november 2022

Hoppets tid. Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna. Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön in­leds med ett rop: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet byg­ger inte på dröm­mar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld ge­nom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa män­niskans djupaste längtan.

”De skall se hans ansikte.” På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bi­belns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt. Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”

Niels Stensen (d. 1686) var född i Köpenhamn, men hade på faderns sida skånskt ur­sprung. Han blev världsberömd anatom och forskare. Särskilt fas­cinerades han av människokroppen och dess skönhet. Med sinnet iakt­tog han, med förståndet för­stod han vad han såg. Med tron för­un­drades han över skapelsens ursprung. Han säger: Skönt är det vi ser. Skö­nare det vi förstår. Skönast det vi inte fattar.

I Johannes Up­penbarelse syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och ofta blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla ore­na an­dar”. Det är vad den helige Andreas upplevde i sitt vietnamesiska fängelse. Han blev martyr 1883. Inte bara tortyr och våld, utan också hat, hämnd, oanstän­digheter, för­ban­nelser.