Hur står det till med det komplementära i relationerna?

Det sägs ju med rätta att de gifta paren, männen och kvinnorna, kompletterar varandra. Grunden för äktenskapets sakrament förklaras genom den ömsesidiga förståelsen av den sexuella olikheten som måste vara kompletterande av naturen och ha karaktär av lag, det vill säga som ett mönster som hela tiden upprepas.

Visserligen kan det finnas avvikelser från mönstret, som vår tids filosofer efter Isac Newton sagt, nämligen ”att om något sker i naturen på exakt samma sätt ett hundra gånger, utesluter det inte att det den ett hundraförsta gången inte sker”.

Komplementariteten mellan könen hör till skapelseakten och har av Gud fått sin givna yttersta målsättning, nämligen den andliga och kroppsliga föreningen i mänsklig kärlek som ger upphov till nytt mänskligt liv. Källan till denna uppfattning är vår tro och vårt förnuft.

Man kan hävda att kärlekens målsättning är en absolut sanning, eftersom det är en iakttagelse av erfarenhet att mänskligt liv inte kan komma till på annat sätt än genom mannen och kvinnan sexuellt. Av detta följer att det biologiskt komplementära återfinns i det själsliga. Själen består inte av materia, biologisk eller annan, utan måste beskrivas som andlig. Beviset för själens existens är döden. Det som under hela levnadstiden kännetecknat personen är en dag borta. Döden har inträtt och kroppen är orörlig.

Edith Stein säger på ett ställe om detta att mannens och kvinnans själar inte är identiskt lika därför att de är immateriella utan att de harmonierar med den fysiska naturen. Edith Stein säger också att det inte finns skarpa gränser mellan det manliga och kvinnliga i själarna utan att de har stora likheter men med en starkare manlig eller kvinnlig pol. I livet kan alltså både mannen och kvinnan upptäcka drag hos sig själva som de uppfattar som sitt köns motsats men att polariseringen mot det manliga eller kvinnliga är det starkaste personlighetsdraget och alltså har karaktär av immateriell lag.

Viss ”genusideologi” har i vår tid velat bryta den tydliga polariseringen och upphäver därmed också skillnaderna och det komplementära. Resultatet är en unisexperson.

Om den kroppsliga döden kan bevisas genom erfarenheten kan den själsliga döden inte bevisas på grund av Uppståndelsen och öppenheten för fortsatt liv. En själens död kan varken biologiskt eller erfarenhetsmässigt förklaras död.

Den kristna tron på Jesu Kristi uppståndelse från de döda är alltså nödvändig för att förstå själens odödlighet. Utan tron på Guds Inkarnation i Jesus från Nasaret är tron på Hans uppståndelse ren spekulation. Guds självuppenbarelse i Inkarnationen av Sonen i Jesus från Nasaret är den enda hörnstenen i all kunskap. Utan tron på Inkarnationen finns allt liv bara som fenomen och utan mening för människan efter den kroppsliga döden. Frågorna om oskuld och skuld, de goda gärningarnas belöning och den ondas straff förblir obesvarade.

Därav följer en rent materialistisk människosyn som är blind för den fulla verkligheten. Fortplantningen av nytt mänskligt liv är i den uppfattningen också biologiskt materiellt förklarad utan att det komplementära skulle ha en särskild betydelse för människans relationer till det andra könet och till andra.

Att tillkomsten av nytt mänskligt liv beror på att den sexuella olikheten har en övernaturlig dimension är en fråga som bara förklaras genom tron. Vikten av tron kan därför aldrig underskattas. Jesus har betonat det i missionsbefallningen, ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla de bud jag har gett er” (Matt 26: 19-20). Det finns alltså en trons och förnuftets komplementaritet!

Beviset för att fortplantningen är en process i den gudomliga lagen är jungfrufödelsen av Jesus av Nasaret. Jungfrufödelsen av Jesus genom Maria är beviset för att allt födande och all födelse av nytt mänskligt liv är av övernaturlig karaktär. Det finns en högre för ögat osynlig verklighet som är upphov till allt som lever, rör sig, upptar näring och avsöndrar rester av näring. När vi förstår det, tror vi på Gud på ett omoget sätt och börjar en andlig utveckling mot tillbedjan av Gud.

