Affären George Pell

På många sätt kan Australiens affären George Pell jämföras med den franska Alfred Dreyfus-affären vid förra sekelskiftet. En ny film om hela historien om Dreyfus har nyligen haft premiär på svenska biografer. Dreyfus anklagades och fälldes som officer i franska armén för högförräderi 1894 och dömdes till livstids förvisning till Djävulsön utanför franska Guyanas kust i norra Sydamerika.

Sedan författare och andra granskat de bakomliggande orsakerna till domen över Dreyfus kunde han till slut rentvås och återfå sin ställning som officer. Det var en rättsskandal som påverkade hela det franska samhället under lång tid.

Dreyfus kunde inte försvara sig mot de fientligheter som rasade mot honom förrän författaren Émil Zola 1897 i Le Figaro tog upp processen i ett brev till president Émile Loubet och fransk ungdom och 1898 i en annan stor dagstidning, L’Aurore, utmanade hela den borgerliga och militära allmänhetens fördömanden i den nu klassiska artikeln ”J’accuse…”- ”Jag anklagar…”.

Det handlade om undersökande journalistik på högsta nivå. Kampen att ge allmänheten sanningen i historien och rentvå en oskyldig man för ett oförsvarligt brott – att sälja sitt fosterland för  pengar till ett annat land – och medverka till att få honom rentvådd.  

Affären kardinal George Pell är på många sätt också en rättsskandal eftersom en man dömts skyldig till ett brott han inte kunnat begå. Det är en rättsskandal också av det skälet att polisen på eget initiativ i pressen gått ut med uppmaningar att anmäla människor, och däribland kardinalen George Pell, för sexualbrott och för att en domstol dömt den åtalade skyldig på otillräckligt bevismaterial.

De rättsliga aspekterna av polisens förarbete i staten Victoria, åtalet, vittnesmålens kvalitet och trovärdighet, den första instansens vägran att väga in tunga vittnesmål till kardinalens försvar, den tunga domen utan möjlighet till överklagande på ett antal år, är ett exempel på en rättsskandal som fick sin upplösning 1 april i en friande dom i Australiens Högsta domstol i Canberra.

Hela affären har delat Australien i två läger, de som betraktat kardinalen som själva sinnebilden av katolska präster som utnyttjat ungdomar sexuellt som personer i maktställning och ett andra läger som chockats av oegentligheter i polisens förundersökningsarbete och domarnas rädsla för att anklagas av allmänna opinionen för att skydda de mäktiga och svika de svagare.

Trycket på åklagare och domare har varit extremt uppmärksamt och underbyggt av mediabilden i progressiva tidningar och i böcker inriktade på att avslöja missförhållanden i Katolska  kyrkan som på olika håll i världen fått brottas med flera verkliga fall av skandaler och som skadat Kyrkans förtroende bland tusentals människor.

Ingen kan dock påstå att Kyrkan nu lever kvar i en slags tystnadens kultur för att skydda både präster och offer för sexuella övergrepp. De som begått sådana brott skall dömas både enligt kyrkolagens föreskrifter, den kanoniska lagen, och av civila domstolar. Skadestånd skall utbetalas och erbjudande av personligt stöd och omvårdnad skall garanteras. Präster, biskopar och till och med kardinaler har avgått efter egen begäran, om de inte ansett sig ha fullgjort sina plikter mot offren.

När nu fallet George Pell avslutats i den rättsliga aspekten kan man på det rent mänskliga planet konstatera att kardinalen själv inte uttalar sig kritiskt mot mannen som anklagat honom utan beklagar alla sådana händelser som drabbat och kränkt unga som ofta kan ha stått i en slags beroendeställning till kyrkliga ledare på olika nivåer. Han anser precis som Kyrkan officiellt att misstänkta fall skall utredas objektivt av externa personer med professionell utbildning. Även mannen som – med polisens hjälp – väckt det första åtalet mot George Pell då han var ärkebiskop i Melbourne, säger sig acceptera domstolens friande dom utan att anse sig felbehandlad.

Mannen, vars identitet aldrig offentliggjorts under den långa rättsproceduren, tar inte officiellt tillbaka sina anklagelser men upprepar dem inte heller utan nöjer sig med att uppmana alla som utsatts för övergrepp att göra polisanmälan och gå till domstol.

Vad man möjligen privat kan tycka och tro om personen ’J’, som han kallas i media, är att han kanske sett sig ha ett tillfälle att lyfta hela frågan om sexuellt utnyttjande i kyrkliga, katolska, miljöer och kanske hoppats på ett fördömande av en person på högsta nivå i Kyrkan i Australien. Han kan ha ansett sig vara ute i ett gott ärende.

