Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Kan vi alla de tio budorden, Guds budord? Från det första ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig” till det sista ”Du skall inte ha begär till din nästas hus och hem” och däremellan det sjätte, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, Även om vi kan dem – kan vi säga dem – högt? Det var bland det första vi fick lära oss som barn, så det är ingenting nytt för oss. Men är det viktigt i dag i vår tid som skiljer sig så från Bibelns tid? Och gällde det inte först och främst för judarna? Svaret på den frågan är att de gäller lika mycket för oss eftersom Jesus säger om sig själv att han inte kommit för att avskaffa lagen utan för att uppfylla den. Alltså ska vi inte bara uttala lagens ord utan – också vi – uppfylla dem i våra gärningar. För att vara Kristus trogna, måste vi inte bara kunna buden utan uppfylla dem. Gör vi det inte, biktar vi synden.
Inga mänskliga framsteg kommer göra allt bättre. Kära systrar och bröder i Kristus, Kyrkoåret går mot sitt slut och liturgin påminner om de yttersta tingen. I Mässans läsningar får vi höra många Jesus-ord som inte är bekväma. Men för att tala med förre påven Benedikt XVI: som kristna är vi inte kallade till bekvämlighet utan till helighet, dvs att vara helt och fullt till för Gud. Och det är ofta, i det korta, tillfälliga perspektivet, också obekvämt.
Allvarligt men hoppfullt. Det ser hotfullt ut i världen nästan vart man vänder blicken. Både för folken och för den jord vi lever på. Under slutet av kyrkoåret hör vi liknande tongångar också i mässans läsningar. De är snarast ännu mer dramatiska. Den första läsningen ur Daniels bok talar om en nöd, ”vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till”. Jesus talar om hur ”solen skall förmörkas och himlens makter skakas”.
Mässan är ett offer. Kära bröder och systrar i Kristus, offer är knappast något populärt ämne idag. Ändå är det många som söker just offer, inte som ett slags sjukligt självskadebeteende utan som ett uttryck för en djup längtan. Med tanke på att offer är någonting som återfinns i de allra flesta religioner ligger det nära till hands att offret på något sätt är nedlagt i människans natur. Och mycket riktigt skriver den helige Thomas av Aquino att det finns en ”naturlig benägenhet” att frambära offer (ST II-II.85.1 co.)
För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt. Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet.