Det sluttande planet – vad är det?

Det här begreppet används ofta i varnande syfte för att till synes oförargliga händelse inte ska leda fram till något ingen människa skulle önska sig. Från början var det faktiskt en spännande barn- och ungdomsbok av Lemony Snicket (Den slippriga sluttningen, 2004) som berättade historien om oskyldiga barn som befann sig i fångenskap på ett högt berg och som modiga kamrater vill rädda till friheten. Det såg ut som om berget sluttade och att det skulle vara möjligt att ta sig upp utmed sidorna fram till toppen. Men bergssidorna var hala och de unga hjältarna kom bara ett litet stycke upp innan de började halka ner igen.

I dagligt tal används nu begreppet det sluttande planet på ett annat sätt. Är man i frihet och ska fatta beslut om något så kan första steget inte verka så farligt. Men så snart man kommit lite längre i beslutsprocessen börjar man tappa fotfästet och halkar ner i en position man inte önskar och inte heller kan ta sig upp ur. Om någon i dag till exempel skulle argumentera för eutanasi i de fall där en person av fri vilja ber någon att av barmhärtighet – som en sista tjänst – avsluta livet åt honom eller henne, så ser man inte alltid vilka följder argumentet kan få.

Det sluttande planet resonemanget säger då nej och pekar på risken att någon senare i utvecklingen skulle kunna ha rätt att avbryta någons liv i en bedömning att personen skulle betrakta det som en barmhärtig befrielse från bördan att leva vidare, vare sig han eller hon uttryckt något önskemål att få dödshjälp eller inte. Det är alltså inte ”död på begäran”. Har utvecklingen kommit så långt, menar man, finns ingen återvändo. Dödshjälp ingår då som en legaliserad form av vård. I flera länder varnar Kyrkan för vad som håller på att ske. Svårt sjuka får lugnande och döden injiceras.

Den som varnar för en sluttande planet-situation säger alltså tydligt nej till det första steget, att avbryta någons liv på personens begäran. Man säger nej därför att man ser hur allvarliga konsekvenserna kan bli. Viktiga skyddsvallar sköljs bort i en ny etiks tidvatten.

Tyvärr stämmer det att det sluttande planet finns och tillämpas. Vi kan se det i de första stegen av så kallad födelsekontroll. Man frågade kvinnorna: vill ni verkligen ha så många barn? Om inte så kan ni förhindra barn att komma till. ”Ni skall aldrig döda dem men ni skall förhindra dem” (Woman of Valor, Margaret Sanger, Simon & Schuster paperback, 2007, sid 150). Så öppnade man kvinnokliniker som tillhandahöll preventivmedel (före p-pillrets tid på 1960-talet) och satte in dem i kvinnans könsorgan mot en kostnad som sedan blev delvis finansierad genom statliga medel. Striden om födelsekontrollen med ”moderna” metoder har en lång historia som oftast beskrivs som progressiv och emancipatorisk. Den utvecklingen med statliga inblandning är vad S:t Paulus VI också varnar för i encyklikan Humanae vitae (17, Följder av artificiella metoder, 1968). Påven var mycket medveten om vad som skulle kunna hända med den kristna familjesynen och moralen i samhället om staten fick införa olika former av befolkningskontroll. Men utvecklingen hade redan då letts in på ”det sluttande planet”.

När man tagit detta steg har man också invänt mot den naturliga processen i mänsklig sexualitet. Det är mycket allvarligare än man kanske kan tro. Det försämrar människans relation till Gud. Människan börjar ljuga om själva meningen med livet. Man hittar metoder för att inskränka dess naturliga fruktsamhet. Nästa etapp på det sluttande planet kommer när preventivmedlet inte fungerat och kvinnan redan bestämt sig för att inte ha barn eller inte ha fler barn. Kvinnan får stöd att välja abort eller rekommenderas abort.

De gamla kvinnoklinikerna har med tiden genom politiska reformer fått rätt att genomföra riktiga aborter genom förändrad lagstiftning. När man så börjat avsluta fosters liv i moderns inre sexuella och biologiska konstitution, så finns inte längre något lagligt skydd för det ofödda livet. Dess liv ligger i händerna på människors godtycke. Det kan födas, men det kan också inte födas därför att beslutsprocessen har glidit längst ner på det sluttande planet. Det finns inte längre någon återvändo. Det betyder att det som från början såg ut som en enkel och ofarlig utveckling till slut hamnar i en situation som ingen egentligen vill erkänna eller stödja. I slutet av den sluttande trappan tvingas man kalla det som är ont gott.

För att återgå till den så framgångsrika barn-och ungdomsboken, på engelska ”The Slippery Slope” (Lemony Snicket) blir slutsatsen att det inte går att rädda de fångna uppe på det berget genom att klättra upp för de hala bergssidorna. Inte heller kan man bryta mot den gudomliga lagen som säger att livet är en gåva av Gud som vi människor inte kan förfoga självsvåldigt över. Det som börjar med preventivmedlen slutar för både individerna och samhället med död och förtvivlan över olyckliga men lagliga beslut.

Det finns i Sverige organisationer för sexuell upplysning till unga människor. Många är förundrade över att de har så stort inflytande utan att vara statlig myndighet men får stöd av statens socialdepartement. De är inte heller demokratiskt underbyggda och har inte förekommit i partiernas valprogram. Ändå uppfattas de som specialister på sexuell hälsa och på uppfostran av ungdomen. Men de har fel i allt. De har sin historia bland olika banbrytande kvinnliga agitatorer för det som kallas ”kvinnors sexuella hälsa” vilket alltid är en verksamhet som bygger på tillgången till preventivmedel och aborter. I Amerika verkade Margaret Sanger och i Sverige och andra nordiska länder Elise Ottesen-Jensen.

Man måste känna till deras historia för att förstå bakgrunden till den socialpolitik som nu förs i alla sekulariserade moderna samhällen. De hedras ofta för sin framsynthet men om deras engagemang i själva verket leder till en olycklig utveckling för familj och samhälle bör man alltid peka på faran med successiva eftergifter som liknar ”det sluttande planet”.

Som kristna måste vi alltid ta ställning och söka vår väg med Guds hjälp, inte med denna världens hjälp. ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen”, säger Jesus (Joh 17:14). Om vi nu som döpta i Treenigheten undandrar vi oss inte världen utan söker världen för att ge den det världen saknar: Guds vishet och kärlek till allt levande. Ödmjukheten förbjuder oss att tro att det finns en självklar länk mellan oss och Guds sanning. Vi är inte sanningen. Men vi är dess förvaltare och tjänare. Kärleken till Gud är vår arvedel.

                                                                                                          diakon Göran Fäldt