Andlig ”recycling” – ett förbisett pastoralt område
Förändringar i kristnas andliga liv kan beskrivas på olika sätt beroende på bakomliggande faktorer och omständigheter i det personliga livet. Enkelt beskrivet kan man säga att det handlar om att vara ”med” eller ”mot” förändringar. Det kan liknas vid omställningen till en ny kultur som invandrare upplever, eller anpassningen till en delvis ny kyrklig miljö som många konvertiter upplever. ”Cradle Catholics”, de som växt upp i katolsk tro (från ”vaggan”) upplever ofta förändringar i mässans firande som en slags ”recycling”. För alla kan det handla det om känslor i otakt och trossanningar i konflikt. Det gamla används igen men i lite annan form.
Erfarenheten kan vara dubbelbottnad på det sättet att en förnyelse och en fördjupning alltid eftersträvas men att samtidigt de första erfarenheterna så grundligt skakas om att de första religiösa grunderna delvis utplånas och tycks förlora i värde för personen. En period av ny entusiasm följs ofta av en överraskande tomhetskänsla. Helgonen har upplevt samma sak. Lilla Thérèse frågar sig i sin svåra sjukdom (tuberkulos) ”om det verkligen finns en himmel” (Läs gärna ”Med tomma händer” av Koen de Meester, Karmeliternas förlag 1987). Tron att det andliga livet som ärvts från en djupt troende och praktiserande katolsk familj skulle krönas i klosterlivet med en ännu djupare erfarenhet av närheten till Gud uppfylldes inte – inte direkt. Men nåden överraskade och Gud heliggjorde den unga karmelitsystern genom hennes lidande. En extas av lycka gavs henne på dödsbädden som ett svar på hennes ”ja” till Jesus.
I alla förändringar finns den Helige Andes inflytande men för människan gäller det att söka förmågan att urskilja de sanna tecknen. Den heliga människan ser tecknen, underkastar sig förändringar och förblir trogen i allt annat som hör till religionens inneboende lag. För den ohelige är denna möjlighet ”i vänteläge”.
En tidig men mycket smärtsam andlig erfarenhet för de yngsta är den bibliska skapelseberättelsens ”recycling” i skolornas antibibliska och prodarwinistiska utvecklingslära. Enligt vissa undersökningar är det i den känsliga tioårsåldern de unga slutar ”tro på Gud”. Ett av våra barnbarn sa en gång till min hustru, just i den åldern, ”Mormor, jag tror inte på Gud längre, jag tror på Big Bang!”
Då gäller det för Moder Kyrkan att förvalta sitt uppdrag att leda människor till frälsningen i tron på Herren Jesus Kristus.
De äldre går också igenom vad man kallar verkliga troskriser. Det hör till frihetens villkor. Många unga religiöst uppfostrade blir ”ateister”, till exempel Edith Stein. Samtidigt kommer omvändelsens nåd lika plötsligt som oväntat för människor som växt upp i en totalt sekulariserad och ”humanistisk” familj. Omvärlden chockas av religionens verklighet när en ung människa frivilligt tror på Gud och talar om det för andra. Det är en andlig ”recycling” som kan liknas vid det kristna dopet. Det nya andliga livet är en verklighet men märks inte annat än i steg och ofta långt senare.
Andlig ”recycling” i vuxnas liv kan alltså vara svår och smärtsam. Den måste alltså uppmärksammas och inte ”avspisas” som överkomliga småproblem. Många reagerar negativt och beklagar sig över utvecklingen i Kyrkan, andra lämnar Kyrkan, en tredje grupp går över i annan gemenskap och ytterligare en grupp blir antireligiös och klipper av alla band (men förnekar att det handlar om det ekonomiska stödet till Kyrkan man slipper ifrån).
En bok om liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet (Yves Chiron, Annibale Bugnini, Reformer of the Liturgy, Angelico Press, engelsk översättning, 2018) visar hur dramatiskt reformen påverkade människor som varit katoliker hela sitt liv. Boken är en biografi över en av S:t Paulus VI:s främsta medarbetare i Vatikanen under tiden efter konciliet, ärkebiskopen Annibale Bugnini, som för många obegripligt senare föll i onåd.
Den visar vilken maktkamp som faktiskt utspelades i själva Vatikanen under en lång tid. Till slut genomfördes reformen som av många äldre aldrig riktigt accepterades som katolsk utan sågs som en avvikelse från Kyrkans tradition. Till slut medgavs att den äldre mässordningen fick användas genom biskops beslut under begränsade former. Ingenting gick då helt förlorat och den nya mässordningen kunde tas emot som ett uttryck för Guds försyn för Kyrkan och hela mänskligheten. Det är alltid Gud den Helige Ande som leder rätt. Vi kan inte tro något annat – om vi bevarar tron som getts oss som gåva.
Också ordnarna fick i generationsväxlingen se verkningarna av den andliga ”omtagningen”. Inte minst visade den sig i bönelivet. Traditionella andaktsformer glömdes bort för en tid och nya meditationsformer tycktes passa mycket väl in i det moderna, stressade samhället. Kristen djupmeditation med rötter i asiatiska meditationsformer spreds och utvecklades i de flesta reträtthus och kloster. För många var det samtidigt en förlust av ett böneliv man växt upp med och bara kunnat sakna. För många har det varit en svår omställning.
Katoliker har dock alltid sin andliga hemvist i den heliga mässan, så som den är skriven och godkänd – i Rom! Rom bevarar och förnyar, Rom är centrum och periferi samtidigt – en ständigt pågående ”andlig recycling”, som i varje tid bevarar sin katolicitet i den heliga mässan. Mässan i sig själv är en helig händelse: Gud kallar oss till möte med sig själv. Den står för sig själv och kan aldrig användas som instrument för mänskliga önskningar eller ambitioner (se till exempel varningen från Paderborns prästsällskap i Katolsk Horisont, http://www.katolsk-horisont.net/post/att-ga-emot-tidsandans-diktatur).
Jesus drog sig regelbundet undan för att be. Hur han bad vet vi inte men att Han bad till sin Fader, kanske i tystnad, det har vi evangeliernas ord på. Tystnaden gör aldrig våld på bönen, det är en kraft, som kardinalen Sarah säger i sin bok ”The Power of Silence”.
Diakon Göran Fäldt
