Intresserad av litteratur? Läs Trotzigs ”Sveket”!

Birgitta Trotzig, katolik och ledamot i Svenska Akademien (från 1993 till sin död 2011) skrev sin roman ”Sveket” som ung författarinna i slutet av 1960. Hon var då gift och hade fött flera barn.

Genom föräldrarna kom hon tidigt i kontakt med studier och språket som sådant och andra språk, inte minst franskan. Hon gifte sig som 20-åring med Ulf Trotzig (1925 - 2013) som var konstnär och studerade på Valands konstskola i Göteborg. De båda var intensivt upptagna med tidens litterära och politiska diskussioner. Äktenskapet varade hela livet.

Inom den franska litteraturen hade från 1900-talets början framträdde ett antal betydande författare som antingen återvände till sin katolska barnatro eller fann den ”på vägen” under krigen och mellan krigen. Där finns namn som Paul Claudel och Charles Péguy, diktare som Marie Noël.

”Sveket” är ett litet men krävande verk på omkring 100 sidor som utspelar sig i Sverige, i Skåne och Småland, på Östersjön, och bland människor på landet. Världen är egentligen tidigt 1900-tal men verkar också tidlös.

Trotzig väljer en miljö för sina människor som är tung och mörk och har lågt socialt status.  I denna materiellt hårda värld brottas människorna med sina demoner och sina vanföreställningar. Men det är också människor som genom nåden segrar över sig själva och blir personer att älska. De kan också vara nära att gå under – när kärleken förvandlas till hat och fångenskap.

Det är en häpnadsväckande och imponerande läsning genom sitt allvar och sin koncentration. Ord betyder mycket om man förstår vad de innehåller. Litteraturvetare menar också att Trotzig förnyat den moderna prosan och använt svenska språkets egna kvaliteter. Hos henne har varje ord kraft!  

Man kan inte tala om ett ”franskt litterärt inflytande” även om böcker av katoliker som Georges Bernanos och François Mauriac säkert var kända och lästa av Trotzig. Trotzig är författare i sin egen rätt. Men det finns drag som dessa stora författare, och till dem hör Birgitta Trotzig, har gemensamt och det är den andligt och socialt utsatta människan som lever i sorts naken och oskyddad värld där egentligen bara Gud är hoppet att kunna leva vidare. Men det handlar också om de stora riskerna att vara människa. Mauriac är en av de stora Nobelprisvinnarna i litteratur. Alla hans böcker är moraliska drama, Ormboet, Thérèse Desqueyroux, biografin om S:ta Margareta av Cortona, och hör till världslitteraturen, liksom André Gides Den trånga porten (1909, 1920) och Pastoralsymfonien (1919, 1946). Också han Nobelprisvinnare i litteratur (1947). Det är böcker som handlar om skuld, upprättelse och förlåtelse.

Hos Trotzig är Gud ”de nederstas Gud.” Människorna klagar inte fastän jorden bara tycks suga ut deras krafter. Allt sviker. Överallt i tillvaron finns ”Sveket”. Människorna delar bördan av att svika och bli svikna. Men i samma tillvaro finns också – inte i katekesens form – men i livets form, en återlösning, en rättvisa, en barmhärtighet, ett yttersta hopp.

Koncentrationen på det minsta i livet, och de minsta bland människor, gör inte litteraturen till en underhållningsgenre för upplevelser. Den fungerar snarare som en sökande konfrontation med verkligheten. I den meningen är den förenad med Jesu mänsklighet och Hans omedelbara närhet till de andligt fattiga men komplicerade människorna. Det är just de som behöver en andlig läkare. Vi behöver alla Honom.  Vad skulle vi vara utan Jesus?

Det kan kallas en katolsk litteratur av det skälet men måste inte därför handla uttryckligen om kyrkorna och sakramenten. En annan betydande, svensk författare som på liknande sätt skriver om svåra och marginella människor är Torgny Lindgren (1938 - 2017). Personerna i hans böcker har sin historia i Norrland, i Västerbotten, medan Trotzigs personer ofta har sin historia söderut, i Skåne. Författarna knyter ihop Sverige som är rikt på ett sätt och mycket fattigt på ett annat.

Som vuxna har dessa författare upptäckt den katolska tron och sökt sig till Kyrkan – på eget initiativ och med medvetenhet om att tron är en sanning som ”omvandlar”. Kyrkan är en verklighetskontakt. Torgny Lindgren upptogs i Kyrkan genom dop i vuxen ålder (1982).

