Predikan 16 juni 2023, Jesu Hjärtas dag

Devotionen till Jesu hjärta sammanfattar frälsningens mysterium

 Kära bröder och systrar i Kristus,

Devotionen till Jesu hjärta är ett tecken som väcker strid. Den har älskats av många, men också hatats av många. Den är något av det mest katolska som finns, men samtidigt beskylls den för att vara okristen och till och med hednisk. Kanske den vanligaste invändningen är att Jesu-hjärta-devotionen leder till en sentimentaliserad och överdrivet känslosam fromhet som inte har någon teologisk grund i vare sig Skrift eller tradition.

I själva verket är devotionen till Jesu heliga hjärta ingenting annat än en tillbedjan av den Gud själv. För vi kan inte tillbe någonting skapat – det skulle vara vidskepelse och avgudadyrkan. Även när vi tillber Herrens allraheligaste hjärta tillber vi därför Gud själv såsom han inkarnerats i Jesus Kristus – men vi gör det genom att rikta in oss på en speciell del av hans mänskliga natur, nämligen hjärtat som en symbol för Herrens frälsande kärlek.

Det är därför ingen tillfällighet att denna devotion fått så stor spridning och blivit så populär, eftersom Kristi kärlek sammanfattar hela återlösningens mysterium – och den sammanfattar också hela vårt andliga liv, eftersom kärleken är både början och fullkomningen på det andliga livet. Som Aposteln Paulus säger att om jag ”saknar kärlek, är jag ingenting.” (1 Kor 13:2) Hela Kristi livsgärning och hela vårt andliga liv kan därför sammanfattas i kärleken.

Den helige Thomas av Aquino skriver om detta i sin Kommentar över Efesierbrevet. Han säger:

Allt i den mänskliga återlösningens mysterium och i Kristi människoblivande är ett verk av kärlek. För det att han blev människa var av kärlek. Därför står det att Gud har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus (Ef 2:4). Och att han dog för oss var också av kärlek. Därför skriver Johannes att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13), och Paulus att Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud(Ef 5:2). Och även hos Gregorius den store kan vi läsa om den gränslösa kärlekens kärlek, att han utlämnade sonen för att återlösa slaven. Att känna Kristi kärlek är därför att känna alla inkarnationens och frälsningens mysterier som flödade fram ur Guds ofantliga kärlek, en kärlek som övergår all skapad förståelse och alla människors kunskap, eftersom den är obegriplig för tänkandet. (Super Ephesios 3:19)

Men även om Guds kärlek är obegriplig har Gud själv uppenbarat den i Skriften. Särskilt Psaltaren, som är en sammanfattning av hela Bibeln, förebådar Herrens lidande, död och uppståndelse och beskriver hans kärlek med hjälp av hjärtat. Så kan vi läsa i Psalm 40: ”Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta” (Ps 40:9, jfr. Heb 10:7). Denna psalmvers citeras i Hebreerbrevet som talar om att Herren har kommit in i världen för att göra Guds vilja och bära fram sig själv som ett offer på korset. Han frambär alltså sig själv på korset för att han har Guds vilja och Guds lag i sitt hjärta.

Sedan har vi naturligtvis förebådandet av Kristi lidande. I Psalm 22, som Herren själv citerar på korset, kan vi läsa: ”Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst” (Ps. 22:15, jfr. Matt 27:41). På samma sätt står det i Psalm 69: ”Deras hån har krossat mig, mitt hjärta finner ingen bot. Jag hoppades på medkänsla, men förgäves, på någon som ville trösta mig, men ingen fanns. (Ps. 69:21, jfr. t.ex. Joh 15:25).

Men även uppståndelsens glädje och Herrens seger över lidande och död uttrycks med hjälp av hjärtat. I Psalm 16 kan vi läsa: ”Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, ty du lämnar mig inte åt dödsriket (Ps. 16:9, jfr. Apg 2:25).

Dessa verser och många andra ger oss en unik inblick i Herrens känsloliv, i hans hjärta. Vi ska komma ihåg att även om det är Gud som frälser, så gör han det genom Kristi mänskliga natur. Detta är en väsentlig del av Kristi prästadöme. I Hebreerbrevet kan vi läsa: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15, jfr. 5:2,7–9).

Det är så att säga genom sina och våra svagheter som Herren frälser oss, genom att själv uppleva dem och ordna dem mot Gud inriktar han också oss mot Gud. Allt som finns i vårt hjärta, bortsett från synden naturligtvis, kan alltså användas som ett medel för att nå Gud. Vi kan förena oss med Herren både i glädje och i sorg och använda varje stund av vårt liv här på jorden för att se fram emot himlen.

Låt oss därför vända oss till Kristus och be att vi kan vara förenade med hans allraheligaste hjärta i livets alla skiften. Låt oss be om vördnad för Herren så att vi kan tillbe honom med stor innerlighet i Eukaristins allraheligaste sakrament. Och låt oss också be om tro och insikt i hans kärlek så att vi också kan fyllas av den Helige Ande och uppfylla det dubbla kärleksbudet att älska Gud och vår nästa som oss själva. +Amen

                                                                                    pater Mikael Schink