Den gamla fina amerikanska stilen – finns den?

I Nordamerika finns märkligt nog den gamla umgängesstilen kvar som ett underliggande religiöst socialt beteende sedan den vita anglo-saxiska och puritanska koloniseringen på 1600-talet. Det finns hos dessa pionjärer en gemensam grundläggande respekt för varje människas värdighet och rätt att förverkliga sig själva i frihet.

Den är naturligtvis bibliskt grundad och buret i det praktiska livet av kristendomen. Den katolska kyrkan låter ofta tala om sig i media och har idag stora resurser men är ändå bara en mindre del av den nordamerikanska kristendomen. Skolor, sjukhus och universitet har i allmänhet högt anseende i USA. Den katolska kyrkan i Nordamerika har fått sina helgon, både infödda och invandrade, som t.ex. Kateri Tekakwitha på 1600-talet, prästerna Isaac Jouges, Johan Brébeuf, Charles Garnier, Antonius Daniel, Gabriel Lallemant, Noel Chabanel, Johan de Lalande, René Goupil samma århundrade, och jesuitfader Rupert Mayer som gjorde stora insatser för invandrade katoliker under 1900-taler och vägrade underkasta sig Hitler.

Det är en viktig skillnad mellan protestantisk mission och katolsk i Amerika på grund av de katolska missionärernas apostoliska prästadöme och celibatära liv. Franska missionärer i Kanada och söderut i Amerika predikade evangeliet och döpte bland Irokeserna och Huronindianerna. Nio präster torterades till döds i närheten av nuvarande New York åren 1642-1649. De helgonförklarades av Pius XI år 1930.  

Kateri Tekakwitha (1656-1680) är den första nordamerikanska indian som helgonförklarats. Hennes mor hade döpts utanför Quebec i Kanada men gifts bort till en Mohawk hövding. Hon födde två barn i äktenskapet. I familjen var det bara Kateri som överlevde men som efter katekesundervisning döptes på Påskdagen 1676.   

De protestantiska pastorerna var i allmänhet gifta med familj att försörja. Cotton Maher från Boston, Massachusetts, skrev förutom predikningar också mycket andlig lyrik och forskade i tidens medicin. Han var också involverad i identifiering och fördömande av ”häxor” i Salem, som Nathaniel Hawthorne skrivit om i den berömda romanen ”The Scarlet Letter” (1847).

På drygt 10 miljoner kvadratkilometer lever idag i USA en befolkning på kanske 300 miljoner invånare medan Europa på drygt 10 miljoner kvadratkilometer är hem för kanske 800 miljoner invånare. Sverige har en yta av 450 000 kvadratkilometer och en befolkning på 10 miljoner invånare.   

En hel kontinent, något större än Europa med östra gränsen vid Uralbergen, har historiskt tagit emot väldiga strömmar av invandrare som präglades av nybyggarandan i en växande expansion från östra Nordamerika till västra Nordamerika, alltså från Atlanten till Stilla havet över Klippiga bergen. På vägen kuvades på olika sätt en ursprungsbefolkning som levt tusentalsår på oändliga vidder och i rika skogar med rika möjligheter att utvecklas.

Det är den ena mörka sidan av Förenta Staterna. Den andra är slaveriet och rassegregationen. De två inbördeskrigen i amerikansk historia är naturligtvis sociala katastrofer som vilka andra krig som helst i gamla Europa. Det första med England i ”The Boston Teaparty” (1773) slutade i stor blodutgjutelse.  Det ledde till självständighet för de amerikanska kolonierna men var nära att överföra monarkin i den brittiska traditionen om inte den förste amerikanske presidenten George Washington vägrat att låta sig utropas till kung.

Det andra stora kriget var mellan sydstaterna och nordstaterna (1861-1865). De var krig i vanliga mening och destruktiva i vanlig materiell och andlig mening. Men slaveriet, segregationen, människoföraktet är också ett slags krig, lika förfärande om inte värre eftersom dessa gärningar inte drivs fram genom yttre oundvikligt våld.

Unionen mellan de olika staterna räddades och slaveriet avskaffades efter Abraham Lincolns kampanj. När röken från striderna lagt sig blottades andra sociala problem. Det som inte kunde avskaffas var rasismen och segregationen som än i dag finns inbäddade i den amerikanska myllan. Var finns då den gamla fina amerikanska stilen – var finner vi den?

