Är lekmännens kallelse enbart inifrån och ut i världen – eller också utifrån och in i Kyrkan?

Över 200 teologiprofessorer i tysktalande områden har i mars 2021 undertecknat ett dokument som är kritiskt mot Vatikanens avvisande av möjligheten till kyrklig välsignelseakt av samkönade par.

Ställningstagandet aktualiserar ett problem i tolkningen av konciliets nu gällande vägledning. Fäderna säger ”att Kyrkans uppgift är att öppna vägar för evangelium på ett rikt och mångfaldigt sätt som kan stödjas av världen när det gäller de intellektuella och moraliska egenskaper varvid såväl de enskilda människorna som samhällena i världen kan bidra” (Gaudium et Spes, 40).

Kan då välsignelseakt av samkönade par vara ett bidrag till Kyrkan och vara exempel på lekmännens kallelse inåt i Kyrkan och inte bara utåt i världen och samhället? Professorer i katolsk teologi är högt utbildade och undervisande personer. De är lekmän och inte ämbetsbärare genom kyrklig vigning.

Hur avgörs giltigheten i ett sådant förslag och bidrag till Kyrkans sakramentala ordning? Fäderna säger också i Lumen gentium kapitel I:8 om Kyrkan som ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15), att ”hon här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur som har sin konkreta existens i den Katolska Kyrkan (”subsistit in Ecclesia catholica”), som leds av Petrus’ efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element till helgelse och sanning, som – då de är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten”.

Frågan om välsignelseakt av samkönade hör otvivelaktigt hemma i Kyrkans undervisning om äktenskapet och kommer i direkt konflikt med traditionen. Vatikanen är i detta sammanhang representanten för Kyrkans ledning under aposteln Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden, påven, och med honom förenade biskopar.

Professorerna hör till Kyrkan genom dopet och sakramenten men inte till ledningen. De vill hävda att de i sitt arbete som undervisande i teologi funnit element utanför traditionen som enligt dem ”kan vara en impuls till den katolska enheten”. Frågan är om deras argument är hållbara för en förändring av Kyrkans lära.

Frågan blir än mer komplicerad och även splittrande då till och med biskopar i flera fall delar deras uppfattning även om de inte undertecknat det aktuella dokumentet. Andra biskopar ansluter sig till Vatikanens deklaration. Frågan är om biskoparna är i full och solidarisk gemenskap med den helige Fadern som har sista ordet. Frågan är slutligen om impulserna ”utanför Kyrkans synliga struktur” kan vara uttryck för en autentisk kallelse att bidra till Kyrkans strävan att öppna vägar för evangelium på ett rikt och mångfaldigt sätt till världens helgelse, som Gaudium et Spes säger.

Frågan måste emellertid anses avgjord genom Kyrkans obrutna undervisning om det oupplösliga sakramentala äktenskapet mellan personer av olika kön, mellan man och kvinna. Även om så är fallet finns ett konkret motstånd – både inom den katolska kyrkans ledning och utanför. Så länge lugnet inte infinner sig råder då en slags krissituation. Den är förvirrande för Kyrkans trogna medlemmar.

Saknas enheten är Kyrkans missionsuppdrag i fara. Vem ska man tro på och vem ska man lita på och vem ska man ansluta sig till? Alla tror vi att Kristi kyrka är en, helig, katolsk och apostolisk enligt trosbekännelsen som upprepas som bekännelse i varje helig mässa på söndagar och helgdagar.

Kyrkan förbjuder inte kritik och hindrar inte åsikter att läggas fram. Men Kyrkan måste förbehålla sig plikten och rätten att undervisa hela Kyrkan med auktoritet. Det måste framgå att grunden för all sann undervisning finns hos Gud. I Matteus 7: 28, läser vi därför ”När Jesus avslutat detta tal, var folket överväldigat av hans undervisning, för han talade med makt och inte som deras skriftlärda”.

