Ingen gränslös frihet! Trans, surrogat och att formas av åsiktsförtryck

Om barns liv och första upplevelser av vad mänskliga relationer är lyfts ut ur deras första och naturliga sammanhang, hemmet och familjen, kommer de sannolikt, att formas av olika bärare av minoritets- och majoritetsövertygelser och inte av föräldrar och syskon. Dit hör åsikter kring transpersoner. I den Katolska kyrkan  betonas internationellt allas värdighet som människor men man börjar också inse att transpersoners värdighet begränsas om man undviker att tala om dem eller att inte vilja acceptera begreppet transperson. Vi talar katolskt mer om värdigheten än om allas lika värde. I kyrkliga relationer, liksom i samhälleliga, blir ”tystnaden” kring begreppen ett verkligt problem.

Med den nya, trots allt kontroversiella, lagen om juridiskt valbart genus från 16 år, kommer det att bli nödvändigt att förhålla sig till denna nya definition av den mänskliga personen. Det kommer att vara medborgerligt korrekt att ”backa upp” transpersoner. Problemet är att beskyllningarna för diskriminering, eller till och med hat mot minoritetsgrupper, kommer att öka, om man inte ”backar upp”.

Det förefaller mig vara av största vikt att de av oss som inte delar synen på människans genus och kön som en social konstruktion, och därför inte kan anse att samhället, med sin nya lag om kön äger rätten påtvinga alla definitionen av den mänskliga personen som könsneutral, inte själva konstruerar försvarsargument för transgruppen genom att kalla dem ideologiska eller antropologiskt – filosofiskt nybildande. Det är inte ett erkännande transpersoner söker. De söker respekt för den värdighet de har rätt till.

Man måste respektera transpersoner på samma sätt som man respekterar biologiskt könsbestämda personer utan att presumera en viss ideologisk övertygelse. Det är orättvist mot transpersoner att utsätta dem för uppfattningar som de inte nödvändigtvis har eller står för. Det är viktigt att inte politisera deras livsval. Gör man ett val av flytande könstillhörighet bör det inte ifrågasättas på ideologisk grund.  Var och ens värdighet som människa måste komma först.

Är det möjligt att vi kan få ett fungerande samhällsklimat med mycket olika uppfattningar om vad det betyder att kalla sig människa?

Det är säkert smärtsamt nog för transpersoner att i samhället känna sig iakttagna och behöva frukta påhopp för att också betraktas som ”agent provocateur”, alltså som en person med en hemlig revolutionär agenda för framtiden. Vi måste lära oss att leva med rätt attityd till varandra i det samhälle som nu växer fram bland oss alla.

Personligen ansåg jag att den juridiska könstillhörighetsfrågan inte skulle läggas fram på Riksdagens bord. Det finns två kön och Riksdagen borde avhålla sig från att lagstifta i en fråga som skapar förvirring i människosynen. Den bibliska skapelseberättelsen och antropologin är bortom alla tvivel överens. Det finns två bestående kön. Inte ens en teologisk antropologi kan förneka det.

När frågan nu ändå avgjorts kommer transpersoners plats i den vardagliga samvaron i själva verket spela en viktig roll för själva det demokratiska grundbegreppet. Respekten för rätten att avvika som person är så viktig att vi bör vara tacksamma för att lag om könstillhörighet stiftades. Ansvaret vilar följaktligen på alla och kan fördjupa en demokrati som många hävdar är i kris. Samtidigt är könstillhörighetsfrågans uppkomst ett mysterium. Varför blev den till slut en nationell angelägenhet? Författarna till boken ”Ånger” (Mondial 2024), Jernsby och Mattisson, konstaterar den stora ökningen av diagnosfall från 2011 och framåt, men har inte funnit svar på frågan om de bakomliggande orsakerna till själva könsdysforin.

Det måste finnas en förklaring till att den naturliga könstillhörigheten blir valbar. Mänsklig fruktsamhet, prokreation, blir nu också valbar och dessvärre politiskt styrbar. Om mänsklig sexualitet bara i undantagsfall har med födande av barn att göra har vi lyft kommande generationer ut ur kulturbegreppen hem, familj och ansvar för vår förmåga till kärlek.

Vad är det i tiden som drivit fram denna stora förändring och vart kommer den att leda oss?

diakon Göran Fäldt