Alla kan undvika helvetets straff genom ödmjukhet inför Gud, eller öppna dess portar på vid gavel för sig själva genom högmodet

Varför skulle de allra värsta och djupaste hålen i helvetet vara bebodda av just katoliker? Om katoliker syndar mot den gudomliga ordningen och Guds skapelseplan, kan de inte säga ”jag visste inte”, för de har alltid bekänt den i Credo. De har i synden medverkat i det objektivt onda och i själva verket anslutit sig till lögnens herre. Det är en sådan lögn som kvalificerar själar för de värsta och eviga straffen.

Syndens envishet

Den rike mannen Lukas’ evangelium (16: 23-31) ”pinades i dödsriket” efter sin död och såg sig om i sin ångest efter hjälp. Då såg han Abraham långt borta och den fattige Lasaros vid hans sida, den som den rike mannen förvägrat broderlig hjälp. Så envis är synden att nästan ingenting kan få syndaren att erkänna sin skuld. Syndaren anser inte att han eller hon kan ha fel. I efterhand kräver den som syndat allvarligt barmhärtighet och vill inte höra talas om rättvisan.

Abraham sa i Jesu liknelse (kom nu bara ihåg att det är en liknelse och därför gudomlig undervisning för alla!), ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda” (31).

Det måste alltså vara de som känner till Guds lag, och förkastar den genom högmodet, som har kvalificerat sig för helvetet, och inte den lindrigaste pinan i helvetet utan den svåraste. Om de då säger ”Jag visste inte”, har de gett bevis på att de hör till djävulen, som är Lögnens ursprung och herre, och inte till Kristus.

Har vi lagt märke till vilken fråga i moralen som övertagit hela Kyrkan och samhället? Det är frågan om sexualiteten, frågan om könen, frågan som homosexuella par och till slut frågan om deras ställning och värdighet. Nu har det sagts från Vatikanens sida att homosexuella ska kunna vara faddrar vid barns eller vuxnas dop. Det är ju en verklig motsägelse av vad gudföräldrar är kallade till, att vara föredömen i det kristna livet och i förbönen. Vilket exempel ska de kunna vara som i det egna livet avvisar själva skapelseordningen och dess meningsfullhet?

Vad är en schism?

Varför har just denna fråga kommit att förhärska alla diskussioner och nu hotat hela Kyrkan med en inre schism? Varför lyssnar inte kristna, särskilt katoliker, på Guds Moder Marias himmelska varningar? Vad säger oss den tredje hemligheten i Fatimauppenbarelserna?

Har vi lagt märke till att östra Europa tagit ställning mot allt propagerande av homosexuell levnadsstil och nu säger sig försvara sig mot västvärldens dekadens. De kan ha rätt i grunden men använder sig av otillåtna medel för att försvara Guds lagar. Inser vi långsamt att kriget mot Ukraina från Rysslands sida legitimeras av kampen mot homosexualiteten som social ”norm”? Om vi får ett nytt världskrig över oss – även i Sverige – kommer man i efterhand kunna konstatera – om det kan finnas en tid efter ett sådant krig – att det var homosexualitetsfrågan som var orsaken? Vår Fru av Fatima har sagt att ett stort ont ska komma från Ryssland.

Det har blivit en stor fråga utan att vara det eftersom den inte finns i skapelseordningen. Gud har uppenbarat för oss människor hur Han skapat världen, djuren efter sina arter (1 Mos 1:21) och människan efter sin egen avbild och lik Gud (1 Mos 1:27). Och Gud uppmanade dem att föröka sig, något som kräver de två könen, mannen och kvinnan. Tanken på homosexualiteten, som undviker tanken på det meningsfulla i den sexuella olikheten och barns tillkomst i ett troget förbund, vänder alltså upp och ner på hela skapelseordningen. Det är ett uppror mot Gud och därför ett yttersta ont.

Den förhärskande frågan

Har vi lagt märke till att det inte är homosexuella personer som av Kyrkans läroämbete begärt en ändring av moralläran. Vi har förstått att homosexuella helst inte vill bli störda utan vill bli lämnade i fred och om möjligt behandlas som respekterade medborgare i samhället. Det är andra, som inte är homosexuella, som vill kräva ändring av de sociala normerna och upphäva skillnaden mellan heterosexuella och homosexuella. Det är dessa personer som driver fram splittringen i Kyrkan och i samhället. Vad driver dem? Katoliker bland dem vet att de förkastar Kyrkans lära och moral. De förkastar i alla fall! Vi, vanliga katoliker, har fel och de har rätt! Det leder till splittring och allvarlig kris.

Dömas skall vi alla, men en del av oss kommer att försöka rädda sitt eviga liv genom att hävda ”att de inte visste”. Men de visste och ljög. Kommer de att vara som den rike mannen i Jesu liknelse som ber till fader Abraham: ”Förbarma dig över oss och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna” (Luk 16:24)?

Riktiga katoliker och synden

De som i okunnighet förkastar Kyrkan och hennes offentliga förkunnare kommer lindrigare undan och kanske bara straffas med ”ett par slag”. Okunnigheten ”räddar dem”.  Riktiga katoliker vet däremot vad synd är och vet att de kan undvika synd, och om de inte gör det, omvända sig i tid och försonas med Gud. De vet det. Men vill de?

Kristus är Kyrkans huvud och Herre. Att medvetet gå emot vad Herrens kyrka lär är därför synd mot Gud själv och – om ingen ånger finns – dödssynd. Herrens lära är inte en valfri filosofi utan en frälsningens väg och en lag.

