Jesu Hjärtas Dag

”När Israel var ung fick jag honom kär.” Profeten beskri­ver Gud som en som blivit förälskad. När kärleken inte tas emot beskriver han Gud som en mo­der. ”Jag lärde Efraim att gå, jag tog dem upp i mi­na armar. Med le­na band drog jag dem, med kärlekens band.” När det vo­re rättvist att straffa får vi se in i ett hjärta som vån­das: ”Mitt hjär­ta vänder sig i mig, all min barm­här­tighet vak­nar… med vrede vill jag inte komma.” När Gud vredgas tycks det strida mot hans in­nersta vil­ja, trots att han är rättvis och inte kan blunda för det onda.

Alla bibelns liknelser, profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­­­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. ”Kristus dog för oss medan vi än­nu var syndare”, säger aposteln.

Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och hand­lingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som driv­kraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt för­enad med Jesus som människa.