De som förstår men avstår från en andlig utveckling mot tro och tillbedjan tvingas genom sitt förnuft att i själva materien söka finna spår av självstyrande utveckling mot liv i olika former. Kraften i denna tro på den materiella icke övernaturliga utvecklingen yttrar sig i resurskrävande projekt som robotplacering på andra planeters yta, som Månen, Mars eller asteroider. Det stoft man där kan samla in hoppas man ska peka på förekomsten av naturens egen utveckling.

Inser vi och tror på det meningsfulla i könens komplementaritet måste vi fråga oss hur dessa kompletterande personlighetsdrag kommer till uttryck i det vardagliga livet. Vad kännetecknar på ett grundläggande sätt mannens manlighet och kvinnans kvinnlighet? Det är först när vi kan identifiera vissa drag som vi kan förstå samspelet mellan könen och ställa oss frågan ”hur det står till med det komplementära”.

Mannens härskardrag och kvinnans trygghetsbehov är ikoniska begrepp. Mannen måste härska över någonting för att kvinnan skall känna sig trygg. S:t Johannes Paulus II säger i Mulieris dignitatem (1994), ”De två dimensionerna av kvinnans kallelse” (17), att ”jungfrulighet och moderskap samexisterar i henne”. Denna dubbelhet hos kvinnan är förklaringen till hennes behov av trygghet, både emotionell och social, för att förverkliga sin kallelse som människa. Utan detta behov skulle mannen inte ha något motiv eller någon vilja att härska över något.

När det moderna samhället så gärna talar om tryggheten är det ett tecken på feminiseringen av samhället. Det militära samhällets tidigare tydliga tendens att härska och dominera har övergått till att vara stödjande. Den moderna skolutbildningen har övergått från att vara kompetensuppbyggande till att vara relationsstödjande i jämlikhet.

Vi kan alltså se både fördelarna och nackdelarna med den komplementaritet som den sexuella olikheten kräver. Mannens härskarroll kan gå till farliga överdrifter liksom kvinnans sökande efter trygghet också kan gå till överdrift. Om mannens härskarinstinkt övergår till makt över kvinnan blir relationen desto sämre – ända till fenomenet våld i nära relationer – och om kvinnans trygghetsbehov hellre tillfredsställs i den manliga polariteten i hennes själ, leder det till ett emotionellt och socialt upphävande av den äktenskapliga tryggheten – till fenomenet att välja civil skilsmässa och avstå från moderskap.

För att förstå det goda Gud nedlagt i vart och ett av de två mänskliga könen måste man förstå hur rollerna kompletterar varandra i vardagslivet men utan att frånta dem det specifika i den manliga och kvinnliga naturen.

Det är på detta område det mänskliga samvetet måste fostras och förfinas. Behovet av andlig vägledning i den kyrkliga gemenskapen kommer att öka och studierna i moralfilosofin och moralteologin måste ges mer tid och eftertanke.

I Brevet till familjerna (utgivet 2 februari 1994 på högtidsdagen för Herrens frambärande i templet) säger påven S:t Johannes Paulus II bland annat: ”Jag talar med sanningens kraft till alla folk i vår tid, så att de kan lära sig uppskatta storheten i äktenskapets, familjens och livets goda; och så att de skall bli medvetna om den stora fara som uppstår när dessa realiteter inte respekteras, eller när de värden som ligger till grund för familjen och människans värdighet nonchaleras” (Brevet till familjerna, ”Stärkta till er inre människa”, 23, framfördes vid det Internationella familjeåret 1994, utlyst av Förenta Nationerna).

Det är alltså dessa tankar som blir avgörande för hur det kommer att stå till med hälsan i de mänskliga relationerna i framtiden. Skriften ”S:t Johannes Paulus II – till 100-årsjubileet av hans födelse 2020” har utgivits av Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj i oktober 2020.

                                                                                                           diakon Göran Fäldt