Ett urgammalt problem – varför slår han henne?

Sårad manlighet, svartsjuka, trauma, panik, mindervärdeskomplex kan alla vara bakomliggande förklaringar till det som nu diskuteras så gott som varje dag i media. Från hedersmord och metoorörelsen har vi i skuggan av coronapandemin kommit till en annan mörk sida i vårt samhälle, våld i nära relationer.  

Varför går det så långt? Varför till och med till mord på kvinnan?  Kyrkan har länge varit medveten om sitt pastorala ansvar att stödja familjer som bryts ner av inre svårläkta sår. För barnens och makarnas skull försöker Kyrkan peka på kärlekens sammanhållande kraft och försoningens nödvändighet och möjlighet. Hur når man den lidande målgruppen i tid?

Måste man misstänka att fysiskt våld förekommer också mellan kristna makar som lovat trohet och kärlek för hela livet? Tyvärr är det möjligt att olyckliga män med dålig självbild gör hemmet till en skräckens fängelse för kvinnan genom sina utbrott och sin fysiska överlägsenhet. Kristna kvinnor försöker fly ur förhållanden som berövar dem deras värdighet och frihet i äktenskapet. Söker de hjälp kan det förvärra hela den olyckliga situationen. I extrema fall kan Kyrkan alltid råda till separation – ibland under obestämd tid.

Hur är det möjligt att det kristna livets dygder och sakramentens nåd inte kan hålla tillbaka verkningarna av arvsynden? Man måste inse att det är nödvändigt att samverka med nåden och att inte ta den för givet som ett automatiskt universalmedel.

Det finns olika grader av allvar i alla de synder som begås i det fördolda. Den heliga Monikas hedniske man, Patricius, far till den helige Augustinus, var otrogen men inte fysiskt våldsam mot sin hustru.

Först i slutet av sitt liv kunde han omvända sig och försonas med sin hustru och Gud.

S:ta Rita av Cascia (1381-1487) däremot var länge utsatt för brutalt våld ”i nära relationer”, som vi säger i dag.

Men det var i äktenskapet. Hennes man Paolo omvändes genom hustruns tålamod och kärlek och de fick två från början lika våldsbenägna söner som pappan. Mannen mördades och sönerna fick på sin mors böner dö innan de kunde begå hämndens dödssynd.  

        I våra tider ställer sig samhället nästan alltid konsekvent på den drabbade kvinnans sida. Det har den olyckliga följden att mannen nästan alltid ses som den skyldige. Kvinnans blod och blåmärken är tillräckliga bevis. Hennes rivsår i mannens ansikte är ett legitimt försvar.  

Men man bör i rättvisans namn alltid försöka ställa frågan, varför slår mannen henne? Vilka traumatiska erfarenheter kan män bära på som till och med kan sparka en havande hustru eller partner i magen under graviditeten (beskrivet av etnologen Germaine Greer, Sexualitet och öde, Den mänskliga fruktsamhetens villkor, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1984)? Hemvändande amerikanska soldater från Vietnamkriget har i många fall lämnats åt sitt öde fast de betraktats som hjältar. De har i många fall blivit farliga för sig själva, för kvinnan, och för samhället genom olösta inre konflikter. Finns det liknande traumatiska upplevelser bakom våra dagars mord på kvinnor och våld i nära relationer?

Vad säger hon, vad gör hon, vad tycker hon som får mannen att slå henne? Har hon inte i rättvisans namn del i skulden till våldet? Har det sekulära jämlikhetsmantrat bidragit till en negativ könsrollsutformning som gör kvinnan annorlunda och kanske till och med tappar bort sitt kvinnliga geni? För att förstå kvinnans rikedom som mänsklig varelse kan man med fördel studera skrifter av den heliga Edith Stein (1892-1942).

Vilka berättelser kan ge möjliga svar?

Är mans- och kvinnosynen så ideologiskt förändrad att komplementariteten mellan könen utplånats och en ny reglering av relationerna gjort mer skada än nytta? Upplever män att deras hustrur har blivit myndighetspersoner i hemmet som alltid ska läxa upp dem?

Sverige fick på 1300-talet den äldsta kända kvinnofridslagen. Det säger oss att problemet våld i nära relationer är lika gammalt som samlivet mellan man och kvinna, både utanför och innanför äktenskapet med dess trohetslöften och sin stora hederskodex. De skall ”ära och hedra varandra” så länge de lever. Men vem tänker på det idag?

Idag har både män och kvinnor vant sig vid att vara sexuella rovdjur. Sex har ju inte med barn att göra, något som preventivmedlen åstadkommit. De leker med elden. De bränner sig hellre än att inte leka med lågorna. Jungfrulighetens skönhet och kyskhetens livsstil har i stort bagatelliserats och nedvärderats som ideal. Denna vackra livsväg och val kan ändå alltid tilltala många som vill delta i en ”kärlekens civilisation”.

De otillfredsställda tar till våld. Han slår, hon blöder och faller och ger igen. Den urgamla manliga brutaliteten och omognaden slår till i all sin oberäknelighet.   

Att råda bot på den allt vanligare krissituationen mellan man och kvinna som valt varandra för livsgemenskap är en högprioritetsfråga. Våldet kan inte regleras bort genom straff utan bara just bestraffa våldet med regler. Man måste komma till rätta med de bakomliggande orsakerna, mannen med sina, kvinnan med sina.

Man måste ha modet att fråga som danske Ludvig Holberg i 1700-talskomedin ”Jeppe på berget”. Jeppe var alkoholist och förfallen. Holberg utmanade samtidens fördömande attityd: ”Alla vet att Jeppe super men ingen frågar varför han dricker”.

Kanske är en del av orsakerna gemensamma: sårade känslor, manlig och kvinnlig fåfänga, svartsjuka, hämnd, traumatiska upplevelser, paniska reaktioner, mindervärdeskomplex, stolthet och högfärd.

Alla behöver städa upp i sitt tänkande och beteende. Att göra rätt bot har alltid ett högt pris. Man måste börja med sig själv, inte med andra. Helgonens vittnesbörd är hoppets tecken. I dem verkar Herren vår Gud och Frälsare Jesus Kristus.

                                                                                                                                              diakon Göran Fäldt