På något sätt skapas genom dessa författare en litteratur som anklagar, försvarar och lider med det mänskliga livet, ibland med en slags svart humor och ofta med bibliska referenser. Tobit är ju en biblisk gestalt som talar till oss om Guds försyn.

Hos Trotzig i ”Sveket” finns inte ens en svart humor eller något ironisk överseende med livets hårdhet. Det är bara mörkret. Kampen i ensamheten. Men i mörkret finns ljus. Människan kan inte vara ensam. Hon är skapad för ”den andre”.

Georges Bernanos’ korta roman Nya historien om Mouchette (1937) är ett sådant mästerverk som belyser det djupast mänskliga, det som inte avtar eller upphör under lidande och förtryck. Våra svenska katolska författare visar också en påfallande känslighet för människors värdighet i utsatthet och mörker. Med osviklig uppmärksamhet beskriver de livets nakenhet med den djupaste medkänsla. De kretsar kring den mänskliga kärlekens mysterium.

 De illustrerar som författare den inriktning mot barmhärtigheten som genomsyrar påven Franciskus’ syn på Kyrkans och evangeliets betydelse för just de allra fattigaste. Vill man förstå detta fattiga liv måste man komma på insidan och dela det.

”Sveket” är också ett livspedagogiskt mästerverk i en kategori romaner som inte syftar till underhållning eller litterära förtjänster utan till att blottlägga sanningen. Vill vi förstå vad som verkligen händer i flyktingbåtarna mellan Nordafrika och Europa mellan människor, och i människor, då ska man kanske läsa ”Sveket”. Vill man förstå den utbredda undangömda kvinnomisshandeln och dess fruktansvärda konsekvenser då ska man kanske läsa en sådan bok som Birgitta Trotzig skrivit. Vill man försöka förstå den nutida ångesten över könsidentiteten, kanske ”Sveket” är en väg till försoning. Det finns alltid en bakgrund, början till en förklaring. Men få söker den, färre finner den.

Hur är det att leva i sexhandeln och vara offer i pornografiindustrin? Hur ”känns” det egentligen? Vad händer med mig? Hur kan man vara andligt delaktig i medmänniskors liv? Man kan läsa. Man kan lyssna. Och man kan be.   

Sveket finns runt omkring oss. Jesus blev sviken och förrådd. Han blev de nederstas Gud. Ja, men för vår eviga frälsnings skull. Han har lidit allt och övervunnit lidandet och döden. Faderns Son är de sviknas och lidandes hopp. Hopp för de övergivna och glömda.

Jesus Guds Son nedstiger i dödsriket för att befria dem som i sina liv trodde och litade på Gud. Så är han ”de nederstas Gud” och ljuset för dem som lever i mörkret.

Huvudpersonerna i Trotzigs roman är Tobit, Ingrid, hans hustru som dör tidigt, Tora-Greta som är deras barn, Tobits svårt sjuka mor, farfadern och, när tiden obevekligt rört sig framåt, Tora-Gretas man, Läjf.

När flickan växer upp söker Tobit sin förlorade hustru i sitt eget barn och närmar sig ett tillstånd av farlig incest. Flickan Tora-Greta måste fly sin far genom att gå till sin farfar så länge han bor med dem. Dramat mellan far och dotter närmar sig döden. Kärleken är ju stark som döden.

Är det kärlek eller våld och förtvivlan? ”Han kände renheten äta sig upp i honom som ett vilt djur. Han vaktade flickan, som döden. Hon var hans pärla. Hon var också rädd för honom, som för döden. Det var en kärlek som var för tung. Den kvävde. Det gick inte att andas,” skrivet Trotzig om sin huvudperson Tobit. Till slut blir hans ensamhet total när det enda barnet, dottern Tora-Greta, sätter upp sin nygifte make Läjf som ett skydd mot honom och bryter all kontakt.

Kanske har vi i Birgitta Trotzigs ”Sveket” svar på frågan om manligt fysiskt övervåld och kvinnlig rädsla för sitt kön som utnyttjas och kränks. Den korta romanen är en lång meditation över villkoren för mänsklig lycka för både mannen och kvinnan och över tron på det oförstörbara hos människan. Hennes likhet med Gud.

I dessa dagar då man frågar sig varför män slår kvinnor är ”Sveket” en viktig inlaga i diskussionerna. Man måste ställa samma fråga som danske Ludvig Holberg ställde i sitt numera klassiska skådespel ”Jeppe på berget” (1722), ”Alla vet att Jeppe super men ingen frågar varför han super”.

I dag är frågan: ”Alla vet att män slår kvinnor men ingen frågar varför”.

                                                                                                                        diakon Göran Fäldt