Jakobbrevets Elias

Jakobbrevets Elias

När profeten Elias dyker upp i slutet av Jakobs brev kan man reflektera över honom som exempel på ”den särskilda kraften i en rättfärdig människas bön”. Drar man slutsatser, spekulerar man. Reflektera betyder undersöka, för att ta lärdom. Vår första fråga måste då vara: I vilka sammanhang möter vi  Elia?

Aposteln Jakobs ord är följande: ”En rättfärdig mans bön har mycket kraftig verkan. Elias var en människa som vi och när han ivrigt bad att det skulle regna, föll inget regn på jorden under tre år och sex månader. Sedan bad han igen, och då gav himlen regn, och jorden bar sin skörd” (5:16-18).

För det första måste vi vara så säkra vi kan vara på vilken av de två apostlarna Jakob som skrivit brevet. Är det Jakob, ”Sebedaios’ son” eller Jakob, Alfeus’ son? Om det är den senare, har vi ingen möjlighet att ta hänsyn till Herrens förklaring på berget Tabor och inte till traditionen med apostelns reliker i Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Om det är den förstnämnde, får brevet och omnämnandet av profeten Elia, en betydelse i nära samband med Kristus själv.

Det kan inte råda någon tvekan om att den tidiga Kyrkan läst brevet som författat av Jakob Sebedaios’ son, och inte av Jakob den Yngre, Alfeus’ son. Jakob den Äldre, eller Jakob den Store. förekommer på flera andra ställen i Nya testamentet. Brevet bör ha skrivits någon gång år 57 eller 58.

Det har ingått i en grupp brev som kallas de katolska breven, dit också breven av Petrus, Johannes och Judas hör, och som kallats de katolska breven för att de vänder sig allmänt till kristna och judekristna, var de än befunnit sig, alltså till skillnad från Paulus’ brev som vänder sig till kända församlingar eller lokala troende gemenskaper.

Brevet vänder sig till judisktalande och har en språkligt judisk stil men är förmodligen skrivet direkt på grekiska. Eftersom vi inte vet något om Jakobs kunskaper i grekiska, kan vi försiktigtvis anta att han haft hjälp av någon som behärskade grekiskan, eller som var grek boende i Jerusalem.

Här fanns ju den första församlingen av Kristi lärjungar som redan från början var etniskt blandad. Den har tillkommit i en tid av fortsatt förföljelse av de kristna som vuxit stort i antal efter vittnesbörden om uppståndelsen i hela Jerusalem med omnejd. Det är ögonvittnenas tid, den avgörande tiden för Kyrkan.

Brevet är till sitt innehåll en bekräftelse av det som skett i Jesu liv med uppmaningar att i prövningarna hålla ut i tron och vara beredda på martyriet. Det har senare fått än större trovärdighet sedan Jakob som den förste av apostlarna fick ge sitt liv i Kristi efterföljd som martyr.

Traditionen säger att aposteln dödades med halshuggning för trons skull i Jerusalem under Herodes Agrippa I:s tid, år 42 eller 44, sedan han predikat evangeliet i det Heliga Landet och i Spanien. En vördad tradition säger också att Guds Moder Maria uppenbarade sig för aposteln i Spanien vid floden Ebro vid apostelns ankomst över havet. Hon representeras nu på en pelare i den basilika som blivit ett betydande pilgrimsmål i Zaragoza, som grundats av romarna i Spanien Maria är där som Nuestra Senora del Pilar, där flera underverk ägt rum.

I evangelierna möter vi en impulsiv och nitälskande apostel Jakob, som tillrättavisas av Kristus. Det är Jakob som frågar, ”Herre, ska vi kalla ner eld från himlen som förgör dem” (Luk 9:51) för att de som bodde i den samariska byn inte ville tro. Det var Jakob och hans bror Johannes som ensamma gick fram till Jesus för att be honom ”om en sak”: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster” (Mk 10:35-36). Och framför allt, det var Jakob tillsammans med Johannes och Petrus som var utvalda att följa Jesus upp på berget Tabor, där han förvandlades inför dem och talade med Mose och Elia. (Matt 17:3).

Det är om dessa ofullkomliga lärjungar som S:t Johannes Chrysostomos säger, ”visa mig dem senare i livet, så ser ni att alla dessa impulser och känslor har försvunnit” (Lodi, Saints of the Roman Calendar, sid 196).

Vi har många i Kyrkan i våra dagar som, liksom de en gång impulsiva och starkt reagerande apostlarna, inte kan bemästra sina känslor som de bör. Men Kyrkan har också många som nått en hög grad av vishet genom att leva nära korset. När S:t Jakob skriver sitt brev och nämner den helige Elia, som en andlig auktoritet i hans och Kristi apostlars tid som exempel på rättfärdigheten, kan vi kanske bli lite förvånade. Det kanske inte är den bild vi först har gjort oss av honom. Elias historiskt kända tid var 874 – 853 f. Kr. vilket innebär ett tidsglapp på omkring 800 år till apostlarnas tid. Ändå är Elia som profet aktuell för Jakob och de andra. Det måste betyda att Jesus samtalat med apostlarna om Elia som en person med en särskild kallelse från Gud och som understrukit den profetiska roll Jesus hade. I den judiska traditionen var Elia också den som skulle föregå Messias ankomst. Då kan vi förstå att Jakob för judarnas skull i sitt brev ville låta Elia vara en viktig del av förkunnelsen av det nya budskapet om Jesus som Guds Messias. Det kunde de judiska skriftlärda inte acceptera och ställde sig, som vi vet, bakom förföljelserna mot den unga kyrkan, med stöd för den skriftlärde Saulus, som under sin förföljelse av de kristna mötte Jesus på vägen till Damaskus, omvände sig och blev hedningarnas apostel.

Alltså är Jakobbrevets Elia en central person i förkunnelsen av det Nya förbundet i Jesus Kristus. Vi som känner Elia genom Första och Andra Kungaboken kanske inte i första hand tänker på honom som ”den rättfärdige”. Hans kallelse är att hålla kvar Israel i förbundet med Gud och inte avfalla i tro på avgudarna och lyssna på de falska profeterna.

S:t Jakob ser i Elia framförallt bönens människa. Han skriver: ”En rättfärdig mans bön har mycket kraftig verkan”. I våra reflektioner över S:t Jakobs brev är det kanske det vi bör ta fasta på och ta till oss. Vi behöver i hela vårt liv inse bönens verkliga betydelse. Men vi kan inte tillgodogöra oss bönens anda, om vi inte har tron och söker Sanningen, den som finns i Faderns Son, Jesu Kristus, född av Jungfru Maria.

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.