Försöken att lägga grunden till en liberalkatolsk kyrka i Sverige efter religionsfrihetslagen 1. 1. 1952 började tidigt. - En Pingstbetraktelse Herrens År 2019
Det finns en del möjliga förklaringar till vad som skett och sker med katolsk tro i vår tid. Svenska katoliker från den lutherska och kulturprotestantiska bakgrunden (som var folkskolans uppdrag att implementera) måste på något sätt få ett erkännande i det svenska samhället som fullvärdiga medborgare och inte leva vidare som ghettokatoliker utan möjlighet till inflytande i samhället.
Tiden efter den nya religionsfrihetslagen medförde många förbättringar. Kyrkan kunde upprättas som stift i kanonisk mening. Vi fick plats i Riksdagen och vi fick de första docenterna i svenskt universitet. Katoliker kunde ha lärartjänst i svensk skola. Betydande personer konverterade. Katoliker valdes in i Svenska Akademin. Katolskt samarbete kunde börja med statliga biståndsorganet SIDA som dock tidigt stödde spridningen av det nya p-pillret i de så kallade utvecklingsländerna – den internationella marxismen präglade media och tilltalade många katoliker – försöken från katolskt håll att i skuggan av AIDS aktivt bidra med preventivmedel i vissa länder i Afrika sågs som intressanta för katolsk framtid i Sverige – det antiromerska komplexet bland katolikerna själva talade om en viss möjlig begränsad lokal katolsk frihet – erfarenheterna som minoritetskyrkor i de nordiska länderna med konciliets viktiga dekret om ekumeniken – protesterna mot Paulus VI: s Humanae vitae under kulturrevolutionen 1968 och framåt – Vietnamkriget som kritik av kapitalismen – Chile och vänstern i Sverige, alla dessa historiska händelser hör till Katolska kyrkans liv i ett modernt Sverige som började lämna den lutherska enhetsstaten och bli ett mångkulturellt och sekulärt samhälle med statsreligionsförflutet.
Ett för hela den nordiska katolska gemenskapen viktigt inflytandet skulle komma från den norske biskopen Willem Gran (1920 - 2008) som blev den nordiska katolska biskopskonferensens ordförande 1962. Gran ägnade sig huvudsakligen åt det ekumeniska arbetet i Norge men tog tydlig ställning för den progressiva sidan under konciliet och var kritisk mot Paulus VI: s encyklika Humanae vitae, vilket sannolikt kom att prägla inställningen också i Kyrkan i Sverige (se Katolsk kirkeliv i Norge gjennom 1000 år, S:t Olav forlag, 2016, kapitlet Nasjonal katolisisme og Økumenisk konsil). Sammantaget kan man kanske tala om en viss gemensam katolsk polarisering i hela Norden som inte tydligt vittnade om den katolska enheten.
Spiritualiteten och reträttrörelsen blomstrade men den traditionella katolska läran hölls tillbaka, inte minst på naturlagens och den katolska äktenskapsmoralens område. Ett liberalkatolskt Sverige skulle ändå möjligen kunna överleva i en fortfarande dominant antikatolsk befolkning med stöd av ett statskyrkligt prästerskap med katolsk orientering, menade många aktiva katoliker. Om detta var den kyrkopolitik man ville föra betraktades den konservativa katolska hållningen sannolikt som ett problem för den katolska närvaron i de samhällen som en gång med reformationen gått en annan väg. Det kom att leda till en intern kamp om vad som skulle vara Kyrkans profil.
Invandringen ändrade allt: de svenska katolikerna var i minoritet och de nyanlända helt okunniga om tidig katolsk historia i Sverige. De uppfattade det protestantiska Sverige som en kyrklig variant av hemlandets katolska identitet. Många katoliker skrev in sig i Svenska kyrkan som tecken på tacksamhet för ett nytt medborgarskap. Många blev protestantiska katoliker, eller katolska protestanter, i praktiken. Svenska karismatiska gemenskapers aktiva missionerande bland de nyanlända katolikerna hade också framgång och påverkade också de trogna katolikerna. Pingstmissionärer reste utomlands för att förbereda ett välkomsttagande i Sverige. Även djupt fromma och troende katoliker övergick till pingströrelsen. Invandrargrupper splittrades och kristen identitet relativiserades.
