Enheten i tron och moralen – det tyska avfallet

Enheten i tron och moralen – det tyska avfallet

Kyrkan ber i en vesper under Trefaldighetshögtiden: ”Befäst våra biskopar i gemenskap med påven Franciskus – skänk dem enhetens, kärlekens och fridens gåva”.

Ja, så ber vi – som biskopar, präster, diakoner och familjer i hemkyrkorna. Så ber vi och så vill vi fortsätta att be! I år ber vi särskilt den helige Josef, Kyrkans skyddspatron att beskydda Kyrkan för hennes enhets skull och för hennes mission i en värld som översvämmas av ondska och oförsonligt hat, till och med i familjerna. Som diakoner ber vi särskilt S:t Stefanos och S:t Laurentius.

Katedralen San Lorenzo utanför murarna i Rom med den helige Laurentius’ reliker.
Katedralen San Lorenzo utanför murarna i Rom med den helige Laurentius’ reliker.

 

”Helige Josef, var herre i vårt hem! Beskydda vår familj och visa oss vägen till himlen” (Den helige Josefs år, Veritas förlag, 2021, sid 355). Det är tron som enar oss, hoppet och kärleken är vår väg. Detta ber vi alltid om i Herren Jesu Kristi namn.

 Hur ska denna enhet i Kyrkan och i familjerna kunna bevaras och hållas levande som ett trovärdigt vittnesbörd i en alltmer sekulariserad värld, när stora delar av Kristi apostoliska och katolska kyrka vill gå sin egen väg och själva fastställa vad som är katolsk tro och moral och som ändå säger sig vara trogna Kyrkan och vara katoliker? Om de inte vill enhet, hur kan de då vara kristna? Om de bildar sin egen kyrka, hur kan vi vinna dem åter?

Hur ska enheten kunna bevaras om mäktiga och rika delar av Kyrkan vill avskaffa prästernas celibat, införa prästvigning av kvinnan och välsigna samkönade par och så mena sig vara spjutspetsar mot framtiden?

Även om påven Franciskus manar den tyska biskopskonferensen i tydliga ordalag att lokala kyrkor inte bestämmer sin egen väg i förhoppning om att hela Kyrkan ska följa efter dem och äntligen genomföra reformer, uppträder man som om man ändå vet bättre och att teologerna i deras lokala konferenser bidrar bättre till Kyrkans läroämbete än den helige Fadern, Kristi ställföreträdare på jorden.  

Är det till och med så att uppenbara heresier sprider sig på många håll och manifesterar splittring i stället för enhet och obrottslig trohet mot den bibliska grunden och traditionen som är nödvändiga för budskapet i världen. Är det så illa att världens ande har fått insteg i Kyrkan och underminerat den evangeliska auktoriteten? Skall nu allt omprövas i synodala ansträngningar att komma fram till en universell konsensus som ska erbjudas världens skeptiker och ateister? Vill man att det allmänna prästadömet ska vara identiskt med Petrusämbetet instiftat av Kristus själv? ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”, skriver S:t Paulus i Första Korinthierbrevet (3:11).

Det går inte att ta miste på att programförklaringarna i den tyska biskopskonferensen är revolutionär, inte reformatorisk, teoretisk och inte bärande och konkret i det vardagliga kristna livet. Den Helige Ande i Kyrkan låter sig inte reduceras till byråkratiska och dyrbara personalkostnader för demokratiska strukturer i Kyrkan.

Alla dessa satsningar är djävulens bländverk och strider mot det sanna korsets väg som Kyrkans Herre vandrar för vår försonings skull.

”Förena alltmer de kristna med dig sitt huvud – så att de vittnar med sitt liv om ditt rike.” (Vesper vecka I i breviariet).

Den bönen bör vi ofta be med eftertanke i splittringens och den falska frihetens tid som skandaliserar så många troende. Budskapet från Fatima och martyrernas vittnesbörd är det som kan inspirera oss alla och ge oss nytt mod. Det är ord från himlen. Bara sanningen ska befria oss. Vi kan inte som katolska kristna ”älska med tomma ord” utan bara ”med handling och sanning”, säger aposteln Johannes i sitt första brev (3:18). Diakonerna måste hela tiden lära sig vad ”tjänande” innebär och varför de ska tjäna.

                                                                                                                       diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.