I det avseendet har han säkert haft stort stöd hos de media som gjort sig till motståndare och kritiker mot George Pell för hans väl kända ståndpunkter i frågor rör religionen, samhället och samhällsutvecklingen i Australien. För att få ett visst begrepp om omfattningen av den sekulära kritiken av Pell kan man läsa angreppen mot honom i boken ”Cardinal – The Rise And Fall Of George Pell” (Melbourne 2017) av journalisten Louise Milligan. För sitt arbete har hon två gånger belönats med utmärkelsen ”Gold Quill” som ges årligen av Melbourne Press Club. Var och en som läser den får bilda sig en uppfattning om den bokens kvaliteter.

Affären Pell har inte bara delat den allmänna opinionen i motstridiga läger i fråga om sexskandalerna utan också det australiska rättsväsendet och personer inom det juridiska och akademiska området. Det kan lugnt hävdas att många som inte delar Pells uppfattningar i religiösa och sociala frågor ändå varit chockade och illa berörda av hur hans fall behandlats av polisen i Victoriastaten och av domstolen i lägre instans. I den här frågan har det varit inopportunt att yttra sig som rättskunnig om man befunnit sig i den juridiska karriären.

Det kan också lugnt hävdas att motståndet mot Pell och motståndet mot Katolska kyrkan i Australien ofta tagit sig hätska uttryck, också nu efter den friande domen. Det i och för sig är inte skandalen, eftersom den fria yttranderätten hör till en fungerande demokrati och kanske inte heller att fel begåtts i rättsskipningen eftersom domstolar består av människor och att det är ”mänskligt att fela” (Errare humanum est!).

Det skandalösa är att den allmänna opinionen kan utöva sådana påtryckningar på det etablerade samhället att principen om människors lika värdighet och värde inte kan upprätthållas utan bli exempel på hur ett samhälle, som i fallet Alfred Dreyfus, kan förnedra, döma och omänskligt bestraffa en föredömligt patriotisk officer för att ha överfört hemliga upplysningar om nya detaljer i det franska artilleriet till ärkefienden Tyskland/Preussen.

Mot sitt nekande fick Dreyfus genomlida 5 år på Djävulsön utanför franska Guyana innan han sedan benådades och återfick sin militära rang. Långt senare fick han full upprättelse och fick stora hedersbetygelser innan han dog i Paris 1935 nästan 30 år efter sin fulla upprättelse. Orsaken till att han kunde dömas för högförräderi anses av historikerna vara hans judiska härkomst och religion.  

Upprinnelsen kom från några officerare i hög ställning vid generalstaben som inte ansåg att judar kunde ha ställning inom den franska försvarsmakten. Under den här tiden utbröt också en antisemitisk hetsjakt på ”judiska förrädare” i det katolska Frankrike. En oskyldig person kunde alltså mot sitt hävdande av oskuld dömas mot bakgrund av en allmän opinion som var illa underrättad om de sanna förhållandena. Likheten med affären George Pell i vår tid är slående.

George Pell föddes 1941 i Ballarat i staten Victoria, Australien. Han prästvigdes 1966 och var hjälpbiskop i Melbourne 1987-1996, ärkebiskop i Melbourne 1996-2001 och ärkebiskop i Sydney 2001-2014. Han gjordes till kardinal av påven Johannes Paulus II 2003 och hör till kardinalskollegiet tills han fyller 80 år. Kardinal Pell var prefekt för ekonomisekretariatet i Vatikanen 2014-2019 då han bad påven Franciskus om tjänstledighet för att kunna ställas till svars inför anklagelserna i domstolen i Victoria.

George Pell anklagades trots otillräckliga bevis om sexuellt utnyttjande av minderåriga under sin tid som ärkebiskop i Melbourne. Akten skulle ha ägt rum i hans egen katedral i själva sakristian omedelbart efter 11-mässan en söndag. Pell har hela tiden hävdat sin oskuld och fördömer alla sådana handlingar som han anklagats för att ha begått.

Inga objektiva vittnen finns till den påstådda händelsen som, när man försöker rekonstruera den, faller på sin egen orimlighet. Under sådana omständigheter måste man ha modet att hålla ut och bevara tron, hoppet och kärleken till Gud och sin nästa. Kardinalens motto ”Var inte rädda” (Nolite timere) är en uppmuntran till alla som måste uthärda hat och förföljelse. Jesus själv har erfarit allt detta och är allas sanna förebild.

                                                                                                               diakon Göran Fäldt