”Avkristningen” – vad beror den på?

En reflektion om Korsets sanna närvaro i vår egen tid

Förklaringar som framskymtar i debattartiklar i pressen eller i kyrkliga, protestantiska´, tidskrifter kan handla om till exempel vissa begränsningar av det kristna budskapet i radio och teve eller i lokala skolstyrelsers avvisande inställning till skolavslutningar i kyrkliga byggnader. Det kan handla om den statistiska nedgången av dop och konfirmation, eller kristna begravningar. Det kan handla om de äldres beklaganden över minskad bibelläsning eller att skolan inte längre har kristendomsämnet och inte lär ut Guds tio bud. Många, i alla fall i Jönköping, kan fortfarande något av Viktor Rydbergs dikt ”Träsnittet i psalmboken” utantill:

Jag hade min första psalmbok fått, 
en prydlig med silverspänne, 
och sprang en söndag - jag minns den gott - 
så glad till kyrkan med henne. 
Jag minns den dagen 
hur gatan sken 
av vårdagg tvagen 
så blank och ren; 
hur frisk och grön 
vid hemmets vägg 
stod blommande skön 
syren och hägg. 
O, vad fägring, doft och ljus! 
Himlen log, 
folket drog 
högtidsklätt till Herrens hus.

Dikten lär ha inspirerat Viktor Rydberg i Kristine kyrka i Jönköping. Dess innehåll speglar en tid som med våra mått i alla fall inte var ”avkristnad”. Men kunde inte också den tiden bära tecken på ”uppbrott”?  Präster och teologer på 1800-talet ifrågasatte ju Jesu gudom. Det handlade då om en läromässig ”avkristning”.

Det pekas gärna på allt alternativt erbjudande till aktiviteter som konkurrerar: media, internet, konsumtionssamhällets lockelser eller helt enkelt den vardagliga tidsbristen. Allt det där är symptom, tecken, konstaterbara, men inte förklarande. Jag försöker mig på ett tankeexperiment:  låt oss anta att media var mer positivt uppmärksamma på det goda i det kristna budskapet, att skolorna tillät morgonbön och avslutningar i kyrkorna, att biblioteken fylldes med kristna böcker och att kyrkorummen var mer ”andliga” och skilde sig mer från den samhälleliga funktionen. Låt oss anta att samtal om tros och livsfrågor gjordes mer tillgängliga för gemene man. Skulle vi då mena att ”avkristningen” hejdades och att en återgång till kristet liv i vardagen i Sverige blev ett välkommet fenomen? Skulle vi se en annorlunda förståelse för religionens värde, som i Danmark med morgonandakter och bibelläsning i radio, eller som i Tyskland och Frankrike där de stora tidningarna har religionsbilagor av samma dignitet som sportbilagorna eller kulturbilagorna? Nej, det skulle ändå till slut visa sig vara illusioner. Inga ”förbättringar” av det slaget som religiösa konsulenter eller pastorala centra skulle kunna bidra med skulle förändra vad man i verkligheten kan kalla ”avkristning”. Det är något i människans relation till Gud som är förändrat. Människor är inte generellt mot religionen, eller kristendomen, men den inre relationen är förändrad. Det kommer ibland till uttryck på det sätt som jag exemplifierat här i inledningen. De olika uttrycken för uppfattningen att samhällen ”avkristnas” är kanske trots allt inte något annat än nostalgiska tillbakablickar till en tid då man föreställer sig att religionen och det allmänna kristna livet var mer respekterat och då rättvisa och ordning var självklarheter. Men också det visar sig vara illusioner. Det var aldrig bättre förr, bara annorlunda. En sådan ateism som var på modet under 1900-talet efter Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) ser vi ingenting av i dag. En sådan förföljelse av kristendomen som under kommunism och nazism ser vi ingenting av i dag. Sådana helvetiska inrättningar som prästbarackerna i Dachaus koncentrationsläger under Andra Världskriget är oslagbara mått på ”avkristning” som vår tids människor är förskonade från.

Sådan religiös vånda som präglade författare som Strindberg och Hjalmar Söderberg ser vi inte skymten av i dag. Hela den religiösa problematiken är liksom bortblåst. Det handlar inte om avkristning, det handlar om religion på ett annat sätt och med ett annat innehåll. Vad har fört oss dit är den egentliga frågan, inte frågan om de yttre tecknen.

Det har alltid med rätta hävdats att människan är en andlig varelse, en enhet av kropp och ande. I denna tvåfaldiga enhet möter människan Gud som mysterium. På djupet av sin själ erfar hon att Gud är både upphovet och målet för det mänskliga livet. Livet kommer från Gud. Gud har livet i sin hand och leder det i sin Försyn till ett ännu större mysterium, dödens övergång i evigt liv, kroppens förmultnande till kroppslig uppståndelse genom Kristi död och uppståndelse. Hon kan sjunga Skaparens lov som upphöjt henne till ett så enastående, gudomliggjort liv och gjort varje stund av hennes liv meningsfylld och vacker. Allt detta så länge hon upplever Gud som livets ursprung och mål. Allt detta så länge hon tackar Gud för sin mänsklighet och med sitt förstånd och sin tro bekänner Guds helighet och härlighet. Det är när hennes inre relation till Gud inte längre är enkel, ödmjuk tacksamhet, som hon själv förlorar sin likhet med Gud och sitt framtida gudomliggörande, och det är då man kan tala om verklig ”avkristning”. De sociala tecknen är ytliga tecken på en inre förändring som kommer av människans eget övertagande av livets mysterium. När hon inte längre inser att hon är lika mycket en sexuell varelse som en kroppslig och andlig varelse och gör sig till härskare över sin sexualitet, förlorar hon grunden för sin tacksamhet för livets gåva. ”Ordet som blivit kött” har förändrats till ”Köttet har blivit ord” och det är början till hennes undergång som skapad varelse i Gud. När människan inte längre kan böja sig inför Gud därför att hon inte ser att Gud finns som förutsättningen för hennes liv, tillåter hon hela samhället att upphöja sig självt och överta Guds plats i tillvaron. Fullsatta kyrkor under skolavslutningarna och böneutrop i vartenda gatuhörn i varje liten by och varje storstad skulle inte kunna förändra den inre förändringen hon själv påbörjat och låter gå i arv till sina barn – om hon vill ha dem.

När människan inte längre vill förstå Korsets mysterium, förstår hon inte längre synden, döden, försoningen och Uppståndelsen i Gud Sonen. Hon har då förlorat sin själ. När hon ställer sig med Guds Moder Jungfru Maria vid korsets fot i tillbedjan, vinner hon den tillbaka.

Ave krux, spes unika

                                                                                                       diakon Göran Fäldt