Dagens politiker talar mot samvetets röst
För några år sedan ville jag i Jönköpings-Posten debattera den då ganska nya frågan om ”hemaborter”. Samtliga gynekologer på Ryhovs sjukhus försäkrade läsarna i sin tur att deras positiva syn på hemaborter inte var motiverad av arbetsbelastning på förlossningsavdelningen. Jag replikerade med att ta upp frågan om hur denna för gravida unga förmodligen snabba lösning skulle komma att påverka synen på det ofödda livet. Det är nu ett par år sedan. Tiden har kommit ikapp os och fram till att den då känsliga frågan nu får sin lösning då ”hemaborterna” ska skrivas in i en uppdaterade abortlag. Den visar att inställningen till aborterna står fast och att lagen främst ska se till den gravidas beslut.
Den nya abortlagen kommer att förklaras för elever i högstadium och gymnasium. Ett meddelande från Socialministern har nu blivit offentlig. Hemaborter skrivs in i den nya lagen eftersom medicinska aborter redan är en verklighet. Observeras bör att utredningen talar om abortpillret som läkemedel. Vem är i så fall sjuk? Vad är i så fall sjukt?
Vad säger utredningen idag?
'Den svenska abortlagstiftningen infördes 1975 och utredningen syftar till att anpassa lagen efter den medicinska utveckling som har skett. I dag lämnar den särskilde utredaren Inga-Maj Andersson över slutbetänkandet till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD).
Utredningen föreslår att det nuvarande kravet på att en abort ska utföras på en vårdinrättning ska utgå. Vid medicinska aborter måste den abortsökande i dag ta det första läkemedlet på en vårdinrättning, i framtiden ska det finnas möjlighet att göra detta hemma, anser utredarna. Samtidigt ska den abortsökande även fortsättningsvis vända sig till en verksamhet som bedriver abortvård.
Vidare föreslår utredningen att rätten att göra abort till och med graviditetsvecka 18 tydligt skrivs in i lagen. Man vill också se ett stärkt ansvar för barnmorskor, där barnmorskor ska få skriva ut abortläkemedel, i stället för endast läkare som i dag.
– Vi bedömer att det är både läkare och barnmorskor som besitter den kompetensen. Det är mycket som talar för att det vore lämpligt. Vi tycker att det ska utredas både juridiskt och medicinskt, säger Inga-Maj Andersson vid en pressträff.
Man vill också modernisera språket i lagen – bland annat att ändra ordet kvinna till ”den som är gravid”.
– I dag finns det ju möjlighet för den som är juridiskt man att bli gravid och ska därmed ha rätt till abort. Det här påverkar inte rätten till abort för kvinnor negativt, det är fortsatt en kvinnorättsfråga, säger utredare Inga-Maj Andersson. (Pressmeddelande 2025-02-04)
Hur är situationen idag?
Det förefaller mig än tydligare i dag än för några år sedan att ”Den starka åsikten och rätten i vår tids ödesfråga”. Noteras också att ordet "kvinna" ersätts med "den som är gravid" vilket innebär att också en transperson inte utesluts från vad staten kallar "abortvård". Vad är det sedan som hindrar att läkarassisterat självmord skrivs om som "vård i livets slutskede" eller "dödsvård".
Stackars arma politiker som mot samvetet tvingas godkänna sådana lagar" "Efter oss syndafloden"!
Formulärets överkant
Min replik till dem som kritiserat mitt debattinlägg i lokaltidningen återger jag gärna idag i februari 2025:
”De 18 aktiva på Kvinnokliniken på Ryhov som replikerat på min debattartikel ”Hemaborterna säger något om vår tid och vårt samhälle” försvarar aborterna som en ”stark rätt” i vårdsamhället. Det hänvisas bland annat till vad som är reglerat i lag i Sverige sedan 2013, vilket i sin tur hänvisar till skrivningar vid Förenta Nationernas världskonferenser i Kairo 1994 och Peking 1995 där det fastslogs att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (förkortat SRHR) är grundläggande för mänskliga rättigheter. Så långt har man naturligtvis rätt men att något är grundläggande för mänskliga rättigheter är inte samma sak som att en abort är en mänsklig rättighet enligt FN: s deklaration om vad som ska kallas mänskliga rättigheter. Den här skillnaden är inte helt tillfredsställande för stora abortförespråkande organisationer som därför ett antal gånger manifesterat sina krav i demonstrationer utanför FN högkvarteret i New York. Den ”starka rätten” måste bli ”starkare”. Det ofta framförda kravet är i själva verket en ”stark åsikt” men inte en ”rätt” i praktiken.