Vad till protestantismen konverterade katoliker ofta med sorg och längtan kunde erkänna var saknaden av Guds Moder Maria i troslivet i det nya landet. De som däremot hade kvar tron på Maria som Kyrkans moder hade mycket svårare att lämna den mångkulturella katolska kyrkan i Sverige.
Betraktare av Kyrkan utifrån i det moderna Sverige har förmodligen sett en kulturellt konservativ invandrarkyrka med begränsat intresse för det nya hemlandets fysionomi och mentalitet å ena sidan, och en svensk konvertitkyrka med starkt intresse för kyrkofäderna och de katolska helgonens nedslag i västerlandets kultur och historia, å andra sidan.
Den delen av Katolska kyrkan som sökte kontakt med det svenska samhället bar ändå på ett visst motstånd mot delar av katolsk moral, särskilt inom den äktenskapliga moralen och bundenheten till Kyrkans magisterium, alltså inte påven som samlande gestalt med all den historiska rikedomen, utan påven som undervisade i tro och moral. Det är på det området tendenserna till en liberalkatolsk kyrka i Sverige blir tydligast. Problemet var att det liberala inflytandet inte bara kom utifrån den svenska kontexten utan inifrån. Man kunde avläsa det i en del katolikers stöd för kardinaler som sökte stöd hos påven för att förändra traditionen när det gällde prästvigningens sakrament och äktenskapets oupplöslighet. Men påven stod fast.
Pius XI: s encyklika Casti Connubii som offentliggjordes den 30 december 1930 och som framförde den katolska positionen med all tydlighet ”bemöttes med en påfallande ekumenisk samsyn”, säger kardinal Walter Brandmüller i ett tal i Rom i maj 2017. Men, fortsatte han, ”Denna oväntade period kom emellertid till ett hastigt slut. Trots encyklikan blev meningsskiljaktigheterna allt fler också i Katolska kyrkan. Det avbröts först då Andra världskriget brutit ut. Flera katolska teologer godkände i större eller mindre grad Förenta Staternas federala kyrkoråds resolution den 23 februari 1961, som godkände användningen av preventivmedel som födelsekontroll”(se Preventivmedlen har lett till ”diaboliska” experiment med det mänskliga livet: kardinal Walter Brandmüller).
Det betydde att en moralteologisk oenighet smugit sig in i Kyrkan som inte fått sin slutliga lösning förrän påvarna Johannes Paulus och Benedikt XVI bekräftat konciliets undervisning och påven Paulus VI: s encyklika Humanae vitae som normerande för det katolska samvetet. Protesterna mot den katolska moralen i ett redan liberalt svenskkyrkligt klimat tog sig uttryck i en inhemsk liberalkatolsk – delvis upprorisk – falang som fortsatte att vara en ”tagg i köttet”.
Det blev riktigare att lyssna på vad vissa katolska präster, och systrar, sade i förtroende än att acceptera den officiella katolska positionen. När sedan homosexualitetsfrågan och det sekulära samkönade ”äktenskapet” började ta allt större plats i de kyrkliga debatterna, var marken redan förberedd för förändringar. Vad skulle hindra den svenska katolska kyrkan att gå samma väg som den tyska katolska biskopskonferensen med sina ledande kardinaler som arbetar för radikala förändringar i både organisationsformerna och i äktenskapsmoralen?
Domine, quo vadis?
Det är viktigt under sådana förhållanden att bevara den katolska disciplinen att lyssna och diskutera i frågor som inte är avgjorda i tron och moralen men att inte åstadkomma splittring när Kyrkan väl har gjort sin mening känd. ”Håll er vakna”, manar ju S:t Paulus. ”Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida,” skriver han (Apostlagärningarna, 20: 30).
Det är på grund av riskerna med ett sådant smygande inflytande utifrån, som inte kommer från Magisterium, som vi måste vara medvetna om att en liberalkatolsk falang i Kyrkan i Sverige har en lång historia bakom sig och som många inte känner till men som är synnerligen aktiv.
