Hur lever vi med andras sorg?

Stridande soldater och oskyldiga icke soldater som överlever massakern i Gaza kommer att behöva operationer och proteser under lång tid. Vem ska trösta dem i deras gråt och hur ska de ta sig fram till gravplatserna? Barn kommer att vara i livslångt behov av traumabehandling. Vem finns där för dem när föräldrarna inte finns i livet? Soldater, som återvänder ensamma från ett liv i uniform och med vapen, är plötsligt ensamma och självmordbelägna. Kan de ändå övervinna sina mardrömmar och finna kärleken, tron och hoppet igen?

Tänk på prästerna som med fara för livet smorde de döende och gav absolutionen i ruinerna av World Trade Centers Twin Towers den 11 september 2001. Hundratals liter konsekrerad olja användes för de sjuka av Kyrkans präster. Än i dag behövs den kärleksfulla själavården bland överlevande och mässorna för själarna som aldrig fick ögonblicken att förbereda sig inför döden.

Historien upprepar sig hela tiden. Ramaskriken tystnar inte: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer” (Matt 3:18).

Ändå säger och tror vi: Någon större sorg än den Guds Moder Maria kände när hon tog emot sin döde Sons plågade kropp i sitt knä vid korsets fot, finns inte. Hennes obefläckade själ var mer sårbar än någon annan människas.

Vi hennes troende barn får hämta tröst, tro och kärlek hos henne, så att vi kan vara andra, ”som inte låter trösta sig”, till tröst eftersom deras förlust inte kan uttryckas med ord.

Vi kan leva med andras sorg i bönen och i praktisk omtanke. Vi, som inte nu måste leva i skyddsrum, kan viga tid åt att leva med andras smärta i korsvägsandakten eller i den tystnad där bara Gud talar.

I vårt ”andliga” skyddsrum har vi alltid hjälpen av rosenkransens mysterier eller korsvägen. Jag var tacksam för att i min egen bloggmeditation kunna fortsätta på portalen Opus Dei och mysteriet ”Jesus tas ner från korset” när Frälsaren läggs på Marias knä. Det är ett smärtsamt men meningsfullt sätt, att ”leva med andras sorg”.

Sjätte sorgen: Jesus tas ner från korset

Då det redan hade blivit kväll – det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten – kom Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre, som också han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus blev förvånad över att Jesus redan skulle ha dött. Han kallade till sig officeren och frågade om Jesus verkligen var död. När han fick veta det av officeren skänkte han Josef den döda kroppen. Josef köpte linnetyg, tog ner honom och svepte honom i tyget. Han lade honom i en grav som var uthuggen i berget och rullade en sten för ingången till graven (Mark 15:42-46).

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

Då är det dags för dig att vända dig till din välsignade moder i himlen, för att be henne ta dig i sina armar och få sin Son att se barmhärtigt på dig. Och se till att omedelbart fatta konkreta föresatser: skär omedelbart bort den där störande detaljen som du och Gud vet om, även om det gör ont. Högmodet, sinnligheten, bristen på övernaturlig syn kommer att sluta förbund och tillsammans viska i ditt öra: Det där? Men det är ju en obetydlig dumhet! Svara, utan att börja diskutera med frestelsen: Jag skall hänge mig även i detta krav som Gud ställer på mig! Och du kommer att ha rätt: kärleken visar sig på ett särskilt sätt i små saker. Vanligtvis är de svåraste uppoffringar som Herren ber av oss ytterst små, men lika oavbrutna och värdefulla som hjärtats slag.

diakon Göran Fäldt