Helvetet, vad vi än vill tro om det, är inte ett tillstånd vi vill vara i. Man undkommer det inte genom att förneka dess existens. Men man kan undvika det genom att inte handla mot bättre vetande.

Civilisationernas fall

Romarriket föll samman av inre skäl på 4 - 500 - talet. Den historiska forskningen om orsakerna är inte helt avslutat. Om den västerländska, kristna civilisationen faller samman, kommer framtidens historiker att behöv oändligt mycket mer tid för att komma fram till att sammanbrottet berodde på en könsneutral människosyn och ett alltför komplicerade regelverk för föräldraskap, och av barn utan tryggheten av en far och mor i sin identitet. En liten fråga har blivit en förhärskande fråga.

Kyrkan kommer alltid att vara för stark för att helvetets portar skall överväldiga henne. Men under den sista tiden tycks vi närma oss en kritisk punkt. Dokumentet Fiducia Supplicans kom ut den 18 december förra året från Dikasteriet för trosfrågorna i vilket spontana välsignelser av samkönade par som ber om Guds hjälp tillåts för prästerna (diakonerna?) att meddela i former som inte kan uppfattas om liturgiska och som inte får strida mot Kyrkans lära om äktenskapet mellan en man och en kvinna, har väckt stora reaktioner runt om i den Katolska kyrkan och tydligt motverkat själva syftet med dokumentet som betyder ”Att skapa förtroende”.

Hur ska man förstå dessa ifrågasatta riktlinjer? Är det påvens ”inofficiella” linje eller är det ett uttalande av läroämbetet? Har det någon betydelse att det är kardinalen Victor Fernàndez som skrivit texten och inte påven själv? Det är oklart hur nära läroämbetet Fiducia står.

Den kulturella bakgrunden och reaktionerna

Ingen tror nog att dokumentet som det nu är skrivet förändrar något i kyrklig lära utan att det är en pastoral uppmaning att ledsaga par som lever i förhållanden som inte är förenligt med katolsk moral. Att reaktionerna på sina håll varit starkt kritiska beror också på den kulturella bakgrunden. Att då bevara enheten i kyrkan är svårt och därför kan man nog hävda att vi kommit till en kritisk punkt där många varnar för schism.

Ett exempel som framstår som profetisk teologi är fallet Wolfhart Pannenberg (1928-2014). Som luthersk teolog menade han att den kyrka han tillhörde, den tyska Evangeliska kyrkan, inte längre skulle betraktas som kyrka när den godkänt homosexualiteten som levnadsform för kristna. Pannenberg förärades i Tyskland för sitt teologiska arbete i stort med en förtjänstmedalj som han återlämnade i protest och som istället gavs en lesbisk aktivist. Pannenberg menade att det samhälle som upphäver lagen om äktenskap enbart mellan en man och en kvinna, upphör att vara statens grund. Han hade rätt och för det blev han angripen från många håll, men inte från katolskt.

En kritisk tid

Vi lever i en för vår västerländska kristna civilisation i en kritisk tid. Det vore en tragedi om den betydelse som nu i modernitetens namn tillmäts frågan om homosexualitetens plats i Kyrka och samhälle, visar sig vara början till ett totalt sammanbrott av vad vi menar med samhälle och kultur. Präster som i Kyrkan välsignar samkönade par, även utanför varje form av rit och aldrig framför ett altare, kan vilja göra det för att därigenom upplyfta människor ur en levnadsform som ”aldrig i någon form kan godkännas” som katekesen säger under Artikel 6, Sjätte budet, ”Kyskhet och homosexualitet” (2358). En sådan akt av ”respekt, medlidande och finkänslighet” (2357) kan vara just det som personer behöver för att ”förverkliga Guds vilja i sitt liv” som katekesen uttrycker det. Det allvarliga med en sådan välsignelseakt, om den utförs av präster, är att det av andra, inte minst barn och unga, kan uppfattas som ett godkännande.

Prästers välsignelser är något gott

Fiducia Supplicans rätt läst är inte ett brott mot katolsk lära men kan misstänkas vara ett försök att senare, som många önskar, göra välsignelseakter till utryck för godkännande. Det skulle från det ögonblicket bryta mot allt Skriften och Kyrkan alltid, med respekt för människor med homosexuell läggning, sagt som dessa handlingar. Katekesen förklarar att ”dessa handlingar är felaktiga i sig själva. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. Den har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet” (2357).

Vi borde ändå alla förstå att vi är varnade för att strida mot den naturliga lagen. Guds skapelseplan kan vi bara förstå rätt genom den Heliga Skrift och den katolska doktrinen om äktenskapet mellan man och kvinna som levnadsform och kallelse för människor. Sexualiteten hör hemma endast inom äktenskapet och är synd utanför det.

Den sista stora striden mellan ont och gott

Det tycks som om den stora striden mellan gott och ont i vår tid handlar om den sexuella frågan. Det som ser ut som växande motsättningar i världen kan leda till allt mer dödligt våld, grymhet och lidande. Vårt försvar och vårt skydd mot en kommande, ny världsbrand ligger i omvändelse, botgöring och ständiga uppoffringar och vittnesbörd. Vi kan som människor bara tro att Guds skapelseordning är fullkomlig och att Gud inte ändrar sin plan utan visar den som befriande sanning och gudomlig nåd.

diakon Göran Fäldt