Förbryllade forskare söker svar: Varför den tydliga nedgången i barnafödande?

Förbryllade forskare söker svar: Varför den tydliga nedgången i barnafödande?

Demografin, folkmängdsforskningen, är på något sätt ett lands eller en nations ödeshistoria. Barnafödandet framkallar olika och starka reaktioner inte minst när det gäller andra länders befolkningsutveckling än det egna landets. Vissa länder ser barnrika länder som ett hot mot den gemensamma livsmedelsförsörjningen, de barnrikare länderna ser sig hotade av de starkare ekonomiernas investeringar i familjeplanering som en modern kolonialmaktspolitik som berör deras suveränitet som stater.

I Sverige har man än så länge inte upplevt någon dramatisk upplevelse av den nedåtgående trenden ”enbarnsmammorna”, som kanske kommer att ersätta de typiska ”tvåbarnsmammorna” för svenska förhållanden. Argument byggda på forskning som talar om det ökade koldioxidutsläppet för varje nyfött barn kan påverka barnafödandet generellt i en yngre klimatmedveten ungdomsgeneration. Vi kan hamna i vad som kallats en ”low fertility trap”, det vill säga ett allvarligt underskott i tillväxt, mänskligt och ekonomiskt. ”Lyssna på vetenskapen”, som Greta Thunberg brukar säga!

Den dagen då krisen i barnafödandet kommer i nivå med klimatfrågorna och undergångstonerna bland vissa forskare slår igenom medialt, skulle det å ena sidan det kunna öppnas för en statlig jakt på flerbarnsfamiljer, som i Kina, och å andra sidan ett kulturellt och religiöst stöd för flerbarnsfamiljer, som i Nigeria eller Turkiet.

I en del fall har det handlat om en nations överlevnad i närheten av en starkare granne, som i krigen mellan Palestina och Israel. På Yassir Arafats tid födde palestinska kvinnor i genomsnitt fem barn vilket var dubbelt så många som de israeliska kvinnorna. Inte alla skulle applådera den militanta realismen i Arafats berömda uttalande att ”den arabiska kvinnans sköte var hans bästa vapen”.

En del forskare drar slutsatsen att klimathotet påverkar benägenheten att ha barn, eller att ha barn, andra menar att det snarare handlar om den ekonomiska utvecklingen, arbetsmarknadens struktur och individernas utbildningsnivå, som svenske forskaren Eric Brandstedt (Lunds Universitet) anser vara de mest vägande faktorerna som förklarar nedgången.

De flesta västerländska länder ligger långt under sin reproduktionsförmåga vilket på sikt måste leda till en snedfördelning i befolkningspyramiden med en minskande arbetsproducerande ung befolkning och en ständigt ökande pensionerad äldrebefolkning. Ekonomerna i alla politiska läger brottas med samhällenas hållbarhetsstatus när den arbetsföra befolkningen inte fullt ut kan betala den vilande befolkningens kostnader för boende och vård. Vad händer när de äldre har få eller inga egna barn och få eller inga barnbarn? Hur ensamma kommer de att känna sig?

Andra debattörer framhåller de stora riskerna med massaborter som svar på misslyckad familjeplanering och det kulturella bortsorterandet av kvinnliga foster efter genetisk screening som i till exempel Bangladesh. Varför finns det inte en global reaktion på dessa inhumana ”familjevårdsinsatser” på samma nivå som när det gäller pandemin Covida19? Det är en fråga som bör ställas!

 I vissa länder, och dit hör Sverige, är invandringen ett positivt tillskott till befolkningen, åtminstone som förstagenerationsinvandrande familjer. Vad som händer med dem efter anpassningen till en annan familjebildningstradition återstår att se. Det sannolika är nog att invandrarfamiljernas kvinnor kommer att utbilda sig som sina infödda medsystrar och bli mammor första gången runt 29-årsåldern.

Det sena barnafödandet är också ett problem i sig som drar med sig frågorna om barn genom IVF, om det naturliga barnafödandet inte lyckas, eller om kvinnorna är oroliga för den ”biologiska klockan”. Om det blir en generell utveckling i den riktningen kommer man att kunna tala om en kris i barnafödandet och därmed en kris i befolkningsfrågan.

Demografin, befolkningsforskningen, blir en historia om ett lands öde. Den Katolska kyrkan har med sin inställning till det naturliga barnafödandet i familjer grundade på äktenskapets sakrament något grundläggande positivt att bidra med i samhällsutvecklingen. Men också bland de katolska gifta finns stora luckor i kunskapen om etiken inom äktenskapen, inte minst genom det universella bruket av preventivmedel som ingår i regeringarnas folkhälsoprogram. Oavsett kultur och ekonomiska förutsättningar vill Kyrkan ändå främja det livslånga och trogna äktenskapet och gärna flera barn i familjerna. Familjerna är Kyrkans och samhällenas styrka!

Mätningar av attityderna till flera barn i äktenskapen än de typiska enbarns- eller tvåbarnsfamiljerna, kan naturligtvis se mycket olika ut beroende på forskarnas egna värderingar eller på den sociala majoritetsuppfattningen. Huvudintrycket är nog ändå till slut att det är den ekonomiska utvecklingen, arbetsmarknadens struktur och individernas utbildningsnivå som påverkar mest, även om klimatfrågan och miljöfrågorna väger tungt. Unga kvinnors rädsla för svåra förlossningar och kejsarsnitt måste finnas med bland ”farhågor” eller ”oro”, liksom medvetenheten om bäckenskador och förlossningsdepressioner. Landsbygdens tillgång till barnmorskor är viktig för både mammorna och papporna. Kanske också det orsak till naggande oro?

Professor emerita vid Karolinska Institutet frågade redan 2008 i sin bok ”Vänta med barn? Det är kris i befruktningsfrågan!” (Karolinska Institutet University Press) hur det kommer sig att man inte oftare diskuterar konsekvenserna av att föda barn allt senare i livet. ”Hur ska dagens unga få plats med barnafödande, utbildning och yrkesarbete och allt annat man vill?”, har hon frågat.

Professor Ulla Waldenström
Professor Ulla Waldenström

 

För de katolska familjerna spelar traditionellt ändå själva kärleksbegreppet och hemmet som en första social skola och moderns sammanhållande roll för harmoniska uppväxtförhållande de viktigaste faktorerna i viljan till att ha barn. Det kommer att sticka ut att Kyrkan och familjerna främjar en ”fertility cradle” och på moralisk grund avvisar en modern ”low fertility trap”.

Jag tror personligen, trots allt, på en annan avgörande faktor, framtidstron, som den mest avgörande. Om familjerna ser framtiden i ett ljusare perspektiv är de också mer positiva till barnafödandet. Har de däremot en ångestfylld framtidssyn kommer även katolska familjer att acceptera den lilla familjen, den som är lag i Kina under tvång, och som är på väg att etablera sig av arbetsmarknadsskäl i Japan, i USA och i Europa och därmed Sverige.

                                                                                                                       diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.