Den gamla fina svenska stilen
Är den på väg tillbaka – den gamla fina svenska stilen? Att hälsa på folk man bara känner igen, eller inte ens det, med den där lilla nicken med huvudet, inte så mycket som en bugning, men en nick och ett vänligt litet leende – är det på väg tillbaka?
Den halvt lyfta handen till hälsning, utan krav på motprestation. Den halva vinken, inte mer, men en diskret hälsning. Vem du än är, hej! Jag hälsar dig, främling!
Den gamla fina svenska stilen… är det nostalgi? Nej, den går längre tillbaka än så, långt tillbaka i den svenska historien. Min farbror och gudfar som tog med mig på vandring i fjällen, på de upptrampade stigarna där man gick ur vägen för varandra, där skulle man alltid hälsa på den man mötte.
Nu kommer du ihåg det, lille pojk. Du hälsar alltid, förstår du. Du nickar lite grann och tittar upp för du är ju ännu kort i växten. Och så ler du vänligt, så här! Känns det rätt och bra?
Och är det på avstånd, då höjer du handen lite lätt, en halv vinkning och så tittar du ditåt och ler!
Den gamla fina svenska stilen – är den på väg tillbaka? Den kräver inget, den väntar sig inte mycket, men den finns där sedan gammalt.
Huvudet, handen, blicken och munnen – i flykten men en gammal stil som fyller ut tomrummet i det korta mötet med andra och släpper ut själen ur sin lilla bubbla!
diakon Göran Fäldt