Afrodite och Venuskulterna under antiken

Antikens religion och mytologi, särskilt den grekiska, har vissa gemensamma drag med dagens genusideologi och hbtq rörelsen. Greker och romare normaliserade samkönade relationer genom individernas upphöjande till gudomar och till kult av dessa gudar och gudinnor. 

Den italienska fascismen under Mussolini på 1920-talet var också ett socialt fenomen vars framväxt man kan fundera över när man följer dagens Pridefestivalfirare och lyssnar till vad de säger i parollerna: rätten till fritt liv, att älska könsneutralt och vara öppna och toleranta till erotik i alla samlevnadsformer. Också här handlar det om ett omfattande och omvälvande budskap, ibland riktigt chockerande, som ingen egentligen ska kunna undgå att lägga märke till. Det går som en mäktig vågrörelse ut på gator och torg – som ett propagandatåg för allas sexuella jämlikhet och för möjligheten att öppet erkänna en annan genusidentitet. Pride är en slags eufori, en mäktig känsla som kan upplevas mycket starkt av dem som deltar.

Det är anormaliteten som upphöjs till normalitet. Attraktionen ligger också mycket i att våga göra det, att stå för det nya och spännande, att känna sig frimodig med självrespekt, gå med till och med utan att vara gay.

Man kan naturligtvis inte jämställa Priderörelsens eroticism med den italienska fascismen, men rörelsernas framväxt har liknande drag: de utvecklas till en allmänt accepterad syn på något djupt mänskligt, sexualiteten, men under starka påtryckningar. Pride är den absoluta individualismens nya norm, fascismen den gamla nationalismens norm.   

Priderörelsen skiljer sig från andra folkrörelser, om det nu är att betrakta som en folkrörelse, till exempel folkdansrörelsen, idrotten, eller klimataktivismen. I de fallen finns ingen motståndsrörelse och inga hot. Priderörelsen har däremot utsett sina fiender, ”krafterna” som opponerar sig, och som de säger sig vilja bekämpa som ”farliga motståndare”. Det är lätt att förstå att gayrörelsen förväntar sig global acceptans och att invändningar eller motstånd i värsta fall beskrivs i termer av hat eller intolerans. Pride får karaktär av folklig ”religion” som skall firas offentligt och medialiseras. ”Den känns viktigare än julafton och nyårsafton”, som någon sagt i intervju.

Mussolinis rörelse började i kulturen, den sökte fånga upp familjerna, och även till viss del Kyrkan, och samla ett helt folk i en slags ideell kamp, en nationalism som skulle utvecklas till en rasistisk diktatur. Hitler utnyttjade Mussolini av militärstrategiska skäl men räknade inte italienarna till ”herrefolket” eftersom de inte var ariska. Kyrkan i Italien utnyttjades av Mussolini i början som konservativ samhällskraft mot kommunismen, men Kyrkan bevarade sin frihet och varnade för de totalitära krafter som dolde sig i både kommunism, nazism och fascism.

Diktare som Eugenio Montale (Nobelpris i litteratur, 1975) och flera andra upptäckte faran med de fascistiska tendenserna och vägrade ansluta sig. Kritiska författare som Carlo Levi betraktades av Mussolinis beundrare som förrädare och förvisades som straff för sina åsikter till isolering i det fattigaste södra Italien, där rövarna härskade och maffian hade makten.

Hans bok ”Kristus stannade i Eboli” (Cristo si è fermato a Eboli, 1946, ej översatt till svenska, men väl till engelska) är ett tidsdokument om ideologi och makt som slutar i katastrof när Mussolinis fascism gick samman med Hitlers nazism.

Men själva den erotiska kulten fanns under hela antiken och dagens betonande av den sexuella friheten är alltså ingenting nytt. Afrodite hos grekerna och Venus hos romarna var en slags mytologiska kultpersoner som var tolerant öppna för alla de kärleksformer och yttringar som vår tid visar upp i mängder av böcker om ”den sexuella revolutionen” (t.ex. Sexualitet av Lotta Löfgren-Mårtenson, Liber 2013, Free Love and the Sexual Revolution: Finding Yourself by Removing Sexual Boundaries av Barbara Williamson, 2015).

Deras uppgång och nedgång i den folkliga traditionen berodde på avsaknaden av mänsklig realism. De var gudar, eller gudinnor, som förälskade sig i mänskliga varelser vilket till slut straffades med undergång och tragiska slutscener.

Kristendomen kom att övervinna den hedniska mytologin och de gamla kultformerna upphörde med tiden. I dag ser de ut att återerövra sitt gamla inflytande över människors livskänsla. Rörelsen liknar en religion – och nu senast säger deltagare i Pridefestivalen i Stockholm att paraderna är underbara upplevelser av gemenskap för dem.

Också antiken hade sin öppenhet för samkönad erotik och upphöjde den till kult genom de mytologiska gudarna. Tankarna på tvåkönade människor var redan utvecklade och sågs som naturliga. Hermaphroditos

Bilden är från en romersk freskmålning i ett hus i Pompeji, Italien. Andra bilder och statyer visar tydligt personens dubbla kön genom kvinnliga bröst och manliga genitalier.

Under antiken beskrivs relationer mellan män som socialt acceptabla om åldersskillnaden var den rätta och om samtycke fanns. Det ser ut som om det är just denna attityd som ligger bakom de nu så omtalade sexskandalerna i Katolska kyrkan. Men analyseras det tillräckligt? Hursomhelst går det inte att hävda att antikens homoerotiska livsstil var samhällsgrundande – som äktenskapet mellan man och kvinna var. Att det ofta var emotionellt otillfredsställande för paret berodde på att äktenskapen planerades av föräldrar och hela släkter. De unga fostrades på något sätt att acceptera sitt ”öde”.

 Samkönade relationer var vanligt förekommande men uteslöt inte den heterosexuella relationen som var, om inte direkt normerande som i kristendomen, så i alla fall basen för samhällets tillväxt och bestånd. Utomäktenskapliga relationer mellan män och kvinnor var normala företeelser som också ingick i det sociala mönstret. Det är först med den kristna sakramentala äktenskapssynen som samhällets uppbyggnad förändrades i grunden (Se t.ex. ”Det sakramentala äktenskapets teologi”, av kardinal Marc Ouellet, KUÄF skriftserie 10, 2019, andra upplagan).

Vår tids syn på födelsekontroll, samboförhållanden och skilsmässor kan bara förstås som en slags kollektiv invändning mot det livslånga monogama äktenskapet som Kyrkan förklarar i dess förhållande till Kyrkan som är Kristi kropp. Genom äktenskapet som sakrament får makarna del av Kristi dygder. Gud kallar makarna till helighet.

Man och hustru – det gifta paret.

Vad säger Bibeln?

”Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de blir ett” (Första Moseboken, 2:24).

Jesus sade: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Matteus evangelium, 19:6).

Vad svarar vi?

När vi som kristna får svara på omvärldens frågor och förväntningar, kan vi följa två av vishetens principer i den Heliga Skrifts Ordspråksbok (13): ”Rättfärdighet skyddar den oförvitlige, ondska blir syndarens fall” och ”Den som vaktar sin tunga räddar livet, den lösmynte råkar i fördärvet.” Handlar vi efter dessa ord kan vi bära ett sant vittnesbörd inför dem som står inför beslutet att omvända sig till Gud.

Invigningsdagen av basilikan Santa Maria Maggiore – 5 augusti 2019

                                                                                                       diakon Göran Fäldt