Brott, dom och straff – igen!
Den svenska brottsbalken ska ses över efter en utredningstid och prioritera straffskalorna. Riksdagen förväntas fatta beslut så snart det är möjligt med tanke på den allmänna utvecklingen i landet med ökad kriminalitet. Problemet med att se straffet, eller straffen, som en ”form av upprättelse”, är att domen inte i sig själv ses som upprättelse. Det innebär att kraven på straffen vägs in i rättegången och bidrar till rättviseaspekten. Jag tror att det är en farlig väg och skrev i en tidigare blogg:
”Den öppnar vägen för sårade människors behov av hämnd. Att en sådan hämnd också kan legitimeras framgår bland annat i den nordamerikanska rättigheten för anhöriga att, om de önskar det, bakom glasrutor se den dömde avrättas”.
Varje objektivt ond handling skall dömas i domstol av en domare efter föredragningar av åklagare och försvarsadvokat. Det måste göras klart om handlingen är avsiktlig eller inte och om förövaren förstår sin gärning eller inte. Historien känner till massmördare, seriemördare och mördare i enstaka fall. Brottets karaktär måste alltid fastställas. Man måste förstå att synen på brottets karaktär inte är fast eller statisk. Ett exempel är aborterna i Frankrike före friabortlagen. Varje abort fördömdes men kvinnan som begärt aborten bötfälldes bara med det symboliska straffet av 1 franc. När friabortlag infördes innebar det att aborten inte fördömdes som avsiktlig ond gärning. Ingen hade skuld, ingen bestraffades. En total omvälvning av rättsliga värden kom till stånd i hela västvärlden på ett tiotal år. Den onda gärningen, dödandet av oskyldiga levande varelser, hade blivit en social rättighet. I förlängningen kan man också konstatera att hädelse av Gud och Guds bud inte längre fördömdes utan tilläts med lagens skydd. En följd av detta är att koranen kan brännas offentligt eller trampas på inför folk.
En återgång till domens företräde framför straffet är också påve Franciskus uppmaningar att överallt i världen avskaffa dödsstraffet. Domen i sig är upprättelsen. Inte straffet.
Införandet av den fria aborträtten var dock redan från början splittrande i samhällena. Jurister protesterade, läkare vägrade. Sedan dess har ”synen” på aborten förändrats. Nu är det invändningarna mot aborten som fördöms men inte i domstol, utan i allmänna opinionen.
I USA kan man sedan en tid i de flesta delstater få ut aborterande hormonpiller från apotek. Pillret säljs som läkemedel och kan vara receptfritt. Samhällsmyndigheten har godkänt. Den onda gärningen kan alltså, utan domstol, frias och stödjas i den allmänna opinionen.
Det är ändå viktigt att protestera. Bishop Robert Barron av Winona-Rochester, Minnesota, USA, har i starka ordalag, enligt en artikel av Peter Pinedo i National Catholic Register i juli 2023, fördömt FDA:s (Nordamerikanska läkemedelsverket) godkännande av det första receptfria tablettpreventivmedlet, ”Opill”. Han gjorde det i ett kort men starkt uttalande publicerat i juli, i den nordamerikanska katolska biskopskonferensens namn.
Biskop Barron fördömer alltså, men uttalar inte något straff. Det som för människor måste vara viktigt att veta är om gärningen att använda aborterande preparat i tablettform är en ond gärning eller inte. Biskopen har fördömt det nordamerikanska läkemedelsverkets beslut att tillåta försäljning av det aborterande pillret. Fördömandet är viktigt, men straffen behövs inte för rättsprincipens upprätthållande.
En annan debattör har i ledande dagspress framfört en diskutabel uppfattning om straffets karaktär och betydelse. Debattören menar att ”straffet i en rättsprocess ger lagöverträdare möjlighet att erkänna och ångra sitt handlande som orätt och tvingar dem att tänka över både vad de har gjort och hur de ska leva framgent. Straffet ger det klander som samhället kommunicerar dess nödvändiga djup och tyngd” (SvD Debatt 3 augusti 2023).
Synsättet är identiskt med det jag inledningsvis sagt att ”straffet inte är upprättelsen, men domen är det”.
Om man inte, som jag, tycker att straffen ska vara upprättande, måste domen vara det. Därför är jag tacksam för biskop Barrons fördömande. Det är bra och rätt att han gör det. Vi på den här sidan av Atlanten behöver höra det.
Jag tycker att det hör till samhällets auktoritet att avkunna dom. Dom måste bygga på lag, inte tillfällig konsensus och inte på ideologi. Det ska inte vara ”samhället” som dömer eller friar, utan en domstol. Utan domstolen som rättsinstitut har vi fått folkdomstolar, liknande de som finns i kommuniststaten Kina. Folket och samhället är då en annan sorts institution som bygger rätten på ideologisk grund.
Bilder från rättegångar i Kina har också visat hur poliser på vardera sidan håller den åtalade i armarna. Den åtalade gråter och ber domstolen/samhället i ödmjuk kroppsställning om förlåtelse för sin gärning. Därefter förs brottsling bort till fängelse ”Domen och straffet” är ”upprättelsen” i det kinesiska samhällets ögon.
diakon Göran Fäldt
