september 2019

​​​​​​​Under både söndags- och vardagsmässorna till kyr­koårets slut lyssnar vi till Lukas evangelium. Idag talar Jesus i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed programmatiskt villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över "de ljuvliga ord som utgick ur hans mun". Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som "Josefs son". De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro.

Den märkliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet? Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.