det bästa för mig och hur du stöttade mina goda sidor och lät mig förstå mina dåliga. När jag ser oss två på bild på balkongen på Svarvargatan när jag klarat studenten och blivit hissad och bekransad med blommor, ser jag att du är glad och stolt över ditt enda barn, din pojke. Du är så vacker. Du är underbart – ”cool”. Båda röker vi cigarett. Flera år senare fick du mig att sluta.
Du berättade mycket för mig, om dig själv och pappa och dina föräldrar. Du tog ut mig på promenad för att berätta bara för mig så många förtjusande händelser i ditt liv. Historien om dig och pappa glömmer jag aldrig, för det var ju så det började med mitt eget liv.
Det var fullt med folk på trottoarerna utmed Sveavägen. Du och väninnorna mötte några män i sällskap. En av dem kände du igen från någon danskväll på Skansen. Ja, visst var han snygg. Du tänkte, nej, jag ska inte vända mig om för att se honom igen. Det är för avslöjande. Men så vände du dig i alla fall om, och tänk, det gjorde han, som skulle bli min pappa, också. Så var ögonblicket förbi men det fick sin fortsättning på något sätt. Sånt minns jag när vi står vid graven i Jönköping och ber för själarna.
En annan gång, på Kungsholmsstrand under pilarna, berätta du: Jag vill att du ska veta att jag var förlovad med en annan man. När jag träffat din pappa, bröt jag den förlovningen, och resten vet du!
När jag var liten pojke och började förstå vad flickor var, ville jag inte ha med dem att göra alls. Om någon tittade för mycket på mig och log, blev jag arg. Otrevligt arg. I folkskolan i korridoren slog jag till och med till en flicka på kinden så att hon grät, därför att min bästa vän hade sagt att flickan var kär i mig. Hon fick till och med gå hem!
Det fick du naturligtvis veta av fröken och jag fick be om ursäkt. Ja mamma, Du var den enda kvinnan i mitt liv och skulle förbli så, tänkte jag. Jag sa: ”Jag ska aldrig gifta mig!”
Nu inser jag att du hela tiden väntade på att jag skulle finna en hustru. Du längtade efter en sonhustru. Du ville inte dela mig med henne men du ville ha en relation till henne. När jag åkte till Frankrike sommaren 1965 för studier i språket sa du till mig vid avresan, ”Kom bara inte hem med en fransyska som jag inte kan tala med!”
Desto lyckligare blev du när jag kom hem till Centralen i Stockholm med den kvinna som året efteråt blev min hustru. Du älskade henne från början och hennes föräldrar och deras två andra barn. Men det är en annan historia. Kanske våra barn ska skriva den?
Förresten, kan någon säga mig var den himmelska brevlådan står? Kram!
diakon Göran Fäldt
