En morgonrannsakan – för ingen annan än mig själv
Det slår mig när jag på Aktuellt eller Rapport eller BBC ser denna världens mest inflytelserika personer, manliga eller kvinnliga, mötas inför kamerorna – man hälsar vackert men utan tillstymmelse till bugning eller alltför varm handskakning. Inte ett uns av uppgivande av den egna offentliga värdigheten! Annat är det i vår svenska Riksdag. Det är få som inte bugar för – talmannen! Vi bugar jämlikt inför vår statsapparats främste representant efter konungen.
Men ändå: Ett vänligt ord – Cecilia 98 – en tacksam gest – hur viktigt är det inte! Till och med en bugning. Eller en nigning. Det finns i alla fall kvar i Kyrkan.
Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår, det är ett ljus i mörka stunder, en hand som torkar ögats tår.
Vi bugar tacksamt inför biskopen och påven. Men annars? Alltså tid för självrannsakan denna morgon: Vad har jag i ärlighetens namn särskilt svårt för? Vad säger jag, vad menar jag?
Jag kan inte säga tack, men jag uppskattar vad du gör – fråga om värdighet – min egen! Det känns så skönt att inte behöva tacka, eller hur? Det man slipper är att liksom ställa sig under den Andre. Men Jesus säger att vi ska vara den andres slav. Hur går det ihop? Då ställer man ju sig under den andre. Vad tjänar jag på det? Absolut ingenting! Jo, jag vet, jag vet, du behöver inte påminna mig: Jesus har alltid något i bakfickan. En övning i ödmjukhet. Men varför ska vi vara ödmjuka egentligen? Är vi inte Skapelsens krona – fick vi inte jord och himmel att lägga under oss? Vi är faktiskt värda att bli respekterade av den andre – och de andra! Vi behöver inte tacka för allting. Jesus har ju gett oss allt.
Sagan om Snövit
bild Wikipedia
Samma sak när jag blir illa bemött eller behandlad. Folk sympatiserar med mig. Så förskräckligt! Hur står du ut? Jo, då, räkna med det: jag lägger det bara bakom mig. Jag är absolut inte ett offer. Att vara någons offer strider mot min självbild. Därför tackar jag inte heller för vänligheter. Men jag uppskattar dem. Det låter så fint. Den andre måste nästan tacka själv för min uppskattning.
Den franske moralisten La Rochefoucauld (1613 - 1680) brukade på drottning Kristinas tid säga om människor som klagade på sitt dåliga minne: ”Många beklagar sitt dåliga minne men få sitt dåliga omdöme”. Jag har också blivit moralist i min ensamma morgonrannsakan: ”Många uttrycker sin uppskattning men få sin tacksamhet”. Den helige kyrkoherden i Ars, S:t Johannes Maria Vianney, skrev i en av sina korta aforismer: ”Det är bättre att få kritik än att bli smickrad. Kritiken talar sanning, inte smicker”.
Dags för en ny föresats denna morgon. Eftersom jag tackar biskopen och påven för vad de gör för oss alla troende katoliker, vill jag ta det som föredöme i alla andra sammanhang och lära mig att verkligen säga tack. Tack allra mest till Jesus som lär mig vilken underbar hemlighet han har gett oss med sina ord för tjänandet, ”Ni skall vara de andras slav.”
diakon Göran Fäldt
