Brott och straff - domen är också upprättelsen
Svenskt rättsväsende står inför en omfattande politisk och juridisk genomlysning och nödvändig reform. Regeringens uppdrag till utredaren, riksåklagaren Petra Lundh, är inte att förbereda för en ny brottsbalk utan att särskilt titta på straffskalorna så att de ”återspeglar brottets allvar”, som det påpekas i en ledare i Svenska Dagbladet 20 juli i år. Det som i ledaren framförs som särskilt viktigt men problematiskt är straffskalorna för sexualbrotten. Här menar antagligen ledarskribenten att straffen ska kunna ”fungera som upprättelse” för den drabbade.
Det är förmodligen en uppfattning som delas av många att förhållandet mellan brott och straff är en rättvisefråga. Erkänner den åtalade sin skuld är straffet inte kränkande utan rättvist. Den åtalade har också ett behov av att försonas med sig själv genom straffet. Raskalnikov i Dostojevskiis roman ”Brott och straff” går länge fri men anmäler sig till slut själv som skyldig till dubbelmord och blir dömd till långvarig fångenskap i Sibirien.
Om den åtalade nekar till brottet men döms och straffas är domen ur samhällets sida rättvist men ur den åtalades sida kränkande. Problemet med sexualbrotten är bevisfrågan och vittnesmålen. Skadan kan konstateras och behovet av upprättelse ofta livsavgörande. Men är det så säkert att ett högre straff innebär upprättad självsyn och omgivningens fulla förståelse? Uppkommer en ny skuld, eller känsla av skuld, för den drabbade, om bevisläget varit ovisst?
Problemet med att se straffet, eller straffen, som en ”form av upprättelse” är att domen inte i sig själv ses som upprättelse. Det innebär att kraven på straffen vägs in i rättegången och bidrar till rättviseaspekten. Jag tror att det är en farlig väg. Den öppnar vägen för sårade människors behov av hämnd. Att en sådan hämnd också kan legitimeras framgår bland annat i den nordamerikanska rätten för anhöriga att bakom glasrutor se den dömde avrättas.
Om man inte, som jag, tycker att straffen ska vara upprättande, måste domen vara det. Jag tycker att det hör till rättssamhällets grund att domstolens dom är bärare av samhällets auktoritet att avkunna dom. Dom måste bygga på lag. Den åtalade frikänns eller döms. Däri ligger rättvisan på det mänskliga och samhälleliga planet. Straffskalorna bör ”återspegla brottets allvar” men inte samtidigt vara ett mått för upprättelse, inte för den dömde och inte för anhöriga. Domen ska utesluta varje behov av hämnd. Den ska vara tydlig och möjlig att förstå för allmänheten. Straffskalorna ska ses som samhällets egen terapi för sin egen skull och för samhällets behov av skydd mot allvarliga brott.
Det hör till den engelska rättegångstraditionen att domaren inte bara avkunnar dom utan också uttalar sitt personliga fördömande av brottet och uttalar sin avsky för den skyldiges onda avsikt. Det är i sig en förstärkning av domens funktion som upprättelse.
Något motsvarande kommer vi troligen aldrig få höra i svenska domstolar. Desto viktigare är det att betona att straffet är konsekvenserna av domen, men inte själva upprättelsen.
diakon Göran Fäldt
