Att döda en anhörig

Att döda en anhörig

I Bibeln läser vi ett litet antal berättelser som skulle kunna sägas handla om ”att döda en anhörig”. Kain dödar sin bror Abel, Abraham är på väg att av lydnad till Gud döda sin son Isak, men förhindras att göra det av Gud.

Isak fick med Rebecka fick två söner, Esau och Jakob, den senare som av Gud fick namnet Israel efter att ha kämpat en hel natt med en ängel vid Betel.  Esau bedrogs på sin förstfödslorätt av sin bror och sin mor Rebecka och ville till slut döda sin bror, men kunde det inte. Det kunde ha blivit ännu ett mord på en anhörig. Långt senare försonades tvillingbröderna.

Isak hade två hustrur, Lea och Rakel, och det blev fiendskap mellan deras barn. Josef älskades särskilt mycket av sin far Jakob-Israel men hans avundsjuka bröder, alla utom Rubens, ville döda honom och kastade honom i en brunn.

Josef kastas i brunnen av Albertus Pictor (1400-talet) i Odensala kyrka (Märsta)

Josef kastas i brunnen av Albertus Pictor (1400-talet) i Odensala kyrka (Märsta)

De trodde honom död men han räddades av några köpmän som tog honom till Egypten där han på egna meriter blev inflytelserik minister hos Farao. Mordet på Josef som en anhörig misslyckades med intentionen var klar i sin bakgrund och grymhet. Hela berättelsen om Josef är ett av de vackraste exemplen på anhörigprincipen i Bibeln. Det är en berättelse om försoning och kärlek.

Mose dödade en egyptier, och den blinde Simson dödade med sin egen död tusentals filistéer som inte var hans anhöriga när han fick templet att falla samman. Judit dödade Holofernes men inte heller han var en anhörig.  

Judit och Holofernes (Judits bok) Michelangelo Merisi (Caravaggio) (1571-1610)

Judit och Holofernes (Judits bok) Michelangelo Merisi (Caravaggio) (1571-1610)

 

I Nya testamentet läser vi inte om annat dödande än om martyrerna i Kristi efterföljd. Vår senare historia, utom krigshistorien, dryper däremot av blod genom dödande av andra men också av anhöriga. Anhörigmorden är särskilt svåra och avskyvärda. De påverkar släkterna så länge gärningarna koms ihåg.

Dödandet är alltid synd mot Guds bud och ett ont mot dem som förlorar livet och för dem som utför dödande. Den som mördar fördärvas men är genom Guds barmhärtiga nåd inte oåterkalleligt förlorad. Fullständig ånger och bön om förlåtelse är ett hoppets och ljusets väg tillbaka till Gud. det måste alltid vara Kyrkans budskap till människor i nöd.

Att döda en anhörig skiljer sig från annat dödande eftersom det mellan förövare och offer finns en personlig relation. Den relationen kan ingen göra abstrakt eller utplåna.

Att låta döda ett ofött barn, eller embryot av ett barn som växer och har rätt till livet, är därför alltid att döda en anhörig, även om människorna runtomkring inte har samma relation till det ofödda fostret som till det födda barnet.

Varför ses det då som en rättighet att avbryta en graviditet genom att döda det levande fostret – det som av sig självt och med moderns hjälp växer ut till den fulla värdigheten av en människa? Hur kan någon bli så blind att man inte förstår att en abort är ett dödande av en oskyldig människa i sin första utveckling och därför för svag att försvara sig själv och sitt liv? Hur kan man bli så moraliskt blind att man inte förstår att man gör sig skyldig till mord? Hur kan ”samhället” ta på sig ansvaret för sådana handlingar utan att undergräva sin auktoritet som lagstiftare? Hur kan ”samhället” godkänna sådana handlingar som förstör anhörigbanden och förvrider rättsbegreppen?

De som utför abort och de som begär abort anger alltid skäl som ursäktas på svaga grunder. I den från början lilla ”undantagsklausulen” har massdödande av oskyldiga foster blivit en anständighet och en statlig norm!

Är det en rättfärdiggörande förklaring att förhållandet mellan foster och föräldrar inte hunnit bli en personlig relation med känslor och kärlek och att specialutbildad vårdpersonal bara följer lagen och sköter sitt jobb som de är tillsagda? Det upplevs inte som ett dödande men är likväl alltid ett dödande. Guds bud förbjuder det. Samhällets lagar kan tillåta det men den slutliga domen över det hjärtlösa och rättsvidriga utförandet kommer att vara obeveklig och utan straffrabatt. Domen blir rättvis.

Att motstå en sådan antihandling kommer alltid att fördömas i det pragmatiska samhället därför att man vägrar förstå och se Skapelsens signum. Många kommer att sitta i fängelse för att försvara det ofödda barnets rätt till liv men lika många, om inte ännu fler, kommer hårdnackat försvara rätten kvinnan haft att inte föda sitt barn.

Vad förfasar man sig över i media när det ser ut att bli en ändring i lag och praktik i USA vars Högsta domstol antas riva upp den gamla federala abortlagen från 1973? Är det därför att den gravida kvinnan inte längre ska ha tillgång till fri abort – som i Sverige – eller är det därför att hennes rätt att välja och bestämma tar hänsyn till det mänskliga liv hon bär inom sig och vill försvara det?

De som försvarar abortlagen är uppenbarligen upprörda över att det ofödda barnets död inte kan garanteras om den gamla lagen i USA förklaras oförenlig med landets grundlag om rätten till livet och respekten för de svagaste och mest hjälplösa, särskilt de ofödda barnen.

                                                                                                                 diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.