årgång A

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noo­mi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax. ”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Bo­as. Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Den kalla fatalismen dyker upp där man minst anar det. Motpolen till den domi­nerande tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer med sin judiska svärmor Noomi, när denna återvänder till sitt land. Rut är trogen sin svärmor, som ock­så har blivit änka. Rut säger: ”Dit du går vill också jag gå och där du stannar vill också jag stanna”. Hon vill de­la sin svärmors osäkra öde.

De olärda apostlarna, tullmän och fiskare, trädde upp mot hela världen, mot fi­losofer, talare och härskare. Deras Herre hade inte förmått övertyga sitt eget folk. Nu trädde apost­lar­na upp för hela världen. Enligt traditionen predikade Bartolomaios i Indien, Me­so­potamien och Armenien. ”Om de inte sett den Uppstånd­ne, skulle de inte ha spelat med så stor insats,” säger Chrysostomos.

Utan ledare går folket vilse och splittras. Men ledaren är till för att tjäna. Minister betyder tjänare. Den ledare som utövar makten för dess egen skull beskrivs i fa­beln som en törnbuske. En bild för den ledare som gärna vill här­ska, men in­te tjäna. Benedictus regel säger att abboten skall ”leda och tjäna”. Den auktoritäre vill leda utan att tjäna. Den anpasslige vill tjäna, men vågar inte leda, vilket kräver att han står för rättvisan.

Gideons kallelse har likheter med jungfru Marias. Båda hälsas av ängeln och båda ställer frågan hur de skall kunna fullfölja sin kal­lelse. Gideon fick ett tecken när hans offer togs emot. Maria fick höra att Elisabet var havan­de trots sin höga ålder. När lärjungarna får höra om rikedomens risker blir de bestörta. Men de får höra det som Maria fick höra, att ingenting är omöjligt för Gud.

Folket avfaller från Gud ständigt på nytt. Gud sänder domare och folket ly­der så länge domarna lever. ”Men när domarna dog, vän­de de till­baka och tog sig till vad fördärvligt var.” Det är fruktan som är deras drivkraf­t för att lyda. De lyder av fruk­tan för vad som händer när de av­faller. Det kan bli ett första steg. Men vi är kallade att vara söner och döttrar, som lyder av kärlek, för att vi i hjärtat vill och älskar det goda. Då behövs inga överva­kare.

Den svages starka tro. Jesus har på sina vandringar kommit utanför Israels område. Han möter en kana­ne­isk kvinna som tilltalar honom. Hon tillhörde något av de folk som fått ge plats för Is­ra­els folk och som tillbad andra gudar än Abrahams Gud. Nu kommer hon fram och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en de­mon”. Men Jesus ger henne inget svar. Hans lärjungar irriteras på hennes ropande och ber Jesus att sända i väg hen­ne; kanske med betydelsen att ge henne hopp om att få hjälp.

”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra.” Det är folkets svar när Josua ställer det inför valet vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som utvalt dem. Själv sade han: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Folket påminner sig själva om att Gud befriat dem ur Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land.