Som hjälp att besvara frågan om lekmännens kallelse kan vi begrunda liknelsen om sådden i liknelsetalet i Matteus 13.  Liknelsen om såningsmannen betyder att apostlarna är de som sår det goda fröet Guds Ord och att världen omkring oss och kyrkans alla församlingar kan vara den steniga jorden med tistlarna vid vägkanten men också den bördiga jorden där Guds ord börjar växa av sin egen kraft. Världen omkring oss och församlingarna är alltså varken skolklasser som behöver läxas upp eller arbetslag som behöver utbildas. De är föremål för Guds utgivande kärlek och mottagare av gudomligt budskap: ”Var inte rädda, tro!”

Vi är kallade att ta ansvar för tron i det personliga livet som vittnesbörd. Dopets nåd och dygdernas gåvor gör lemmarna i Kyrkan rustade att vara vittnen. Det måste inte vara med ord men det måste vara med liv.

Om vi samverkar helhjärtat är vi alla både såningsmän och den bördiga jorden. Om inte är vi som den sterila jorden vid den upptrampade vägkanten.

Kristus har ett unikt budskap som förvandlar världen. Den helige Ande – sänd av Fadern och Sonen för frälsningens skull – är den växande principen i hela skapelsen. Om vi nu ser de 200 professorerna i olika teologiska discipliner som invänder mot Kyrkans och apostlarnas undervisning om äktenskapet, och om komplementariteten mellan man och kvinna, och vill få Kyrkan att införa välsignelse av samkönade relationer, så ser vi de facto exempel på den felaktiga förståelsen av lekmännens kallelse. Den kan inte vara en kallelse inåt i Kyrkan.

Utan lekmännen skulle de sociala strukturerna inte kunna fyllas med meningsfullhet genom evangeliet. Lekmännen sänds ut i slutet av varje helig mässa för att förkunna ett gudomligt budskap i världen. Inte tvärtom så att lekmännen bär med sig in i kyrkan världsliga strukturer och begrepp. De hör inte hemma i Kyrkan. Det är betydelsen av Pauli ord att vara i världen utan att vara av världen som hela Kyrkan måste begrunda och rätta sig efter.  

Det apostoliska ämbetet som instiftats av Kyrkans Herre Jesus Kristus är knutet till en unik Herre och konung av ett annat rike än det världsliga. Detta ämbetet måste leva som sin Herre och grundare Jesus Kristus och vandra mot korset som är den förlösande och försonande principen för alla mänskliga varelser. Det är ett tredelat ämbete med vigning till tjänst, inte till upphöjelse. Det är diakonerna, prästerna och biskoparna som utgör detta av Herren instiftade apostoliska ämbete. De kan bara vara trovärdiga genom den andliga och bekännande enheten i Kristi kyrka.

I den tid som nu är i Kyrkan med många skandaler måste man med beklagande konstaterar att ”alla biskopar och präster inte är alter Christus”.

Alla de trogna är evangeliserande på sitt sätt med ansvar för sitt vittnesbörd. Det fungerar som i liknelsen om såningsmannen. Den som sår är Jesus som med sina medarbetare är villiga att offra sig för det heliga arbetet att öppna människor för Gud.

Mönstret betonas i varje helig mässa där de trogna tillber Gud. Efter bönen och välsignelse kommer utsändningen. Efter en stunds tystnad och tacksägelse går de troende ut i världen för att dela med sig av trons glädje.

Det betyder att de trogna, utrustade med Guds nåd, lämnar kyrkan fysiskt och går ut för att vittna, inte om sig själva, utan om den Uppståndne Kristus som är världens ljus. Ja, Herren sänder verkligen ut sitt folk som ett ljus i världen.

Vi kan aldrig bortse från att Jesus kallar alla att vara vittnen men att han särskilt kallar apostlar att undervisa med hans makt, så som Han säger i Matteus 28: 20: ”Och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Varifrån kommer nu impulsen att vilja likställa samkönades relation med mannens och kvinnans i äktenskapet? Från den helige Ande eller från lögnens fader, djävulen? Nej, ingen kan trovärdigt tillföra Kyrkans undervisning impulser som strider mot den goda läran i Herren och traditionens vishet. Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk. Kristus är densamme idag och i morgon och i all tid, intill den Yttersta domen.

                                                                                                               diakon Göran Fäldt