Det ofödda barnens limbo

Jesus lär ju i det nattliga samtalet med Nikodemos (Joh 3:3-5) att ingen kan se Gud utan att ha blivit döpt i Ande och vatten. Ordagrant säger Han: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike”. I den slutliga utsändningen av apostlarna innan Jesus lämnar dem, säger Han: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (Matt 28:19-20).  

Under Kyrkans hela långa och universella historia har dopet i Ande och vatten varit den kristna missionens viktigaste handling efter att evangeliet förkunnats för nya folk och människor. Människan har i stigande grad, alltefter som hon får leva och växa upp, ansvar för sina handlingar. Skuld och oskuld blir tydligare för henne i ökande grad.

Hennes samvete upplyser henne om vad som är gott och vad som är ont och med Guds nåds hjälp kan hon rädda sig själv genom att välja det goda och avvisa det onda.

Hur blir det då med de barn som dör i moderlivet av ingens fel? Kommer de som icke döpta till himlen? Kyrkan talar om ett gränsområde mellan himmel och helvete som kallas limbo. Men begreppet finns inte kvar i Kyrkans katekes. Kyrkans präster och hierarki säger idag att inget barn, som inte själv kunnat begå synd, kan fördömas på grund av förfädernas synder, alltså arvsynden, och att begreppet limbo, som beskriver ett tillstånd som varken är himmel eller helvete inte finns för de odöpta barnen som dött innan de föddes eller som dog nyfödda.

Kyrkan betonar tron på varje mänskligt livs helighet och värdighet som personer som bär avbilden av Gud i sin eviga själ, döpta eller icke döpta. I tron på Guds allmakt och vishet anbefaller vi som kristna alltid de odöpta oskyldiga barnen åt Gud och litar på Honom. Värdigheten hos ett barn kommer med skapelsen, alltså från det första skälvande ögonblicket av dess liv. Gud är närvarande i sin kärlek vid varje tillkomst av nytt mänskligt liv. Det ger alla föräldrar tröst i sorgen att ha förlorat ett barn under havandeskapet. Kan vi döper vi barnet, om det inte är möjligt, ber vi och överlåter allt i Guds händer.

Barnadödligheten som förr var så vanlig är i vår tid ovanlig tack vare den hygieniska standarden och den medicinska vården. Men tyvärr är barns död vanligare än gamla tiders barnadödlighet genom abort i vår annars så upplysta tid.  

Kung Salomos visa dom i Bibeln 1 Konungaboken 3:3-28; 4: 29-34.

Människans värdighet och rätt till liv och kärlek kommer omedelbart i livets första stund. Barnet betraktas som person från första ögonblicket. Det är vår fasta, kristna och katolska ståndpunkt. Från den kan vi inte vika tack vare vårt av evangeliets lag upplysta samvete.

Abortlagarna säger inte detta. De säger att barnet får status som person när det har kommit ut och blivit fött. Dessförinnan är barnet en del av kvinnans kropp och kvinnan kan bestämma om hon vill fullfölja graviditeten eller avbryta den. Det är därför det på landstingsnivå kallas vård. Det måste emellertid bli uppenbart för vem som helst att det inte är barnets vård det handlar om, utan kvinnans, närmare  bestämt, hennes sexuella hälsa. Det betyder att bland det sjukaste en kvinna kan bli, är att bli gravid.

Lagen är alltså likgiltig för barnets värdighet före födseln. Man kan ostraffat beröva barnet livet innan det föds, men berövar man det livet efter födseln, är det mord. Det är inte en ”hårfin” skillnad. Det är en avgrundsdjup skillnad!

Det är den moderna tidens limbo för det ofödda livet. Det kan leva eller det kan dö. Om barnet dör genom missfall är det inte person enligt lagen, dör det genom abort är det inte heller person. Om det föds och dör är det person och får personnummer enligt lag i Sverige. Om det inte föds finns det inte, enligt lagen. Om det lever och dör som född får det sin värdighet bekräftad och familjen kan sörja en död. Om det dödas efter födseln, är det mord.

Abortlagarna i hela världen har alltså skapat ett nytt begrepp för limbo, det som Kyrkan inte längre tror finns. Abortlagarna har skapat ett rättsvidrigt medicinskt dilemma. En kvinna hade bestämt sig för sen abort. Läkaren såg att barnet skulle födas för tidigt och att det kanske inte skulle överleva. Läkaren gjorde allt som var möjligt och räddade barnets liv. Eftersom abort var bestämd dömdes läkaren för tjänstefel och förlorade sin anställning. Hovrätten uttalade att barnet skulle ha aborterats, även om det var livsdugligt.

Aborträtten går före livrätten. Läkaren kunde senare rentvås och återfå sin tjänst men var förkrossad av andra läkares fördömanden och en hög jurists ogillande av att i trohet mot sin etik som läkare skyddat livet och kämpat för det.

                                                                                                       diakon Göran Fäldt