Den ”svenska” senfärdigheten

Den ”svenska” senfärdigheten

Turerna kring de politiska besluten i Sverige under pandemin 2020 – 2021, och den internationella uppmärksamhet de fått, kommer en dag få sin historia objektivt beskriven.  I dagarna har den svenska regeringen kungjort en femstegsplan för återgång till mer normala förhållanden i det publika livet som fortfarande hotas av Covid-19. Den kommer att nagelfaras både nationellt och internationellt.

Pandemin har satt fingret på trögheten och de försiktiga undanflykterna i offentliga uttalanden som alltid förefaller karaktärisera Sverige. Man vill så långt det går invänta konsensus och undvika konflikter.

När man tvingas till beslut blir de ändå till slut nästan så intetsägande eller motsägelsefulla att det inte går att utkräva något ansvar av beslutsfattarna. De skyddas av själva trögheten i systemet. Man ser till att felen alltid kan skyllas på andra eller att man helt enkelt inte ”såg problemen komma”. Myndighetspersoner är i det närmaste ouppsägbara. Misshagliga personer däremot, neutraliseras och upphör i själva verket att existera. Vad beror det på?

Konflikträdslan är reell.

Några exempel på politiska områden som skyddas av den ”svenska senfärdigheten” är pandemin, invandringen, det fria skolvalet, kärnkraftssäkerheten,
Estoniakatastrofen.

I alla samhällen finns det två system för auktoritet, den civila och den religiösa, eller om man så vill, staten och Kyrkan, tvånget och friheten.  

Kristus Konungen Den enda sanna auktoriteten
            Kristus Konungen, Den enda sanna auktoriteten
                                           (bild, google)

 

Om de två systemen existerar sida vid sida och exkluderande varandra, kommer man i vissa situationer inte veta vad man ska göra eftersom man inte kan veta vilken auktoritet som har rätt. Trögheten blir universellt närvarande. Konflikträdslan blir påtaglig.

Konkurrerande system för auktoritet förhindras.

För att kunna fatta effektiva beslut på högre nivå måste alltså den ena sidan, eller det ena systemet, för auktoriteten absorbera det andra. I vår tids Sverige ska begreppet Kyrka underordnas samhället eller upphöra att finnas till i sin egentliga roll. Hur kan det bli så?

Det sker genom infiltration eller yttre kontroll. Rätt person utses att förverkliga systemet. Alla handplockas för ett högre syfte. Den officielle blir också angivaren, förrädaren. Ett inre, självgående kontrollsystem gör tydliga regler och plikter föråldrade.

Ett nationellt trauma – ”locket på!”

När sanningen om Estoniakatastrofen blivit ett allvarligt nationellt problem utlyste den nationella kyrkan på uppdrag av staten ”gravfrid” över det sjukna fartyget och alla de tragiskt omkomna människorna som fanns ombord. Fartyget med sina begravda kunde inte längre beröras och de avlidna kunde inte hämtas upp ur djupet. Det är en oerhört tung sorg för de anhöriga som mist sina kära. Varför beslöt man så?

Kung Magnus Eriksson
                                           Kung Magnus Eriksson (bild, Populär historia)

 

”Gravfrid” är ett typiskt religiöst, kristet begrepp, liksom kvinnofriden i Magnus Eriksons landslag.  När det sedan blir politiskt ohållbart att inte tillåta dykningar kring det sjunkna fartyget Estonia, beslutar staten genom regeringen att temporärt häva gravfriden. Staten har absorberat religionens auktoritet. Först då kan man skrida till handling.

På Magnus Eriksons tid fanns Kyrkan och hennes budskap som en levande uppmaning till det hedniska samhället att respektera de mänskliga värdena. Om djävulen förledde de kristna – och deras ledare – kom kritiken från helgonen, från den heliga Birgitta av Vadstena, bland andra. Det fanns en levande dialog mellan samhälle och Kyrka.

 Djävulens grovjobb - att undergräva sann auktoritet.

Faran för friheten i samhället och valfriheten för medborgarna är enhetssamhället som äger båda systemen för auktoritet. Den omedelbara fördelen är att alla vet vad man ska göra, även om det är fel. Makten över tankarna och åsikterna i en befolkning är större än vad vi tror.

Denna typ av diktatur eller despotism finns överallt i samhället och i alla gemenskaper. Det leder till kontrollsamhällen och sekterism. Ingen vill ha sådana samhällen och ingen vill leva i sekter - om man inte är tvungen. Är man tvungen och ger upp friheten, förstärker man diktaturen.

Kejsarens mynt
                                     Kejsarens mynt (foto Pintarest)

 

Balans mellan tvång och frihet.

Det är alltså av avgörande betydelse för alla samhällen och gemenskaper att det finns en balans mellan den civila och religiösa auktoriteten. Det måste med andra ord finnas en balans mellan tvång och frihet, sanningen och ansvaret, mellan religiös sanning och statliga regelverk. Jesus Kristus förklarar ekvationens bärkraft: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Mk 12:17).

Det viktiga maktinnehavet.

”Senfärdigheten” i Sverige beror på maktens insikter om motstånd mot systemet i enhetssamhället, antingen i form av opposition genom politiska partier eller genom kyrkligt, religiöst inflytande. Makten behandlar religionen som om den inte fanns. Den nämns därför inte explicit.

Ser vi nu till regeringens femstegsplan för lättnader av restriktioner vid publika samlingar är det symptomatiskt att samlingar inom kyrkor och samfund inte nämns. Ändå hålls de i band. En mässa kan vara beskriven i termen ”inomhusarrangemang”.

Deltagartaket är fortfarande åtta (8) men kan höjas till femtio (50) om det finns anvisade sittplatser. Biografer och konsertsalar har numrerade platser. Kyrkorna har det inte. Uppsala domkyrka i all sin storhet kan alltså inte ha fler än åtta (8) till gudstjänsterna utan att först numrera platserna.

Den ”enda” auktoriteten.

Hela femstegsplanen är ett verk av den enda auktoriteten som har existensberättigande, staten och regeringen. Så länge det är så kan beslut fattas och efterlevas. Det är definitionen på diktatur.

                                                                                                                     diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.