De förlorade barnen är också heliga personer
Det stämmer väl överens med den individualistiska kultur vi lever i att alla former av religiös tro accepteras utom den sanna kristna och katolska tron. Man kan höra de märkligaste uppfattningar om livet efter döden – som till exempel att de små sparvarna som dyker upp utanför köksfönstret är avlidna familjemedlemmar eller vänner eller släktingar som kommer på besök. Men talar vi om Alla Helgon, som genom Jesus Kristus vunnit segern över synden och döden och får sin lön av Gud i paradiset, då accepterar man det inte. Man menar att ”evolutionen” inte kunnat hitta på något sådant som det eviga livet och själens odödlighet.
När vi nu närmar oss Alla Helgons dag och Alla själars dag i november månads början och alldeles i slutet av kyrkoåret, tycker jag att man ska minnas alla människor som personer med en immateriell själ. Det är inte ”evolutionen” som gett oss den, utan Gud som i skapelseakten låtit de mänskliga föräldrarna samverka med Honom.
När man går till kyrkogården för att minnas de bortgångna och be om deras eviga vila hos Gud, får vi inte glömma de barn som förlorats genom missfall eller de barn som berövats livet genom abort. Mödrar som förlorat barn känner sig alltid förenade med dem.
Tron säger oss att ett kärlekens band uppstår mellan en mor och hennes barn från den första skälvande stunden av det nya barnets liv. Det är själarnas förening som gör kärleken möjlig och vacker också efter ett barns död.
Ett barns själ har en relation till framför allt sin mors själ så att barnet inte kan vara för alltid övergivet eller ensamt. Också ett förlorat barn är en person med en värdighet av likhet med Gud. Själen är inte biologisk eller fysisk utan andlig. Därför ska man inte göra sig en annan bild av vad personen är genom att se den som en enhet av kromosomer och DNA. Ser man själen så är den biologisk och fysisk men också begränsad till sin jordiska existens.
Den ”naturvetenskapliga” synen på personen utesluter det eviga livet och själens odödlighet. ”Evolutionen” kan möjligen uppfinna en övergång till en annan fysisk varelse – som sparven som kommer ”på besök” utanför köksfönstret. Den ateistiska människan ”tror” på en icke person, en spekulativ serie biologiska händelser, utan evigt liv hos Gud som är Skapare och Fader till allt levande genom sin egen Son, som vi kan lära känna i Jesus Kristus.
Vi är alla förenade med våra bortgångna föräldrar eller avlidna barn genom själarnas gemenskap i kärlek. Det är inte så att vi bär varandras DNA och har del i varandra genom cellernas struktur. Var och en av oss är unik och har en unik och avgränsad personlighet i ande och materia. Det vi är, är givet av Gud och inte av en materiell ”evolution”. När vi firar Alla Helgon och Alla Själar tackar vi Gud och tillber. Det är den sanna religionen. Vi tillber i ande och sanning. Det är inte en individualistisk föreställning utan en uppenbarelse av en övernaturlig verklighet.
diakon Göran Fäldt