Att det i slutändan inte kan bli en ”mänsklig rätt” för kvinnan att bestämma över sin kropp och sin graviditet beror på att det blivande barnet också måste tillerkännas ”rätt till liv” som blivande mänsklig person. Även om nu möjligheten till medicinsk abort i hemmet (förutom den kliniska på kvinnokliniken på Ryhov) inte har med arbetsbelastningen inom vården, som jag antagligen felaktigt föreställde mig, så är min huvudpoäng den att beslutet att själv hemma avbryta en förmodad graviditet ytterligare sänker respekten för det ofödda livet. Lagar påverkar nämligen attityder. Det finns väl ingen levande normalt utbildad person som skulle förneka att vi alla har börjat vårt liv på samma sätt och utvecklats till levande varelser. Att få födas eller inte födas är alltså alltid en stor moralisk fråga. Etiken är inte enkel och besluten har konsekvenser. Man måste försöka förstå vad som händer i hela processen. Aborterna enligt lag undergräver med tiden förståelsen av livet som en unik händelse som inte kan köpas för pengar eller produceras. Märkligt nog är det en uppfattning som bemöts med orimligt starkt motstånd. Det kan man bara förvånas över.
Att kalla aborten ”en stark rätt” för kvinnan, som kvinnokliniken gör, är i samma utsträckning en ”reglerad dom” över det konceptuerade mänskliga livet. Det är på den punkten till och med lagstiftningen är blind för värdigheten hos det spirande livet. Man kan tycka att samhället får kosta på sig denna ”starka rätt” av pragmatiska skäl. Det är ju det man också gör och känner sig trygg med. Men frågan är om den sedan länge propagerade ”starka” uppfattningen kommer att bestå för alltid. Finns det tecken på att positionerna är på väg att glida iväg åt ett nytt håll?
Kvinnokliniken på Ryhov visar ingen oro för en sådan förändring. ”I Sverige dör i princip ingen kvinna i samband med en legal abort, vare sig på sjukhus eller i hemmet”, noterar man. Socialstyrelsens statistik ligger till grund för påståendet men analyseras den? En annan fråga är om patientjournalerna måste ta upp abort. Det har funnits ett sådant politiskt önskemål som inte uppfyllts. Motiven för en sådan obligatorisk registrering har varit dels att abort då tydligare skulle ses som en normal vårdfråga och att statistiken skulle vara nytta för framtida forskning, dels att risken för skuldkänslor avsevärt skulle minska. Att kvinnorna ska känna sig så bekväma som möjligt med sina beslut är en prioriterad uppgift för personalen, framgår ju också tydligt i undertecknarnas replik i JP debatt.
De flesta idag tror nog att den fria abortlagstiftningen, som hade en ideologiskt dramatisk förhistoria i det sena 1930-talet, har kommit för att stanna. Men är det så säkert egentligen? Det finns tendenser som förändrar tidigare fasta positioner. För många är det oroväckande, för andra hoppingivande. NATO anslutningen är ett slags test på förändringsklimatet. Med den nu genom en läcka kända inställningen bland de nio domarna i USA:s Högsta domstol till nuvarande federala abortlagstiftningen från 1973, kommer samma lag med största sannolikhet att underkännas som federal lag. Stora återverkningar i samtliga nordamerikanska stater är nu att vänta. Ingenting är sagt om vad som ska komma i stället eftersom det förutsätter en debatt i kongressen och ett nytt beslut för hela USA.
Frågan är samtidigt ofrånkomlig om en återgång till en förhållandevis restriktiv abortlagstiftning i USA kan påverka abortinställningen i EU och i Sverige. Det var därför jag skrev mitt debattinlägg om hemaborterna.
Min slutsats i början av februari 2025 är att samvetsfriheten ytterligare begränsas genom ”statens” fasta ståndpunkt som främjar dödandet av ofött liv. Politikerna kan inte längre stå emot utan ”måste” gå vidare på de starka åsikterna som finns men som är avpersonaliserade så att ingen behöver ta ansvar för ett av historiens allvarligaste misstag.
diakon Göran Fäldt
