Jag ska göra er till människofiskare!

Tanken att gifta män kan prästvigas för att lösa problemen med bristen på präster i många delar av den katolska världen kan för många verka klok och genomförbar, om folket ”accepterar” det. Påvens öppenhet för sådana framtida vigningar uppskattas på flera håll, till exempel bland de ortodoxa vars församlingspräster oftast är gifta. Påven har redan möjliggjort för katolska män av den östliga riten att vara gifta utanför deras patriarkat.  

Inom den latinska riten har också sedan länge framförts att celibatet skulle vara frivilligt för stiftspräster. Signalerna från Rom tas alltså emot med entusiasm på flera håll. Bland annat sägs, från ortodoxt håll, att det gifta prästerna av Katolska kyrkan inte betraktas som en slags andra klass präster utan som fullvärdiga.  

Egentligen är det praktiska resonemang som ligger bakom en eventuell ändrad syn från Roms sida. Den pastorala situationen är på många håll i farozonen på grund brist på präster.  

Jag tror det är fel betraktelsesätt. Kallelsen kommer från Kristus. Han säger ”Kom jag ska göra er till människofiskare” och han sänder ut sina apostlar med klara ord om vad som väntar dem: ”Ni skall bli hatade för min skull”, ”De skall ställa er inför rätta”, ”De skall döda er som man gjorde med de sanna profeterna”.

En man som gifter sig får en kallelse till kärlek till sin hustru och till familj med barn. Det visar sig att äktenskapet är ett pågående sakrament där Gud är närvarande hela tiden som en garant för ett heligt förbund mellan en man och en kvinna som skall leva i oupplöslig trohet till varandra. De får inte bryta ett förbund som Gud sammanfogat.

I äktenskapet finner både mannen och kvinnan sin kallelse som kristna och som vittnen om Guds skapande kärlek. Det är en annan kallelse än kallelsen till präst, som är en kallelse som är total överlåtelse av det egna livet till Gud och till att stå till Guds förfogande dag och natt som tjänare för andras frälsning.

I evangelisk mening kan det för en präst aldrig handla om att leva ett borgerligt liv med denna världens förpliktelser och rättigheter. Det är en skillnad mellan dessa två helt olika kallelser. Det kan inte heller handla om att leva ett munkliv i äktenskapet – som författaren Leo Tolstoj försökte – med stor orättvisa och olycka som följd.

Respekterar man dessa kallelsers praktiska innebörd kan man inte blanda ihop dem utan att ta något ifrån båda. Vi skall vara tacksamma för att Gud kallar oss – på olika sätt. Då måste vi också vara beredda att leva på olika sätt och vara trogna grunddragen i varje kallelseform. Kvinnor kallas också till ett liv i fullständig överlåtelse till Gud och som vittnen om Guds kärlek. De gifter sig då inte utan svarar på en kallelse till ett evangeliskt, jungfruligt liv, likt Guds Moder Maria.

Prästbristen, och bristen på ordenssystrar, i delar av världen beror på tron hos folket. Den ändrar man inte genom att viga gifta män – även om de som personer skulle vara värdiga en så hög kallelse som att – alltid och överallt – vara ”människofiskare”. Jesus kallar oss var och en. När vi svarar, leder Han oss genom sin Ande. Gud ser alltid till sitt folk och Hans Ande verkar också där det råder brist på villiga personer att ta ansvar för tron och trons förkunnande. Kyrkan måste leva av tron, inte av världsliga beräkningar!

Med kallelsen till ständig diakon är det annorlunda. Det var apostlarna som kallade dem och installerade dem för en tjänst och vittnesbörd.

Kyrkan kan därför kalla gifta män till en tjänst som diakoner som därefter hör till det ena apostoliska ämbetet (diakon, präst, biskop). De permanenta (ständiga) diakonerna är inte sakramentsförvaltare utan vigda tjänare med kyrkligt ämbete. Som gifta har de en tvåfaldig kallelse i den ordningen de förstått sin kallelse: äktenskapet först, diakonatet sedan, som frivillig andra kallelse med hustruns stöd.       

                                                                                                    diakon Göran Fäldt

                                                                                           diakonvigd för Kyrkan 1982