Gnosis – agnosis – vad betyder orden?

Båda orden har med kunskap att göra. De har helt olika förankring.

När Jesus i slutet av undervisningen om äktenskapets oupplöslighet (Matteus 19 och Markus 10) säger att det finns de ”som gjort sig könlösa för himmelrikets skull” (Matteus 19:12), tillägger han, ”De som kan må tillägna sig detta”.

Vi får inte veta vilka insikter eller vilken undervisning Jesus hänvisar till, men något sådant måste finnas eftersom han säger att några kan ”tillägna sig det”, det vill säga göra det till sitt och bruka det för syftet ”att tjäna himmelriket”.  

Det är egentligen ett märkligt uttryck för oss som är Herrens lärjungar eftersom den ”okända kunskapen” har ett högt syfte. Ändå får vi inte veta något om den.

Om det Jesus syftar på är en form av ”dold kunskap” som vissa personer utvalts att känna till, har vi kommit till definitionen på gnosis, gnosticism och gnostiker. Från början av Kyrkans historia har det funnits en hemlig kunskap om något som inte hör till Uppenbarelsen i Kristus och Hans människoblivande. Några gnostiker tror inte att arvsynden har gått i arv till oss från Adam och Eva. Andra gnostiker tror att Gud har förutbestämt alla människor antingen till evig salighet eller evig fördömelse.

Som katolska kristna kan vi inte vara gnostiker och tro på hemlig kunskap eller vishet. Därför betyder Petrus som Kristi ställföreträdare på jorden och i historien att de troende alltid kan skilja på uppenbarad sanning och hemlig – eller dold – sanning. Han har ett undervisande ämbete om sanningen i tron och moralen som Kristi ställföreträdare och de andra apostlarnas efterträdare. Sanningens fullhet finns bevarade genom ett särskilt ämbete som Kristus gett Petrus och genom den helige Ande undervisar han aposteln Petrus efterträdare i den tid som återstår till Herrens återkomst.

Vi kan strax ge några exempel på icke uppenbarad sanning, eller ”gnosis” eller ”gnosticism”.

 Agnosticism är – som ordets sammansättning antyder – motsatsen till kunskap eller vetande. Exemplet framför alla andra är S:t Paulus’ upptäckt i Athen av de ”många avgudabilderna som fyllde staden” (Apg 17:16). Några av de grekiska filosoferna, epikuréerna och stoikerna, förundrade sig över vad Paulus förkunnat och kallade det ”visdomskorn” som han ”snappat upp”.

Paulus visste av erfarenhet att han bara förkunnade en sanning om Jesus som blivit uppenbarad för honom. Han var sanningens vittne, inte dess ursprung.

Grekerna kunde inte säga att det var sanning i deras mening utan enbart någon form av visdom från okända källor. Denna inställning till sanningen eller sanningarna möter vi dagligen i samtidens många diskussioner. De som inte är troende genom dopet, alltså inte undervisade av gudomlig uppenbarelse i Jesus av Nasaret, står fast vid uppfattningen att man inte kan veta om det finns en enda sanning eller en visdom som är universellt sann.

Allt är för filosoferna, våra författare och undersökande journalister, alltså relativt. Vi kallar det agnosticism och dem som gör den inställningen till sin och bygger sin jordiska tillvaro på den, agnostiker.

Som kristna är vi i princip vittnen till apostlarnas undervisning och varken gnostiker eller agnostiker. Men det finns alltid bland oss kristna de som antingen menar sig ha en särskild kunskap eller visdom och de som känner tron men inte tror på den som yttersta sanning.

Som kristna, om vi ställs till svars för vår tro, svarar vi princip med trosbekännelsen som vi uttalar och bekänner tillsammans vid varje söndags firande av eukaristin och Guds heliga evangelium.

Vi bekänner i vår tro flera gången under den heliga mässan att Jesus från Nasaret dött och uppstått till livet igen och att han skall återkomma i härlighet på den yttersta dagen som också är dagen för den slutlig domen över alla människor.

Vem vet dagen? Vi säger att vi inte kan veta den eftersom Jesus sagt oss att bara Fadern vet dagen. Om vi var gnostiker skulle vi säga att vi vet därför att det getts oss som en hemlig kunskap ”för dem som kan tillägna sig den” (jämför igen med Matteus 19:12).

Om vi var agnostiker skulle vi säga att ingen kan veta något om det som sanning, även om Jesus undervisat om att det kommer att ske.

Finns djävulen? Många katoliker har på den punkten blivit agnostiker. Trots evangeliernas vittnesbörd om Jesu möte med djävulen under de 40 dagarna i öknens ensamhet betvivlar katoliker verkligheten bakom orden i evangelierna.

Som bekännande katoliker och vittnen till apostlarnas egna vittnesbörd håller vi det dock alltid för sant att djävulen existerar som skapad varelse men som i högmod förkastat tjänandet av Gud och upphöjt sig själv.

Håller vi fast vid denna katolska tro är vi vittnen och varken gnostiker eller agnostiker. Vår slutsats, med ledning av Kyrkans undervisning och tradition, är att djävulen är det personifierade onda och den ende som kan påverka oss att avfalla från den tro vi fått som gåva i dopet genom frestelserna till synd. Det är djävulens högmod som är all ondskas upphov.

Djävulen själv är varken gnostiker eller agnostiker. Han vet. Han vet att han är besegrad och dömd. Han är det svarta vittnet till den eviga sanningen.

                                                                                                             diakon Göran Fäldt