Vad som efter självständighetsförklaringen 4 juli 1776 inrättades var ett statsskick byggt på konstitutionell maktfördelning enligt Charles de Montesquieus ”Om lagarnas anda” (1748, på svenska 1943). England hade sitt parlament med en historia från 1200-talet i ett Underhus och ett Överhus (”House of Commons” och ”House of Lords”), medan Förenta staterna lagstiftade om ett ”House of Representatives” och en ”Senate” som tillsammans utgör den lagstiftande församlingen ”Congress” (också Sverige hade ett tvåkammarsystem fram till dagens Riksdag).  

Frågan är alltså om man i detta historiska virrvarr av inflytanden från både tiden för koloniseringen med förtrycket av ursprungsbefolkningen och i tiden för historiens största invandring kan finna något som skulle kunna kallas ”den gamla fina amerikanska stilen”? 

Kanske man kan gå till de speciella omständigheter som var ofrånkomliga i början av nationens liv. Det fanns möjligheter men också risker. Är man bara född i USA kan man alltid bli president genom val. Man måste inte ha rika föräldrar eller äga stora fastigheter. USA skiljer sig från Europa genom att vara en meritokrati och inte en aristokrati där man ärver sin ställning i samhället. Kanske får man gå till den totala friheten att bygga upp kapital genom affärer. Kanske bör man gå till en allmänt förekommande inställningen att använda naturen för att berika sig själv utan att ta alltför stor hänsyn till konsekvenserna?

Alla är välkomna att ta för sig och lyckas. Det kan vara förklaringen till den ofta överdrivna hjärtligheten och mottagandet. Det är ett emotionellt sätt att umgås – åtminstone i början av bekantskapen. Det är mycket värme och mycket fråga om att ställa upp så länge infasningsperioden pågår. Sedan släpper kontakten och segregationsmönstret slår till. Var och en i sin sociala gruppering, var och en på sin plats enligt den socioekonomiska profilen. Det gör att människor i USA flyttar oftare, byter jobb oftare och får nya ”vänner” oftare.

Därför hör nog ”den ganska överdrivna hjärtligheten” till den gamla fina amerikanska stilen. Allt man gör ska kunna värderas i pengar på något sätt. All aktivitet ska egentligen generera pengar, mer pengar, inte lagom med pengar, utan mycket pengar. Hela denna process hålls på kokpunkten genom den emotionella hjärtligheten.

Den andra gamla fina amerikanske stilen – som ju hela tiden exporteras till mindre framgångsrika fondsamlar kulturer – är det absolut hänsynslösa maktspelet som syns tydligas i Vita Huset i Washington, presidentens stora scen.

Människor rekryteras, utnyttjas, upphöjs och sparkas när de förbrukats. Den en gång så hjärtliga vänligheten finns inte längre. Någon har slutat generera pengar eller tjänster och behövs inte längre. Andra får komma in i värmen – en tid – tills presidenten flyttar på personen som en schackspelare som med ”lätt hand” flyttar sina pjäser.  Det är kanske just den historiska nybyggarandan, och rädslan för det okända i framtiden, som skapat den ”gamla fina amerikanska stilen”. Makten först, målet främst – medlen sist.

Nybyggarandan förde människor samman på ett sätt som skilde sig från de sociala mönstren i det gamla Europa. De förde med sig sina nedärvda mönster som satte avtryck i kulturerna som bredde ut sig på indianstammarnas marker, brittiskt protestantiskt i norr och franskt katolskt i söder. Det nya landet delade sig snart i en sydstatsdel i huvudsak inriktad på bomull, spannmål och boskapsskötsel – med det tunga arvet av slaveriet – och nordstatsdelen inriktad på industri. Det är de stora amerikanska författarnas romaner och noveller som bättre än sociologin vittnar om människors förhållande till varandra i de olika delarna av denna nordliga del av den Nya Världen, upptäckt av Christopher Columbus i slutet av 1400-talet.

Frågan om ”den gamla fina amerikanska stilen” kan av dessa skäl aldrig besvaras enhetligt. Men den finns. Det finns alltid en gammal fin stil.  Det förblir alltid en fråga om mångfald i enhet.

”E pluribus unum” är det logiska mottot för det stora landet Förenta Staterna av Amerika. Det gällde folken. Tänkte man då möjligen på gamla fina stilar?

                                                                                                                diakon Göran Fäldt