För att synas i Sverige och ta sig ur det kulturella ghettot menade ledare, även katolska präster, att närvaro på pridefestivaler kunde vara något gott och att inställningen till samkönade och till kvinnliga präster borde vara mer öppen och förtroendefull. Det vill säga: en liberalkatolsk samhällsfasad som tidigt varit på väg började byggas i nutid.
Om vi som katoliker ger intryck av att vara på väg mot en ”annorlunda värderingsgrund” – som den i den tyska biskopskonferens till exempel – kommer vi att bemötas med större intresse och varmare ekumenisk anda i Sverige. Det kommer inte att uppfattas som eftergift mot katolsk tro och moral utan som stöd för en utveckling i Katolska kyrkan lokalt. Man vill beundra oss för att söka en ny teologi. Men vårt katolska samvete måste rannsaka sig självt och finna den grund som samvetet skall rätta sig efter – om vi som kristna verkligen vill behålla det fulla medlemskapet i Kristi heliga, apostoliska och katolska kyrka. Vårt sanna hemland är inte Sverige – utan himlen! Måste det inte alltid vara korsets väg om det skall vara Vägen? All ekumenisk värme är inte Kyrkans enhet.
Medverkan i SMR (Svenska Missionsrådet) var ett sådan exempel på närmande till en liberal, mer samhällsanpassad, kristen moral. SMR stöder abort. Samtidigt vet alla inom den protestantiska kristenheten att skepsis mot allt katolskt är nedärvd och inte behöver förstärkas. Det finns alltid där under den vänliga ytan.
Protestanter som närmar sig Katolska kyrkan kommer alltid att se det utifrån ett dominerande, ovanifrånperspektiv. På sikt räknar man med assimilering i den svenska modellen, även om invandringen försenar processen. Sverige skall förbli Sverige – i sin reformerade kristendoms skepnad, menar gemene man.
Vårt val som katoliker i Kyrkan måste vara att inte spela med i en liberal protestantisk utveckling som passar in i svensk historia. Anpassar vi oss är vi förlorade som Kyrka i framtiden. Förklarar vi våra positioner – därför att vi tror att de är Sanningen som befriar – kommer vi att förföljas – på det ena eller andra sättet. Kanske genom en ny uppsättning diskrimineringslagar.
Vi kan inte kompromissa med ett frälsande budskap. Vi måste stå för det och inte gå den bekväma vägen till social acceptans och välja denna värdens humanism. Vi måste kunna definiera hoten mot vårt eget missionsuppdrag för att kunna finna vägen till ett sant katolskt vittnesbörd. Vi har allt vi behöver: ett troget prästerskap i samarbete med en svensk katolsk biskop och kardinal. Vi har hans centrala eukaristifirande, vi har helgonens förböner och vi har Kyrkans katekes också på svenska och snart Bibeln med katolska kommentarer. I jämförelsen med 1500-talets kyrkokris är vi mycket bättre utrustade. Frågan är bara: har vi tron att använda alla Guds gåvor för ett vittnesbörd som kanske hör till tidens slut och Kristi andra ankomst.
Situationen i dag i slutet av 2010-talet är annorlunda än den var efter konciliet och den polarisering som kännetecknade katolskt liv i Sverige och i Norden. Striden kring medlen för födelsekontrollen har ändrats i grunden i och med att den så kritiserade encyklikan Humanae vitae nu uppfattas som profetisk.
Katolsk argumentation till försvar för livets okränkbarhet har förbättrats och blivit en del av den katolska identiteten – även om den inte politiskt kan sägas ha framgång. Men den framgången kan komma när realiteten bakom aborterna börjar förstås i de breda folklagren och då de gamla begreppen för ”mänskliga rättigheter” inte ses som absoluta sanningar. Generationsskiftena i framtiden kommer inte att kopiera åsikterna i de generationer som nu passerar åldersstrecket. Det sker alltid förskjutningar i de djupare värderingarna. Historien bevisar det alltid.
Låt oss be alltmer hängivet i dessa kanske sista tider! Kom, helige Ande, kom!
diakon Göran Fäldt
